Du underbara, kärleksfulla, empatiska, fantastiska lilla människa.
Jag älskar dig till solen och tillbaka.

Varför kan han inte bara sitta still??
Jag har jagat en liten pojk sen klockan sju i morse.
Han har nästan slutat sova på dagen också.
Klockan är inte ens lunch och jag är helt slut.

..när jag sen av en rad olika anledningar och stressmoment tappar min
andning och koncentration och det brister för mig så undrar jag ju
såklart hur jävla dum i huvudet jag är.
Tre dagar, kortare dagar på förskolan istället för två när S är i Stockholm?
Troligt..
(Låt mig bara få hitta min andning igen så kommer jag snart tycka att
jag idag har lyckats jävligt bra på så många sätt.)

Jag andas. Jag njuter. Jag tänker tre sekunder längre och kommer
nästan alltid fram till att det inte är värt att bryta ihop eller
bryta ut för.
Det är barn det handlar om.
Barn som testar, lever, samsas och älskar.
Jag planerar även för kortare dagar på förskolan för Hanna.
Det är som en himmel som täckts av ovädersmoln och dessa skingrar sig.
Jag tror faktiskt att jag klarar det.

Att försöka pussa en blåmes som befinner sig utanför fönstret och att
bli fotad med en gigantisk Nalle Puh.

Det är ju mycket snack om att man inte ska bedöma barn efter hur fint
dom har ritat eller hur duktiga dom är utan istället fråga om vad det
är dom har ritat, hur dom kände när dom ritade och så vidare.
Så, jag gjorde ett försök.
- Hanna! Varför använde du just den röda färgen när du ritade din lillebror?
- För att jag ville det!
Jaha. Ja, ja.
Visst kunde jag ha ställt följdfrågor på den, men jag kände liksom att
det var klart där.
Hon ville det, hon kände för att rita sin bror med rött.
Enkelt.
Precis som det ska vara ibland.

Dagen har varit helt sned och jag som alltid fnyser åt folk som larvar
sig om att man blir såååå påverkad av vinter och sommartid med en
timme hit och dit.
Men idag!
Vad i helvete?!
Jag kände på ljuset ute att klockan faktiskt var tre, men nej då,
lilla visaren stod envist (ja, på de klockor man kommit ihåg att
ställa om såklart) på två.
Lunchen blev fel, vi åt den halv ett fast klockan egentligen var halv
två, vi gick upp astidigt i morse och allt var bara fel.
Nåväl.
Härmed erkänner jag att för första gången har klockomställningen påverkat mig.
Mycket.

Tack ska du ha Vintertid!
Pojken somnade sittandes i sin pappas knä strax efter 18 och Hanna
somnade 19.15.

Stefan till Hanna:
"Fast det går inte att torka, det är liksom bara blött."
Jodå..

Underbara ungar!

Vi försöker fixa.

Från svart till koppar

Tre timmar hos bästa frisören i stan.
Hårpill, hårborst, hårtvätt, kaffe och skvallertidningar, blekning,
plattning och massa prat.
Det kallar jag egentid!

Klojnk! sa det när jag svängde upp på mormor och morfars
garageuppfart. Fick tydligen med mig en bit av tujan, skyller på
blåsten.
Annars har det varit en fin dag, med vackert väder, vitlöksfingrar i
ögonen och total tystnad vid middagsbordet för att maten var så god.

Pojken sträcker mig den tomma vattenmuggen och säger:
"Mamma! Me!"

Vet inte om jag gillar att företag raggar kunder genom bloggar..

Övning ger färdighet

Tidigare idag valde jag att ta bort femtio kort Hanna har tagit. Detta
medan hon tittade på eftersom jag skulle ladda hem en ny app åt henne
och inte hade plats nog.
Hon blev jättestött.
"Mäh! Varför tar du bort MINA bilder??!"
Varför?
Ja, undrar varför..

Du kan så mycket.

Fri tillgång till glass och saft.
Igår var en mindre rolig dag. Idag är febern som bortblåst.

..och från helt ingenstans så fick Fröken nästan 40 grader feber.

Den här helgen blev inte riktigt som jag tänkt mig.
Halva lördagen gick åt att bråka. Hanna bråkade, jag och Stefan
bråkade, Hanna och jag bråkade, Stefan och Hanna bråkade. Min första
sobril på jag vet inte hur länge.
Först kom min automatiska tankar om hur värdelös jag är och blaha blaha.
Men jag har ju för fan inte gått i terapi i ett år utan att lära mig
ett och annat så jag knölade snabbt ihop orden "bakslag" och
"misslyckad" och tänkte i stället att det här är bara en av dagarna i
livet, andades, tog min behovsmedicin, samlade mig och sen bröt vi av
dagens hemmaförmiddag och stack iväg.
Men vi hann i alla fall med att ha lite mys.
Farmorn kom med fika i fredags, mormorn och morfarn fick ta emot vår
trötta och bråkiga familj i lördags och idag blev det kusinmys och
kaffe i Krikon.

Missar början av Solsidan för att vi försöker komma fram till hur jag
ska kunna förverkliga min lilla dröm om att bli barnmorska.
Grundbehörighet för sjuksköterskeutbildningen: Matte B.
Där gav jag upp direkt.
Matte B är min dödsfiende.
Så, jaha?
Vad ska jag hitta på istället?
Ja, jag är en geuppare. Jag törs inte. Är rädd så in i helvete för att
misslyckas.
Sen lyssnar jag till Christine Meltzers historia, om hur hon körde
näven rätt i nyllet på bröstcancern.
Då kände jag att fan, bara jag får vara frisk, se mina barn växa upp,
få äta middag med min familj vid vårt rangliga trehundrakronors
matbord varje dag, då fan spelar ingen examen nån jävla roll alls.
Jag vill nog jobba halvtid i kassan på Ica.
För då får jag tid med det viktiga - livet.

Den här kvällen bjuder på riktigt dåligt tålamod.

Årets dagiskort

Det hon faktiskt ville vara med på.
Den här gången.

Och så var Göllpöjken nyklippt. Igen.

Jag var nästan helt säker på att Pojken försökte säga mig någonting
(att det var sovdags) när han kröp runt på golvet och powergosade i
förmiddags.
Jag hade hur som fel.

Rätt ur minnet, bara så där!

Det finns ett slut på allt.
Så även på min sjukskrivning.
Året ut, sen är jag som alla ni andra.
Det var här det började för ett år sedan.
Min första upplevelse av panikångest på stora torget, mitt första
besök på psykakuten, tabletter, dimma, ångest, dödslängtan och mycket
ilska.
Nu är allt annorlunda.
Jag skulle vilja säga tack vare Biggan, men hon pekar hela tiden på
att det är jag själv som har gjort jobbet, att det är jag som har
förändrats, utvecklats.
Så är det väl.
Tack till alla er som har lyssnat och pratat, frågat, stöttat, kommit
med råd, orkat och stått ut.
Ni är värda så mycket.

Så lider helgen mot sitt slut.
Vi har haft en fin sådan, med fotboll, middagsmys, vackert väder och
den traditionella flytt och födelsedagsfesten hemma hos Anders.

Får vi en son till ska han tamejfan heta Zlatan i mellannamn.

Barnen har ritat sina familjer på förskolan.

"Iiiih aaao!"

http://www.youtube.com/watch?v=UiuE02S2Nrs

Bilpromenad mitt i hösten

http://www.youtube.com/watch?v=Q1LrAKpkBBo&sns=em

(stäng av volymen, det blir mer fridfullt så..)

Vår underbara unge har börjat drömma mardrömmar som sätter spår.
Hårt, hårt skulle jag hålla om henne tills hon somnade.
Stackars lilla barn.

Natti natti

http://www.youtube.com/watch?v=oJ8fXOLjIcs&sns=em

Jag lyckade fånga kvällsläsningen på film.

"Förstår du vilken prestation?"
Jag har haft en sämre dag på eftermiddagen och när jag efter en timmes
läggande av fröken kommer ut till soffan peppar mannen mig.
Men faktiskt.
Jag har varit sur, trött och tvär, jag har haft den starka viljan att
slå sönder något vid något tillfälle, men det bröt aldrig lös.
Varken helvetet eller det dåliga samvetet.
Jag får verkligen vara arg nu för tiden.
Jag får det. Och den enda som har förbjudit mig att vara det är jag själv.
Med självbestraffning av olika slag som påföljd.
Jag ser slutet på min självdestruktivitet. Jag ser slutet på självföraktet.
Jag vill aldrig mer slå på mig själv.
Aldrig.

Två åker Hello Kittybil.
Två är starka.

Hanna har ritat en kanin med små öron och gröna kinder.

Bara en sån sak

Pratar med en av mina bästa vänner i telefon.
Barnen härjar runt omkring mig. En vill läsa bok, den andra sitter
runt min fot och vill att jag ska gå med henne sittandes där.
Jag gört.
Samtidigt som jag pratar OCH lyssnar på min vän.
Det är inte ansträngande.
Inte ett jäkla dugg.
Bara en sån sak.

Förr behövde det hända någonting för att livet skulle vara kul och härligt.
Så som fester, semester, bio eller hockey.
Nu, efter min depression, räcker det med att vi sitter vid
middagsbordet alla fyra.

Har satt mina pällargönisar i vinterdvala.
Blomsterlandet nästa!

Då och då, när folk inte kör som dom ska, händer det att S och jag
häver ur oss följande:
"Jävla idiot!"
Det händer också att S hänger sig på tutan, så med andra ord; När det
är idioter framför oss i trafiken, då tutar vi.
Idag träffade vi mormor och morfar på Ica Maxis parkering och efter
att vi sagt hejdå och gick glatt vinkandes framför deras bil så tutade
morfar.
Hanna blev rädd.
Och sur.
Men sen blev det lite kul efter att ha sagt "dumma morfar" ett par
gånger och skämtat om att vi måste varit två idioter eftersom han
tutade på oss.
Hur som helst.
Ett helt gäng timmar senare klämmer Hanna ur sig:
"När ofar står utanför, alltså utanför dörren, då ska vi tuta med
våran ratt och säga att han är en indiot."

Vi pratar monster och farliga djur i skogen.
"Det finns inga lejon i Sverige, Hanna."
"Men det finns ju i Norge!!"

Jag är i grymt behov av en ny kentskiva.
Skynda gubbar, skynda!

Man vill så jäkla gärna bara flytta in.

http://www.hemnet.se/bostad/villa-6rum-stigtomta-nykopings-kommun-almnasvagen-21-5765679

"Det är precis så här det ska va." sa jag till Stefan i morse och
gosade in mig under täcket.
Hanna som underhåller sin lillebror i hans rum, Hanna som springer ut
i köket och slår igång kaffebryggaren samtidigt som hon hela tiden
försäkrar sin lillebror om att hon strax kommer tillbaka.
Detta medan föräldrarna ligger kvar i sängen och kramas.
Det är så underbart skönt att inte väckas av gnäll och skrik.
Tack för den stunden gulliga unge.

Förråd och toalett - i ett

Det märks att jag mår bra.
Projekten här hemma börjar ta fart och form, så som det här, toaletten
i hallen som vi använt som förråd hela det här året.
Nu kan man även utföra sina behov här om det VERKLIGEN skulle krisa.
Hanna var inte sen att inviga det nya toaförrådet.
"Pappa! Kom med våtservetter för jag ska bajsa på toan här nere!"
skrek hon efter att hon lekt en stund för sig själv där nere.
Sen lekte hon lite till.
Ja, jag känner mig rätt nöjd med att ha fått ordning och reda och
eventuellt ett stressmoment mindre om det skulle knipa när vi är
påklädda och påväg.