..inte vet väl jag!

Hon vägrar bli lämnad på dagis.
Hon gråter som aldrig förr när jag ska försöka lämna, ungefär på samma
sätt som hon gråtit när jag har tvättat hennes hår.
Hon får följa med tillbaka och spendera dagen med mig och Pojken.
"Okej. Inga konstigheter. Jag fixar det här. Ingick inte i dagsplanen,
men okej. Jag tänker om."
Försöker peppa mig själv.
Leker på äppelgången och njuter av alla barnen och snusar bebisar.
På Knutens parkering gömmer jag mig för min döda morfars fru och
hennes nya gubbe.
"Kärring!" tänker jag och känner hur en våg av falskhet och svek
väller över mig.
"Jävla kärring!" väser jag och rättar till Hannas spegel i bilen för
att undvika att hon ska se mig. Deras bil står parkerad bredvid min.
Vi drar en lunch hos mormor.
Fort ska det gå.
Jagar Hanna in och ut i bilen. Hon bits. Hon sliter i mina kläder.
Planerar in att komma lagom i tid till tågstationen eftersom man bara
får stå där i trettio minuter utan att betala.
Äter glass i solen med mina fina barn.
Vi sätter oss i bilen och se där - en parkeringsbot!
Femhundra jävla spänn.
Fy fan så jävla värdelöst.
Fy fan så jävla värdelös jag är.
Läste aldrig skylten. När faaan ändrade dom den??
Jag är så jävla värdelös.
Då kommer det.
Självhatet.
Det slår mig hårt i magen och jag knäpper upp bältet, säger åt S att stanna.
Jag måste kliva ur.
Springa.
Fly.
Bort.
Allt gör plötsligt så ont.
Jag har ingen ork. Jag har misslyckats igen.
Sätter på mig bältet igen och även det känns som ett misslyckande.
Varför klarar jag inte ens av att fly?
Hemma kommer ångesten.
Mina barn förtjänar så mycket bättre.
Inte en sån som jag.
Mina fina barn ska ha en glad och pigg mamma som inte går in i en
betongvägg så fort dagens schema och rutiner ändras.
Fan.
Ut.
Andas.
Jag är så jävla bra på att slå på mig själv.
Det om något är jag helt sjukt bra på.
Nu har jag andats klart.
Ska gå in igen. Göra ett nytt försök.