Som en tandlös kärring

Idag rök alltså två tänder till. En kvar att ta bort. Jag har sällan, näst intill aldrig varit så sugen på pizza som idag. Typiskt.

I morse, hundra meter hemifrån, fick jag en panikångestattack. Den första på över ett år. Man liksom överrumplas något enormt. Hyperventilera. Andas för i helvete människa! Andas!!
Ett snabbt beslut att gå till skolan, trots att jag hellre hade vänt om, gått hem, tagit medicin, dragit täcket över huvudet och inte visat mig något mer på hela jävla dagen.
Jag tänker på det där som inte syns utanpå. Som jag idag. Jag var livrädd hela dagen. Ångesten lade sig som en stor magsjuka över hela mig och jag mådde så illa. Ändå satt jag där. Med stor klump i halsen satt jag i cafeterian och läste mina vetenskapliga artiklar och låtsades som om allt var bra. Ingen såg. Ingen märkte. Ingen kunde veta hur hela mitt allt bara ville skrika, slåss, gråta. Det där som inte syns utanpå.
Jag undrar hur många med mig idag i skolan som kände så. Som gjorde samma sak som jag.

Älskade barn

Hon verkar nöjd, trots att vi inte levererade någon pruttkudde. Paket i mängder, tårta, kusinbus, korvsnåganåff, ballonger, serpentiner, sång och människor som betyder mycket för henne.

Grattis Rultan 6 år!!

För sex år sedan gjorde du mitt liv tusenmiljarder gånger bättre, lyckligare och ljusare. (För att inte nämna jobbigare, krångligare och läskigare..) Du är mitt allt. Jag älskar dig min fina, fina Hannabanan.