Så kommer man hem, efter en sjukt jobbig dag i skolan och upptäcker att pojken blivit biten. Minst två gånger.
Mitt hjärta gråter.

Jag är så jäkla matt.
Konflikter i arbetsgruppen spär på rejält med stress.
Gud hjälpe mig.

Giv mig styrka!

Nåväl. Mina fina, nya, röda kängor har hittat hem.

Idag lyxade vi till det och alla åt så det stod härliga till.
Kul. För kocken.

Åfyfan!
Snart! Snaaaart är jag färdig med den tunga inlämningsuppgiften i första kursen.
Nackspärr och feber på det? Jodå.

Idag drack jag alltså kaffe för första gången på över en månad.
Jag börjar bli människa igen! Vilken lycka!

Kom till mamma!

Hanna läser. Hanna skriver. Hanna räknar addition. Jag tror att det kommer göra henne gott att börja förskoleklass om ett år.

Idag kanske min ångest äntligen tar semester. Förhoppningsvis.
Den senaste månaden (lite drygt) har jag varit så arg. Så in i helvetes jävla arg. Varje dag. Idag tog dock priset.
Idag fick jag också veta att det är okej att ta en lergigan mot den här prisbelönta ångesten och ilskan. Det ska bli skönt att veta det, att min själ kan få vara ångestfri. I alla fall ibland.

Livet alltså.
Jag försöker verkligen uppskatta det mellan psykbryt, gråtstunder och teman. Ungarna är alldeles underbara, men de går på mina nerver som är av den överöverkänsliga typen just nu.
Och det luktar fortfarande hemskt här hemma. Jag vill att det ska lukta oss.

- Hanna, jag är stolt över dig.
- Och jag är stolt över dig!
- Jaså? Över mig? Varför då?
- För att du ångrade dig och låte mig gå på kalas.

Hanna har varit ett litet monster hela förmiddagen och till sist kände både jag och S att man faktiskt måste göra sig förtjänt av att få göra roliga saker.
Som att gå på kalas, till exempel.
Det var därför vi kom försent, Linda.

Idag firade vi att Jack fyllt hela fem år med superhjältekalas ute i Palstorp.

Kan någon komma och ta bort den där döda råttan i väggen som förpestar vårt hem???

Jag har haft en sådan givande dag, med känslor ål åver med nya vänner.
Och som inte det vore nog så har jag också fått en helt fantastisk komplimang.

Har nog aldrig varit så här trött i hela mitt liv.

Hanna och jag kommer så galet jävla dåligt överens just nu.
Det gör så sjukt ont i hjärtat på mig att jag bara vill skrika. Och slåss.

Om vi har röstat?
Ja.
Om vi klädde opp oss?
Japp.
Om vi är stolta?
Som fan.

Pluggar jag inte så sover jag. Det är fullt ös, allt är nytt, svårt och blir lite överarbetat i rädslan för att göra fel eller för lite.
Magen syns. Eller just idag var en sån dag när jag såg ut att vara i vecka 17, fast det bara är vecka 10.

Jag har inte ens hunnit sätta min fot i skolan och jag känner redan för att ge upp.
Jag kan inte sånt här. Jag har aldrig pluggat på högskola förut, jag vet inte hur man gör en frågeställning utifrån litteratur, jag vet inte vad ordet problematisera betyder, och seminarie, vad fan är det?!
Helvetes jävla skit.

Den här hösten luktar illa, den smakar illa och den sovs bort.
Fruktansvärt. Kan det inte bara försvinna nu, det här vidriga illamåendet?

Jag har hamnat i en studiegrupper ett helt gäng rara tjejer som tar hand om mig och hjälper till utan att blinka.
Bara en sån sak som att en av tjejerna ikväll kom förbi med litteratur så jag kan läsa ikapp.
Det här kommer bli topp!!

Åh maj gadd! Jag ska börja skolan. På riktigt. Med riktiga klasskompisar. Hejdå ångestengelska. Hejdå sitta hemma själv hela tiden och plugga.
#äntligen

JAG KOM FÖR I HELVETE IN!!

Hanna och jag småbråkar om vilken toalett hon ska gå på för att inte väcka Pelle.
"Fast nu tror jag nog att du måste lugna ner dig lite, mamma."