Tack för idag min fantastiska vän!

Idag har JAG haft ett sånt jävla tålamod.
Så var det med det.

Övning ger..

Idag har Pojken och jag tränat på att åka massor med bil och gå i
affärer utan att känna stress.

Rästlässläggs!!

Bilen lappad och lagad! Två sidospeglar och en röd baklykta!
Tuddilu!

Erika min kloka, fina vän!
Tack så mycket för idag!

Så mycket kärlek!

45 min hos den Heliga Birgitta

Idag lärde jag mig att om jag njuter av mina barn tio minuter varje
dag så har jag faktiskt njutit av mina barn.
Att önska (kräva av mig själv) att jag ska njuta och glädjas mer är
bara att lägga till ännu ett orimligt krav på mitt berg.
Den heliga Birgitta har talat.

Igår hände det alltså.
Igår fattade jag varför folk blir religiösa.
Jag mådde redan från början inget vidare och så tittade vi på
"Vetenskapens värld".
Månen, jordens uppkomst..
Det var då jag fattade.
Det är så jävla komplicerat och slumpartat hela den här jävla skiten
att vi finns så visst i helvete är det så mycket enklare att tro att
det var en skäggig gubbe som skapade det här.
Det är överväldigande och fullständigt ogreppbart hur jag idag sitter
i den här soffan och just nu bloggar.
Sen blev det för mycket.
Helt plötsligt fanns det ingen mening.
Med något!
I panik tog jag mig till köket och väl där fattade jag ingenting längre.
Varför ska jag diska flaskorna?
Varför ska jag äta?
Allt är bara slump och sån jävla tur.
Månjävel.
Varför lever jag och vem kan man lita på?
Vetenskapen är bara ett jävla antagande och slutsatser men det är
ingen som riktigt på riktigt kan veta helt säkert.
Tro fan att man tror på farbrorn med skägg.

Det är så mycket enklare så

Idag fick jag lära mig hur och varför folk blir religiösa.

Pelle har just ramlat efter en äventyrsklättring och fröken utbrister:
"Men lilla gubben, hur gick det?"

Jag är trött på och jävligt ledsen över att känna att från det att jag
vaknar så börjar transportsträckan.
Detta maraton av skrik, gnäll, gröttkladd, bajsblöjor, stress,
hårdragning, klättring, intorkade majskrokar, plock, vaktande och
konstant magont.
Från det att jag vaknar så är kämpa det enda jag gör, känns det som.
Jag räknar timmarna tills vi tros vara klara med middagen för att då
får jag snart dricka kaffe och sitta i soffan och bara rå om mig.
Detta eviga kämpande väcker andra tankar.
Varför skaffade jag barn?
Jag som verkar tycka att det mest är jobbigt.
Och varför i helvete skaffade jag två och för i hela brinnande
himmelrike finns det ens tankar på att skaffa ett till??
Jag är ingen rolig, lekande mamma.
Jag hatar den här perioden med konstant vaktande för att P klättrar
utan att ens kunna sitta eller krypa ordentligt.
Jag hatar att sitta på golvet, jag får bara ont.
Luften går ur mig.
Spiralen går neråt.
"Är jag en tråkig, egoistisk mamma?"
"Är jag en dålig mamma?"
Det destruktiva, kolsvarta monstret skrockar av skratt.
"Men om jag är en dålig mamma, då är ju JAG dålig. Jag är ju inget
annat än mamma just nu.."
Jag vill bara njuta.
Njuta av att jag har två underbara små skitungar med de härligaste
personligheterna, njuta av hur klok min dotter är och av hur den där
lilla, lilla pojken på tvåkommatvå kilo är en sjukilos, snabb, oftast
glad och nöjd liten varelse.
Jag måste skjuta det där jävla monstret.
Det måste dö.

I nästan fyra månader har vi bott i Bergshammare och först i dag tog
vi oss ut i byn på promenad.
Fäntästiska väder!

Med hopp om vår!

Vad hände?

Pojken somnar halv sex och fröken en halvtimme senare.

Nu är jag så jävla less på sjukdomar.
Hanna hostade så hon kräktes idag i en galleria.
Jag hostar, Pelle hostar.
Sover dåligt.
Jag drömmer mardrömmar, är arg och nacken är fortfarande inte bra
nästan två veckor senare.
Låt oss för fan bara få vara friska!

VILL!!

Tack Linda för ett alldeles underbart tips!

När jag har skrikit och gråtit en stund blir jag tom och meningslös
och jag kan inte förstå för allt i världen varför jag beter mig som
jag gör.
Jag har allt.
ALLT.
Vad är det som är så jävla idiothelvetesfel???
Vad?
Jag har inte förlorat något eller någon, jag har bara haft en extra
krokig väg med några återvändsgränder på min resa.
Är det därför?
Är det för att jag vänder allt mot mig själv och tar ansvar över allt,
andras känslor, andras livssituationer?
När till och med Hannas barnfilmer där dom glömmer en kanins
födelsedag får mig att ta ansvar över denna dumma kanins känslor, har
det gått ett uns för långt då?
Är det för att andra mår dåligt och spelar ut det på mig så jag tar åt
mig och tror att det är jag som har gjort fel, när det enda jag har
gjort är att önska respekt?
Är det för att jag är livrädd för att mista mina vänner och min familj
för att jag inte vet vem jag är och vad jag skulle göra utan dom?
Är det för att jag är rädd att tappa kontrollen?
Är det för att jag är rädd för ångesten?
Är det för att jag är så rädd för att inte veta hur jag kommer agera
nästa gång jag blir så där ursinnig?
Är det för att jag så många gånger gör allt i min makt för att anpassa
mig för att vara andra till lags så jag vrider ut och in på mig själv
tills det inte finns någon Jenny kvar?
Är det för att någon en gång för länge, länge sedan sa att jag inte dög?
Är det därför jag hela tiden ska vara så duktig och tassa på tå? Så
jag inte behöver få höra att jag inte duger igen.
Jag säger konstant förlåt och tack, för att ingen ska tro att jag är
arrogant, otacksam eller känslokall.
Jag ursäktar mig själv, att jag finns, att jag andas.
Är det därför?

Vad finns det för mening?
Om ändå dom jag älskar ska dö?
Om dom jag älskar ska lida, bli mobbade, vad finns det för mening?
När mitt raseri blir så stort att något i mig sprängs, när jag bara
vill ha sönder, men istället bara skriker, skriker så jag skrämmer
mina barn, vad finns det då för mening?
När jag bara gör illa.
Är i vägen.
Monstret är på besök.
Monstret som river.
Jag får inte plats.

Jag är sjuk.
Jag är deprimerad.
Jag är ledsen.
Jag är arg.
Jag är rasande.
Acceptera.

Det är så mycket vi ska göra i sommar.
Om vi ska hinna med allt på Hannas önskelista så får nog hennes pappa
ta ut åtta veckors semester;
Gunga vid östra skolan, åka till djurparken, bada, blåsa såpbubblor,
besöka slottet, äta glass, sluta med nappen, gå i hamnen, gunga i
hamnen, åka karusell, hälsa på Viola, gunga hos moster i den röda
gungan, cykla, ha vattenkrig med mormor, sluta med blöja, sola, titta
på hästar, leka hos Stina, dricka milkshake på stan..

Göllegris

Inte en lugn stund. Nu klättrar han på väggarna.

Jag säger upp mig.

Man gör allt för att få vuxentid.
Redan halv tio igår kväll kände jag att jag skulle ha kunnat tacka för
mig, ändå sitter jag i soffan så länge som möjligt tills jag somnar.
För så länge man sitter i soffan är man ledig.

Lagom till melodifestivalen har det slagit lock för båda min öron.
Finns det en mening med det tro..?

Sådär då

Det fick bli lite hemmafuskbygge.
Men det verkar funka.

..som idag till exempel.
Idag hade det varit utskönt om någon kunde ha kommit och dragit iväg
med barnen en stund så sjuka mamman och sjuka pappan fick ligga under
en filt i soffan med en stor påse godis på magen och glo på en halvbra
film.
#orkavarasjuk

Efter en mindre incident i morse och bortsett från den så har mitt
tålamod varit alldeles fantastiskt idag, trots att förkylningen har
tagit ett monstergrepp om min kropp.
Helt underbart!
Känns som att jag helt plötsligt har fått fem tålmodiga människors tålamod.
TÅLAMOD.
Fattar ni??
Tack fina Tant M för det härliga hänget idag.
Också det fantastiskt!
Puss!

Ställer in vinkväll med fantastisk partypingla.
Buuuuuuu!

Myskörvar.

Där tog förkylningen mig.
Det samtidigt som jag har halverat min dos på Seraquel.
Pigg, som påtänd, fast trött, spända käkar och hjärtklappning.
Glad allhjärtsdag mina hjärtan!

En högst tillfällig lösning.

Christina Lugn

Min frissa klippte ur.
Hon gjorde verkligen det. Men inte fan syns det efter tvätt och självtork.
#nedranstjocktochlockigthår

Idag fick jag lära mig att det inte jag som har dom största problemen.
Det är du.

Idag lämnar jag min terapeut och känner mig lite starkare, lite
bättre, lite gladare och med en rygg som nästan är rak.
Tack B.

Jag önskar att jag aldrig hade behövt veta hur det ser ut här.

Igår blev han sju månader.
SJU!

Igår hade vi finbesök och åt semelfika.

Är fortfarande sjukt imponerad.

Elen fixad.
Rören fixade.

Min lilla skatt

Efter att ha, korkat nog, varit på hockey med nackspärren från
helvetet så är vi nu hemma med en fin vinst i ryggsäcken.
Hanna var nöjd och glad, det var ju för hennes skull vi åkte.
Hade lovat.

"Kor klättrar inte i träd!"

Nackspärrsöndag.
Kom inte ur sängen.
Stefan undrade om han skulle ringa ambulans.
Har varit vaken i två timmar, känns som en vecka.

Underbara, älskade.
Det kommer att gå bra.

Då säger vi VÄLKOMMEN till världen till Tyra Heinemo Kappel!
Härligt jobbat Tillan!!