Vi tjejer drog upp till min farmor idag efter lunch. Vet faktiskt inte om hon visste vilka vi var..

Här ligger jag och håller en av världens bästa minimänniskor i handen. Hon babblar och babblar och sekunden senare blir hon knäpptyst och andas sådär tungt.
Livet är väl förjävla fint nästan jämt.

TAMEJFAN!

Jag - Jenny - ska jobba som uska på förlossning/gyn/BB i sommar!!
Jag är så lycklig så jag hör fåglar kvittra! Så jäkla fantastiskt! Ett steg på vägen.

Ni säger att ni också kan bli arga..

Då säger jag att ni aldrig kan bli lika arga som jag blir när jag blir arg. Ni tror förmodligen inte att det stämmer. Men om jag skulle berätta för er, helt rakt och ärligt, hur jag blir, då skulle ni bli rädda och tycka att jag är en hemsk människa, fru och mamma.
Jag önskar att jag öppenhjärtigt vågade berätta, i detalj. Men jag gör inte det, det är för fult. Men tänk er den trotsigaste jävla snorunge till treåring ni bara kan. Och så ser ni en snart trettiofyraårig kvinna bete sig så.
Där har ni det.

Min fina, fina son, 3 år gammal, klämmer ur sig så mycket fint. Som exempelvis i lördags; "Det här är en jättebra familj!"
Eller som i morse när jag tagit på mig nya örhängen; "Vilka vackra örhängen! Är dom nya?"

Dessa jävla jävlar och hålet de lämnat efter sig. Smärtan på en VAS-skala. Typ 9,5. Jag vill inte vara med längre. Maxdos Alvedon gånger två inom loppet av två timmar och så två lergigan på det och jag hoppas att jag stendäckar och inte vaknar av smärtan i natt. Det suger att vara jag just nu. Smärtmässigt i alle fall..

Infektion i tandkött och käkben. Jag kände hur hon skrapade i käkbenet och bedövningen hjälpte inte ordentligt. Det var så att säga mindre skoj..