Ibland hatar jag Facebook.
Nu har jag spammat newsfeeden igen.
(förmodligen i beliiiiv)
Blåbär.

Minnen

Första juni i morgon.

Snart är sommaren slut.

(det är Stefans fel att jag säger så)

Idag föreslog personalen på förskolan att lillgrisen skulle stanna till halv två och sova en skvätt efter maten.
Så, det gjorde hon.
Allt gick fint.
Stora, stora tjejen.
Superglad var hon när vi kom till dagis i morse, hon vinkade glatt till mig och sa "Hejja!" och gick iväg till sina nya polare.
Jag behövs inte längre.
Typ.

En av mina fantastiska vänner ska lämna stan.
Jag önskar dig lycka till i mängder, du är värd allt!
Men.
Jag kommer sakna dig.

I morgon blir det jobb.
På D-Mann.

Vi tog en spontan promenad till hamnen med fina Karro och gungade lite.

Ibland skulle jag vilja göra som Hanna gör när hon inte får som hon vill.
Bara skrika.

Förkyld och dan och hostig som få och ingen mat att tala om i magen (jag har haft svårt att äta idag eftersom min nervositet för att ha H på dagis yttrar sig i stress som i sin tur yttrar sig i att jag inte äter som i sin tur..) tog jag tag i kragen ordentligt och stapplade iväg till träningslokalen.
Satan i gatan vad nöjd jag är nu efteråt.
Än så länge ingen hjärtmuskelinflammation och jag mår fasen bättre nu än innan.
Tack Kusin L för att du är en sån härlig inspiratör!
I morgon vankas det en timma på cykeln med Herr Rubin.
Vart ska det sluta?

Hanna var alltså själv (eller utan mig i alle fall ) mellan klockan 9 och 11.30 idag.
Det gick alldeles toppen.
På't igen i morgon.

Det är ju helt fantastiskt!
Jag gick in på mina sidor på Telia och bad om anstånd på en faktura och vips så var det beviljat!
Hur jävla toppen som helst!

Försöker övertyga mig själv om att Hanna har det toppen.
Hon ville ju för tusan knappt säga hejdå.
Hon ville ju leka.

Varför kan man inte bara byta ut det man inte vill ha?
Det vore så himla bra om man kunde det.
Byta bort mot något annat, något bättre.
Bytt är bytt och kommer aldrig igen.

Försöker förstå.
Det där med Bloglovin o Facebook alltså.

Mitt finaste, min skatt.

Som jag önskar att vissa saker vore annorlunda.

Tänk så fantastiskt det är när man får svar på momangen när man funderar.

Varför är det alltid hamnen man drar sig till när man ger sig ut på promenad?
Nån som vet?

På min gata.
I stan.

Klockan är massor.
Men jag tar en promenad ändå.

Vår illbatting

Mors dag.
Jo, jag tackar jag.

Tjugonio år och mörkrädd.
Ska det aldrig gå över?

Varför är Messi så ful i håret?

Får man gå och lägga sig nu?

Då var det min tur att vara ensam hemma med H i kväll.
Stefan ska på bromance i Hagalund.
Hoppas hon somnar tidigt.

Nu är det nåt som är galet igen.

Det måste vara febern o att jag var uppe innan den omtalade tuppen.
Tre öl sänker inte mig annars.
Inte i första taget.

Treölsfull. Jag bjuder på den. Tack o gnatt.

Har haft en fin kväll.

När man inte längre själv får välja dotterns kläder.

(notera även skorna hon har pinnat runt i hela förmiddagen!)

Min kära sambo säger att jag är hypokondrisk när det är han som "ställer diagnoserna".
Hur går det ihop?

Man börjar om på noll.
Lite då och då.
Men man är snabbt uppe på fötter igen, även om det gör ont.
Välkommen hem syster!

Lyssnar på världens bästa låt och längtar efter ölen och ölsällskapet i kväll.

Har ändrat.

Inte nöjd, men det duger gott, som så mycket annat i livet.

Jag vet att ni inte tycker att det är märkvärdigt alls, men jag vill
bara berätta att min dotter springer runt i lägenheten.
Med skor på.

"Hej! Det här är Jenny Wahlstedt, Hannas mamma."
Första gången som jag presenterade mig som Hannas mamma.
Lät konstigt.
Inget dagis idag.
Hanna är opiggast.

Är uppe innan den där tuppen folk pratar om på grund av regn mot
plåttak och envis huvudvärk.
Just idag irriterar jag mig över det faktum att jag inte har körkort
eller att jag inte varit smart nog att införskaffa stövlar och vettiga
regnkläder.

(o så vill jag be om årskort för att jag spammade facebook med min länk idag. Tekniken är inte alltid bara underbar)

Jag fick en fin fika i solen med rara Ingela idag.
Jag behövde det.
Tack!

Mina underbara syster har legat på sjukhus sedan i måndags, och det enda de vet just nu efter säkert hundra provtagningar och diverse ultraljud och röntkenbilder är att hon har vätska runt hjärtat.
Jag och Hanna var uppe och hälsade på henne idag.
Hon verkade pigg.
Kära lilla storasyster.
Bli bra någon gång.
För i helvete.

Som jag sa.
Det är lite mycket just nu.
Tur att det är dags för en öl med fina fröken K i morgon.

På väg upp i hissen småpratade jag med en doktor och fick än en gång
komplimangen: "Jag trodde du var 18!"
(när man är inne på det sista året som tjugoåring är det fantastiskt
när folk tror att man inte är en dag över 18! Dessutom är det andra gången på två månader detta händer. Inte tokigt. Inte tokigt alls.)

Jag blir skakig bara jag närmar mig sjukhuset.

Skulle vilja sova.
Känner mig matt.
Inte kunde jag tro att det skulle vara SÅ jobbigt.
Det är lite mycket nu.
Med allt.

Skor på i sandlådan, stora tårar, hon gråter hysteriskt.
Mamman går.
Gråter hysteriskt.

Jag kan just ha löst ett av mina största problem.
Gnatt.

Om en vecka är det sommar.
Enligt almanackan i alle fall.

Tänker på dig min älskade Syster.
Hoppas du får komma hem snart.

Härjar fåret och hoppas på ett nåt så när jämnt resultat.

Låten för idag, låten för i morgon och för igår, den har ni här.
Tack Kusin L för det alldeles fantastiska tipset!

Men åååååååååh!

Finfika med Karro och Olivia.

Inskolning gör både mamman och dottern trötta.

Ligger i sängen, inte för att jag är trött, utan för att jag tydligen
"belönats" med magkrampen från Hell denna afton.
Nåt har jag säkert gjort för att förtjänat.
Mamma och pappa följde alltså med Ryan till Spanien och jag fick
pannkakor med mammas superba rabarberkräm till middag.
Måndagspangkakor.
Som sig bör.
Fast på en tisdag då.
I morgon fortsätter vi inskolningen.
Jag har liksom lite svårt att förstå att Hanna aldrig mer ska vara
hemma med mig jämt.
It's a big grej att ta in.
Livet förändras i stort och smått.

Det gör inte så mycket.

Det blir inget toppenresultat av träningen va, om man smäller i sig en
200 grams chokladkaka?

De eventuella stavfel som uppkommer då jag bloggar från teliofånen
står jag inte för.
Alls.
Däremot kommer jag alltid att försöka åtgärda dessa.
Så småningom.

Då har S lämnat mamsen och papsen på skavsta.
Hoppas dom kommer iväg och att dom kommer hem.

Lön från både kyrkan och Dressmann i morgon.
Yey!
Vi klarar oss den här månaden med.
Suck.

"Nu undrar vi om du har några frågor till Internet?"

För att uttrycka mig lite mer utförligt så kändes första dagen på inskolningen riktigt bra.
Vi kikade runt i lokalerna och jag tyckte att jag fick en bra kontakt med en av fröknarna.
En bra start liksom.

Jag känner att det kommer bli så himla bra!!!

Nu - sova.
I morgon ännu en liten milstolpe i livet.

Hanna somnade 22.30
What the hell?

I morgon är det dagen med stort D.
D som i dagis.
Inskolningsdags klockan 09.00.

Bortsett från att jag lackade ur under den sena eftermiddagen, så har dagen varit fin i solen.
Vi for till Vagnhärad till världens bästa syster för en fika, men vips så fick vi lunch och en kopp kaffi på maten också.
Tack fina!

Jag tog en promenad.
Rensade huvudet på en tanke eller två.
Att gå runt i stan en söndagkväll efter klockan åtta är hur fantastiskt som helst.
Man möter knappt någon.
Alls.

Det är inte mindre rörigt nu, bara lite lugnare.

Gick tillbaka ett år här i bloggen och kikade lite.
Fy fan så jävla rörigt allt var.
Jag blev just mamma för första gången och var megalycklig.
Morfar dog, allt kändes tungt och den där människan, som jag fortfarande inte har grepp om, gjorde min tillvaro omänskligt jobbig.
Det är en rejäl coctail av känslor.
En rejäl.

Uppdaterad - för min kära mors skull.

Tröstäter.

Där skulle man vara.

Har ett stort, isländskt vulkanaskmoln över mitt huvud.

Dåligt samvete.
Ska man ha det resten av livet?

Jag behöver mer Jennytid.

Har ni sett vilken fantastisk o spännande vecka jag har framför mig??!

Om man som jag skickar på i runda slängar sju blogginlägg om dagen,
har man inget liv då?
För mycket tid?
Tråkigt?
Eller är det bara så att jag tänker alldeles för mycket i vanlig ordning?
O på en massa störda jävla saker.
Eller är det mest någon slags tillflyktspryl till min alldeles egna
"vuxna" nivå för att jag är hemma, med barn?
Va?
(o nu förväntar jag mig ärliga svar, o säger ni ingenting så är ni fasen dumma.)
För det är faktiskt så att ingen blogg jag läser uppdateras lika ofta
som jag uppdaterar min.
Jag är väl störd.
Bara.

Håkan Juholt låter som en präst och säger sig vara en vemodig människa.
Svårt att inte gilla då liksom.

"..godare än kantarell, markens egen karamell."
Kul att jag har vaknat upp två dagar i rad med denna idiottrudilutt på huvudet.

plupp

Från och med i morgon fröken K, ska jag "egopusha" med minst en bild på mig själv - everyday!
Antar du utmaningen?

Vi har verkligen haft en stressfri, glad och spontan dag, om man bortser från mitt trytande tålamod i morse runt sjusnåret.
Nybakat bröd från bageriet en trappa ner, sol, dvd-byte, sol, god lunch, solskenspromenad, spontanglass med fina vänner, spontanfika och spontanöl med samma fina vänner.
Kan det inte få vara såna här fina dagar nästan jämt?

Och ja.
Som ni ser så har jag gått emot mina principer helt och jävla hållet
gällande den där nedrans Hello Kitty.
Vad gör man då när dottern springer runt med tröjan, jamar som en katt
och vädjar om att få ha den på sig?!