Idag kanske min ångest äntligen tar semester. Förhoppningsvis.
Den senaste månaden (lite drygt) har jag varit så arg. Så in i helvetes jävla arg. Varje dag. Idag tog dock priset.
Idag fick jag också veta att det är okej att ta en lergigan mot den här prisbelönta ångesten och ilskan. Det ska bli skönt att veta det, att min själ kan få vara ångestfri. I alla fall ibland.

Hej ilska. Hej Monster. Hej kan inte hantera en endaste känsla. Hej känna sig värdelös. Hej borde inte få vara morsa. Hej mörker. Hej Lergigan.

Trötta och framför allt envisa barn och jag går inte ihop.
Monstret knackar på dörren med såriga knogar.

Och där kom det.

"Bakslaget".

Jag får inte kalla det för bakslag (ännu en sak jag inte får göra..), för det är inget bakslag.

Det är en del av mitt liv.

Min vardag.

Acceptera och gå vidare.

Eller som nu - acceptera, drick kaffe, vila och gå vidare.

Vilken rutten jävla eftermiddag.
Bajs, skrik, trots, yrsel, slag, ilska, vårdslöshet, tårar, kaos,
skuld, skam, tröstshopping, gråt, ångest, ångest, ångest, krampaktig
ångest som slukar hela min kropp, självhat, sobril. En sobril till.
Allt detta bara för att jag igår helt missade att ta mitt så kallade
lyckopiller.
Jag föll rätt ner. Långt ner. I mörkret.
Nu känner jag ingenting. Helt stum i huvudet.
Jag älskar er familjen, och jag är så ledsen att Monstret kom och tog
över min själ idag.
Jag vill inte slå på mig själv något mer. Jag är inte värdelös, jag är
ingen dålig mamma och människa.
Monstret ska dö.
Dö, brännas och begravas.
För alltid.

Våga inte säga annat.

Jag tänkte mig en tidig kväll.
Det tänkte inte barnen.
Gissa hur det går när jag och barnen tänker olika.

Jag gör mina läxor, jag tänker på döden, på livet, på samvetet och på
den alldeles för stora platsen som empatin tar i min kropp.
Jag tänker på och förundras över känslan av katastrof som uppstår inne
i mig och hur jävla hjälplös och hopplös jag känner mig när jag blir
så där arg.
Så där arg att jag behöver ha sönder och skrika lungorna tomma.
Jag hatar när jag blir sån.
Jag hatar mig själv för att jag har så jävla svårt att stoppa mig själv.
Sen blir jag ledsen, överfylld med ångest och trött.
Urlakad.
Själslig tomhet.

Ett utbrott på nästan en vecka.
Bra jobbat Jenny!
Bra jobbat!

Hon vägrar bli lämnad på dagis.
Hon gråter som aldrig förr när jag ska försöka lämna, ungefär på samma
sätt som hon gråtit när jag har tvättat hennes hår.
Hon får följa med tillbaka och spendera dagen med mig och Pojken.
"Okej. Inga konstigheter. Jag fixar det här. Ingick inte i dagsplanen,
men okej. Jag tänker om."
Försöker peppa mig själv.
Leker på äppelgången och njuter av alla barnen och snusar bebisar.
På Knutens parkering gömmer jag mig för min döda morfars fru och
hennes nya gubbe.
"Kärring!" tänker jag och känner hur en våg av falskhet och svek
väller över mig.
"Jävla kärring!" väser jag och rättar till Hannas spegel i bilen för
att undvika att hon ska se mig. Deras bil står parkerad bredvid min.
Vi drar en lunch hos mormor.
Fort ska det gå.
Jagar Hanna in och ut i bilen. Hon bits. Hon sliter i mina kläder.
Planerar in att komma lagom i tid till tågstationen eftersom man bara
får stå där i trettio minuter utan att betala.
Äter glass i solen med mina fina barn.
Vi sätter oss i bilen och se där - en parkeringsbot!
Femhundra jävla spänn.
Fy fan så jävla värdelöst.
Fy fan så jävla värdelös jag är.
Läste aldrig skylten. När faaan ändrade dom den??
Jag är så jävla värdelös.
Då kommer det.
Självhatet.
Det slår mig hårt i magen och jag knäpper upp bältet, säger åt S att stanna.
Jag måste kliva ur.
Springa.
Fly.
Bort.
Allt gör plötsligt så ont.
Jag har ingen ork. Jag har misslyckats igen.
Sätter på mig bältet igen och även det känns som ett misslyckande.
Varför klarar jag inte ens av att fly?
Hemma kommer ångesten.
Mina barn förtjänar så mycket bättre.
Inte en sån som jag.
Mina fina barn ska ha en glad och pigg mamma som inte går in i en
betongvägg så fort dagens schema och rutiner ändras.
Fan.
Ut.
Andas.
Jag är så jävla bra på att slå på mig själv.
Det om något är jag helt sjukt bra på.
Nu har jag andats klart.
Ska gå in igen. Göra ett nytt försök.

IPS:en gör sig påmind.
Ville kasta mig ur bilen.
Var så hemskt arg för..
Ingenting.

Snälla säg att ni också blir arga

Ja, på era barn alltså.
Säg att ni också når bristningsgränsen även om ni kanske räcker till
lite mer än vad jag gör.
Snälla säg att ni också måste skrika och härja på dom.
Idag har känslan av att vara världens sämsta mamma slagit mig i magen
en handfull gånger.
Hon börjar pigga på sig.
Inte vi.
Orken och tålamodet är flera ljusår bort.
Biggan brukar säga att vissa barn (och även vuxna ibland) måste man
gorma på för att få dom att lyssna.
Jag är så jävla trött på det bara.
"Sluta skrik nu Hanna!" "Jag orkar inte mer nu." "Nu räcker det med
gnäll Hanna!" "Du behöver inte skrika, vi hör vad du säger ändå." "Om
jag hade fått allt jag ville genom gnäll och gråt hade jag haft
jättemycket saker." "Skrik inte!" "Lägg av med gnället!" "Knuffa inte
din lillebror!" "Dra inte Pelle i håret!" "Kan du lyssna på vad jag
säger?!" "Jag orkar fan inte mer nu!" "Du måste lyssna!" "Faaaan!"
"Sluta hoppa i soffan snälla Hanna." "Hör du mig?" "Slåss inte! Vi
slåss inte i vår familj." "Du får gärna hjälpa till men då måste du
lyssna." "Sluta skrik nu!" "Helvetesjävla fiskpinne!"
Stamp, stamp. Smäll i dörr. Andas.
Jag blir så trött.
Så trött.
Varför smäller jag i dörren?
Trettioett år gammal.
All energi, allt argt måste ta vägen.
Ta plats.
Genom smällen i dörren.
Genom att stampa hårt i golvet för varje steg.
Det måste få pysa ut.

Här sitter jag och dricker mitt kaffepåmatenkaffe.
Jag har varit arg.

Jag är arg.
Arg, vilsen och handfallen.
Det låser sig.
Det bara låser sig och jag blir så jävla arg.

Först: Arg så jag går sönder och vill ha sönder. Saker. Mig själv.
Sen: Ledsen och värdelös, rutten och jävligt ynklig.
Sist: Tomhet. Meningslöshet. Illamående.

När kvällen kommer, när man inte orkar mer.
När man blir arg och vill slå sönder.
När man bara förstör.
Allt.
Då kommer det vidriga, snuskiga, smutsiga, elaka självföraktet.

Jag skrev ett inlägg.
Ett långt.
Om självhat, ångest, felmedicinering, skrik, gråt, 1177, mat som blev
kall mat, gnäll och om viljan att dö.
Om monstret, paniken, feber, om besvikelse, härliga semesterdagar,
prestationsångest och om hur det känns att vara mindre viktig.
Om ilska, sorg, om att känna sig värdelös och sobril. Och en sobril till.
Det försvann.
Ut i tomma intet.
Då blev jag sådär hopplöst arg.
Igen.

Nej, jag har inte mått bra idag heller och jag är så in i norden trött
på det här nu.
Men dagen blev fin ändå.
Pelle har varit ett exemplariskt barn och Kim bjöd oss på lunch.
Sen gungade vi och fikade vid tågstationen innan vi åkte hem till
svägerskan Sara på kalas.

I morgon ska jag till Birgitta.
Hon kommer fråga mig hur jag mår.
Det har varit så mycket de senaste två veckorna.
Jag har varit så arg, förbannad, glad, orolig, oövervinnerlig, sänkt, stressad.
Min farmor har opererats för cancer och i förvirring "rymt" från
sjukhuset, jag har lyckats tvätta Hannas hår utan att bli det minsta
arg eller irriterad, Pelle har krånglat med mat och sovrutiner, Hanna
har varit underbar och en riktig skitunge, jag har varit trött trots
att jag sover mycket bättre nu, jag har kört bil när jag har varit arg
och nästan pajat nya bilen och skrikit att jag tamejfan tar livet av
mig, jag har för första gången vågat titta bakåt och läst min blogg
från den här tiden förra året och blivit väldigt ledsen, jag har
varit, eller är, förvirrad i mig själv för att humöret svänger fortare
än vad jag själv hinner uppfatta.
Vart ska jag börja liksom?

Jag vann!!

Jag fuckingjävla vann!!
Stora hårtvättarkampen är avgjord.
Mamma 1 - Hanna 0.
Med stort tålamod och lugn.
Fattar ni?
Jag blev INTE arg!
Men nu är jag helt uttömd.
Tom.