Helvetes jävla kaosfamilj.

Där kom det.
Utbrottet.
Som en vulkan.
Om inte min syster hade svarat hade jag fått ringa psykakuten.
Nattsvartaste svart och allt jag vill är att ha sönder.
Ha sönder. Ha sönder.
Allt. Alla. Mig själv.
Ha sönder.
Istället för att ha sönder mer saker så sätter jag mig i ett hörn i sovrummet.
Hulkar, gråter, morrar, river mitt hår.
Att vara så där arg och när det blir så där svart så gör det ont.
Ont i varje fiber i kroppen och jag vet inte vart jag ska göra av allt raseri.
Så jag sätter mig i mitt hörn.
Gråter.
Låter bli att ha sönder fler saker.

Jag vet!

Ni behöver inte säga det själva, för jag vet.
Jag vet att jag är tråkig.
Jag har inte umgåtts med en enda av er, mina vänner, sedan jag började plugga.
Jag känner mig som en skitstövel som inte umgås, inte ringer eller messar.
Sen ska vi flytta mitt uppe i allt det här som slukar all min tid.
Varje kväll säger jag till Hanna: "Du måste sova nu så mamma kan plugga."
Kul morsa.
Kul tjej.
Så förlåt mig.
Snälla ni, försök.
Jag saknar er hela bunten och skulle egentligen behöva stjäla lite energi från er, men inte ens det orkar jag eller hinner jag med.
Det blir snart bättre. Hoppas jag.
Puss.
Så länge.

"Om inte du slutar ha dåligt samvete så kommer jag få dåligt samvete över att du har dåligt samvete."
Fucked up.

När jag för EN GÅNG SKULL står på mig i en diskussion så får jag dåligt samvete. Skjut mig.

Börjar cirkusen om nu?

Den största orsaken till att jag har mått så otroligt dåligt varje
gång jag blivit arg på min dotter är mitt dåliga samvete och den tunga
skulden jag lägger på mig själv för den olyckan som aldrig egentligen
skedde för ett och ett halvt år sedan.
Den hemska dagen då jag höggravid står och diskar på Kyrkogatan och
hela tiden pratar (tjoar ut i vardagsrummet) med Hanna för att ha ett
hum om vad hon pysslar med och hon helt plötsligt blev alldeles för
tyst. Den hemska dagen då jag ser henne stå i fönstret hon lyckats
öppna på tredje våningen.
Den dagen förbjöd jag mig själv att bli arg på henne, skälla på henne,
göra henne ledsen och besviken.
Hon hade ju kunnat vara död.
Jag skulle bestraffa mig själv för att jag inte hade bättre koll,
trots att jag, tillsammans med andra har kommit fram till att jag
kunde inte gjort mer än vad jag gjorde, bortsett från att ha satt
säkerhetskedjor på fönstren, på dessa fönster som jag och Stefan
själva knappt kunde öppna.
Nu hemsöker inte längre fönsterhändelsen mig alls lika ofta och
intensivt, visst kommer den, men efter ett år i kbt så har jag
förstått bättre och lärt mig hantera alla situationer annorlunda.
Efter att idag ha träffat Birgitta och berättat för henne att jag inte
tillåter mig själv att bli arg och irriterad på Pelle föddes en tanke
i mitt huvud på kvällskvisten.
Jag försökte, där i den blå fåtöljen, på psykets öppenvårdavdelning,
förklara och komma fram till varför jag känner och gör så.
"Det kanske kan bero på att han är så liten, att vi inte kan
kommunicera än, eller alltså, vi kan i alla fall inte prata med
varandra än."
Birgitta verkade inte få ihop det riktigt.
Inte jag heller. Det är väl klart att man kan få bli arg, trött och
irriterad på en ettåring som drar fram som en virvelvind.
Självklart.
Men varför blir jag inte det då trots att jag för sjuhundrafemtioelfte
gången plockar bort honom från toastolen med den där äckliga
toaborsten i högsta hugg?
Varför tillåter jag inte mig själv att säga:
"Nej, fan Pelle! Nu RÄCKER det!"
Tanken smög sig på mig.
Är det detta förbannade dåliga samvetet igen?
Den enorma, mörka, tunga skulden?
Skulden över att pojken inte växte i magen. Skulden. Skammen.
Något jag gjorde var fel.
Moderkakan höll ju på att dö, han fick ju ingen näring.
Det är inte alltid sådana fall slutat lyckligt.
Den skulden.
Är det den som gör att jag inte får bli irriterad på Pojken?
För att han hade kunnat vara död, han med.

"Förstår du vilken prestation?"
Jag har haft en sämre dag på eftermiddagen och när jag efter en timmes
läggande av fröken kommer ut till soffan peppar mannen mig.
Men faktiskt.
Jag har varit sur, trött och tvär, jag har haft den starka viljan att
slå sönder något vid något tillfälle, men det bröt aldrig lös.
Varken helvetet eller det dåliga samvetet.
Jag får verkligen vara arg nu för tiden.
Jag får det. Och den enda som har förbjudit mig att vara det är jag själv.
Med självbestraffning av olika slag som påföljd.
Jag ser slutet på min självdestruktivitet. Jag ser slutet på självföraktet.
Jag vill aldrig mer slå på mig själv.
Aldrig.

Jag skäms över hur mina tankar går en sån här dag.
Först skolavslutning på Släbro och massa mys och bus med barnens fina
kusiner, där någonstans när jag insåg att vi snart har "missat"
lunchen började stressen knacka på.
Det eskalerade i bilen på vägen hem.
Jag sket i allt, kastade mig på sängen och sov bort större delen av
eftermiddagen.
Vi tog en bilpromenad och tittade på studenter, åkte till Knuten för
att handla mjölk.
Skrik om godis och jag lyfte upp H och gick och satte oss i den röda
soffan i entrén.
Där mötte vi en vän, han skulle handla jordgubbar till fredagsdrinken.
Där, precis där blev jag sjukligt avundsjuk och insåg vilket kaos vi har det.
Kaos.
Hanna som bara har varit tyst under tiden hon åt tårta i förmiddags.
Pelle som redan nu gnäller så min själ vill explodera när han inte får
det han vill.
Pizza på Mamma Mia.
Hanna håller fortfarande låda.
I ett.
Förrätt: 10 mg Sobril, huvudrätt: Hawaii utan skinka.
Jag gråter.
Jag orkar inte dölja det för restaurangens övriga gäster.
Jag är för trött.
Jag ramlade ner från toppen.
Som det känns.
Jag avbokar kvällens Rosé och tapasmys med fina vänner jag inte sett på länge.
Känner mig besviken och som en svikare.
Köper godis.
Gråter.
Erkänner för S att jag ibland önskar att vi inte hade några barn.
Jag vill vara planlös.
Jag gråter.
Börjar bli mosig på förrätten och lägger mig återigen på sängen när vi
kommit hem.
Gråter.
Gråter.
Försöker reda ut mig själv, sätta ord på dagen, det vill säga skriva av mig här.
Mina barn är det bästa som hänt mig, men just nu skulle jag verkligen
behöva få en paus.
En dag, i sällskap av min karl, till att göra ingenting.
Ingenting.

Det är precis det här jag menar.
Jag har mått så bra, känt mig lycklig och tänkt att det är så här
livet alltså ska kännas.
Sen kommer det.
Smygandes.
Allt blir jobbigt, att hälla i mjölk i kaffet, att sminka sig, att
plocka i diskmaskinen.
Allt det där fina, som jag bara så sent som igår kände en sån glädje
över, blir lite mörkare och för stort för att förstå sig på.
Jag känner mig trött och stänger av för att jag inte förstår och för
att jag inte vill tänka eller för den delen känna.
Nästan allt som igår hade en mening är idag meningslöst.
Varför hålla på?
För vi ska alla en gång dö.

I morgon ska jag till Birgitta.
Hon kommer fråga mig hur jag mår.
Det har varit så mycket de senaste två veckorna.
Jag har varit så arg, förbannad, glad, orolig, oövervinnerlig, sänkt, stressad.
Min farmor har opererats för cancer och i förvirring "rymt" från
sjukhuset, jag har lyckats tvätta Hannas hår utan att bli det minsta
arg eller irriterad, Pelle har krånglat med mat och sovrutiner, Hanna
har varit underbar och en riktig skitunge, jag har varit trött trots
att jag sover mycket bättre nu, jag har kört bil när jag har varit arg
och nästan pajat nya bilen och skrikit att jag tamejfan tar livet av
mig, jag har för första gången vågat titta bakåt och läst min blogg
från den här tiden förra året och blivit väldigt ledsen, jag har
varit, eller är, förvirrad i mig själv för att humöret svänger fortare
än vad jag själv hinner uppfatta.
Vart ska jag börja liksom?

Nu kommer den.
Ångesten.
Nedtrappning av mediciner, sluta ta mediciner, varsel om dagisstrejk,
jaga niomånaders i fjorton timmar utan att ha fått i mig dagens dos av
antidepressiva, stök, bök, dåligt samvete, en treåring med mer känslor
i den lilla kroppen än vad hon har plats med.
Och så var det cancern.
Den där jävla cancern.

Jag tappar kontakten.
Med dig.
Min önskan inför det nya året:
Må bättre. Bli mer jag.

Det är vid middagsbordet de kommer.
Känslorna.
Kärlek, dåligt samvete, skuld och skam, lycka, ångest och oro.
Det är vid middagsbordet, när vi sätter oss tillsammans och tar det
lugnt och pratar.
Vid middagsbordet, när Hanna filosoferar över livet.
Det är då.

Alla känslor fastnar i bröstet.
Alla.
Dom rörs ihop till ett stort, taggigt nystan, man kan nästan se och ta på det.
Det gör så fruktansvärt ont.
Allt fastnar. Det kommer inga signaler som säger att jag ska gråta,
trots att behovet att gråta är galet stort.
Jag mår illa.
Men det kommer heller ingen befriande signal som gör att jag får kräkas.
Det finns en känsla som verkar vara gjord av någon slags gelé som tar
sig igenom, det är ilskan.
Jag blir så arg.
Jag vill slå sönder saker, jag vill kasta ut något genom fönstret så
jag får höra hur fönsterglasen krossas.
Jag vill slå på mig själv, så jag känner något.
Jag vill skrika tills luften tar slut och tills stämbanden går sönder.
Men det enda jag får ur mig är "Det gör så ont."
Det är diffust, starkt, abstrakt och jävligt mycket och nära på samma gång.
Allt fastnar och jag önskar bara att jag kunde gråta.

"Jag vill gunga upp i luften!"
Så klart hon ska få gunga upp i luften tänkte jag och gav henne fart.
"Du håller i dig va?" manar jag och ger henne lite mer fart.
Det skulle jag inte ha gjort, för då glider hon av gunghelvetet och
hamnar på något jävla vis på nacken huvudet och ryggen och gör en
kullerbytta.
Helvete!
Runt omkring står föräldrar och dagisfröknar och ser allt och får nu
beviset på vilken rutten mamma jag är.
Jag gungar min dotter så hårt att hon åker av.
Helvete.
Fylld av skuld och skam rusar jag fram till Hanna som gråter, rädd och
kanske skadad.
Helvete!
Jag tröstar, säger förlåt hundra gånger, jag skäms.
Fan.
Gav jag henne så hård fart?
Vilken ansvarslös idiotmamma jag är.
Gud vad ska dom andra tro om mig?
Deprimerad, sjukskriven och benägen att skada mina barn?
Det var ju inte meningen.
Hon ville ju bara gunga upp i luften.
Ja, så blev det ju, så på sätt och vis fick hon ju sin önskan uppfylld.
Fan.
Jag svär igen.
Fan.

Jag har varit på fest, haft jättetrevligt och jag stannade mycket
längre än vad jag hade tänkt.
När jag kommer hem vaknar P och jag ammar honom för andra gången idag.
Då slås jag av ett stort lugn och känslan av: "Åh! Vad jag älskar honom!"
Det är en sån viktig känsla. Jag vet att jag älskar honom, det har jag
gjort hela tiden, men att få komma hem och hålla knyttet i min famn..
Där sprängdes mitt hjärta.
Som jag har längtat efter det!

När Hanna kom grät jag dagligen.
I alla fall de första månaderna.
Jag grät av lycka och av hur fantastiskt hela grejen med livet var.
Jag kunde titta på henne och brista ut i gråt helt plötsligt och känna
hur hjärtat om och om igen sprängdes av kärlek.
Kan inte minnas att jag en enda gång har känt och gjort samma sak med Pelle.
Det känns så jävla orättvist.
Jag älskar den där fantastiska lilla krabaten mer än livet, men varför
kan jag inte få känna den där bubblande lyckan och kärleken som
svämmar över?
Man älskar alla sina barn lika mycket.
Alla säger det.
Alla.
Även om jag vet att jag gör det så känns det inte så.
Det känns inte så bara för att jag inte får känna det där. För att jag
inte fick känna det där.
Jag älskar dig Pelleman, precis lika mycket som jag älskar din syster.
Det känns bara så orättvist.
De lyckliga ältar inte.
Nej, det gör dom inte, men om det gör för ont då?
Om det gör för ont att inte tänka och att tänka?
Min älskade lilla Pelleplutt, jag önskar att jag fått en bättre start med dig.

Jag hajar. Jag hajar att jag måste ta tillbaka lite av det som var jag
för att orka med.
Jag är också med på att vi måste komma på något bra sätt att få
kvällsrutiner, det mår vi alla bra av och vi kanske kommer i säng
tidigare.
Jag vet att jag och Hanna måste få mer egentid och jag SKA avsätta tid för det.
Men jag fattar inte vitsen med att fundera på att köpa en annan vagn
för att jag lättare ska kunna ta mig ut.
Ståbrädan funkar perfekt! Det är inte den det är fel på, det är hela
momentet med att ta sig ut och ta sig en längre bit med en nyfiken,
envis tvåochetthalvåring och en ammande knorrig bebis.
Det är ett moment av stor stress.
Jag tyckte inte vi kom fram till nåt idag.
Ingen lösning på något.
Bara tankar på mer stress, mer pengabekymmer, mer att lägga in i dagsschemat.
Sen att det är två veckor, ja precis - TVÅ låååånga veckor tills nästa
gång jag ska till terapeuten, som jag fan inte vet om jag får ut nåt
av efter vad det känns idag, gör ju inte saken bättre.
S börjar jobba på måndag och magen vänder sig ut och in bara jag tänker på det.
Tid, rutiner och struktur.
Absolut, men jag behöver ju få hjälp.
Men jag får väl sitta här, gråta och få ångestattacker och fundera på
vad det är för vagn jag ska köpa.

Jag har gjort allt rätt.
Vi har haft en underbar förmiddag och jag har knackat i trä för varje
gång jag tänkt att det gått så bra idag.
Men när hon slår och slår, nyps och sparkas och avslutar med
knytnävsslag som träffar både Pelle och mig, då brister det.
Det var den dagen åt helvete.
Jag misslyckades - igen.

Tretusensjuhundrasextio.
Så många gram väger Plutt.
Snart är han en fyrakilosklump.
Efter att ha pratat med världens bästa BVC-sköterska så börjar vi
(eller jag då, såklart) med att träffa deras psykolog, samt prata med
förskolan om H kan få en timme till eller två hos dom.
Känns i alla fall bra att ta tag i skiten.
En slags början.