När medicinen hjälper.
När medicinen hjälper känner jag mig så pass bra att jag vill sluta
med en av dom.
När den inte hjälper och ångesten kommer smygandes som ett mörkt jävla
monster fyllt av dåligt samvete, skam och skuld, när jag helst skulle
vilja gå vilse i skogen och somna in på en stubbe för alltid, då vill
jag också sluta med den.
Den hjälper ju inte.
Monster, skuld, mörker.
Varför ska jag behöva känna den känslan ens?

Jaha, då sitter vi här igen..

Grötkladdig snorunge gör dagen

"Det är tur att du har en psyksjuk sambo så du får vara hemma mycket
med dina barn."
Kanske lät det inte så bra, men faktiskt, många pappor har inte fått
vara så delaktiga som S har både fått och blivit tvungen till.

Idag har Hanna fått "hörhängar".

Tänk om jag bara kunde stänga av..

Försäkringskassan, vart är mina stålar?
Sötsug från Hell, huxfluxsjuk Pelle, muskelvärk efter tunga, kanske
för tunga lyft på maskiner, godispapper, godispapper, måste köpa
present, måste nog diska, Seroquel, mongotrött om några minuter, måste
jag äta två mediciner? Jag avskyr tröttheten jag har hela förmiddagen,
kanske ska jag sluta ta den? Diska var det ja, ta ut kläder från
tumlaren, boka träningspass, kolla krediten, klipptid i morgon, vart
fan är mina stålar försäkringskassan??
Borde jag ha tvättat håret?
Volvoreklamen är fantastisk, borde läsa det där sms:et, och till och
med svara, vågar jag åka motorväg ensam med barnen på torsdag?
KBT, ja, jag försöker göra mina "uppgifter", fast jag gör dom inte
hela vägen, jag ignorerar, vad ska vi äta i morgon? Göra gulaschen?
Då måste jag göra den någon gång på förmiddagen, eller senast efter
lunch, ta bort sminket, fan vill ju se det där programmet klockan
elva, tänk om Pelle fått svinis?
Backade jag in bilen? Låste jag den? Vad ska vi göra i morgon då, med
barnet? Busiz hade ju varit kul, men vart fan är mina stålar?
Måste klippa tulpanerna och ge dom nytt, kallt vatten, ögonlock tunga,
vart ska vi köpa Mayas present då? Och när?
S jobbar på torsdag, matlåda.., ska vi äta gulasch i morgon då?
Glömde tandborstning, fasen att P blev sjuk, (är det svinis???) hade
ju tänkt bjuda hit svärmor i morgon.
Godispapper, oreda bland blomkrukorna, hur ser köket ut?
Hesa Fredrik borde skrika och min hjärna borde gå och lägga sig i nåt
sketet skyddsrum någonstans.
Det här håller inte.

Istället för att känna känslan så säger jag den.
Som när min underbara förstfödda säger något sådär klokt och rart, så
säger jag den, känslan.
"Åh! Hon är så söt så hjärtat går sönder!"
Fast mitt hjärta går inte sönder längre.
Fast jag vill.

Okej.
Pelle sover.
Vad ska jag göra?
Städa? Tvätta? Spela spel på fånen? Slösurfa? Ska jag också sova?
Jag vill ju hinna allt.

"Jag spillde på mina jävla byxor!"

Nä. Egentligen var det varken roligt eller gulligt, men när det kommer
spontant från verkligen ingenstans så är det svårt att hålla sig för
skratt.
Från och med nu är det svärburken som gäller.

Att vara värdinna har sina fördelar. Tjugo tulpaner, choklad och ägg
från egna höns.

Tack Ingela, Jorun och Linda för en toppenkväll igår!

Bara några sekunder tidigare pratade vi.

Jag hoppas att det jag just gjorde är rätt.

Eftersom dagen har börjat så in i helvete dåligt så kan den ju bara bli bättre.
Fela mig om jag har rätt.

Ibland undrar jag om jag verkligen är redo för halvtiden.

Tittej!

Idag ska vi hänga du och jag.

"Dig vill jag äta opp!"

Hanna och en tiondel av alla dockor hade laddat upp för att se NH få stryk.

En vanlig onsdagsmorgon i Ekeby.

Upp och ner för höga tröskeln?
Jadå.

Han kan sitta nu, pojken.

Varning! Rumpchock!

Nåväl. Den är ju i alla fall inte bara blekfet längre..

Från sju i morse har det varit full fart.
Kalas, kärlek och glädje.
Sen åker alla.
Barnen somnar, det blir knäpptyst.
Hann jag umgås med alla?
Tackade jag alla ordentligt? Sa jag hejdå? Vet dom att jag är glad,
hjärtligt tacksam för att dom kom och för att dom finns?
Nu tränger den sig på.
Ångesten.

Pojken tvärslocknar halv sex, födelsedagskalaspinglan somnar ovaggad halv sju.
Vilken toppendag.
Ja, bortsett från att jag trillade i trappen i förmiddags, med P på
armen och H i handen vilket resulterade i ett vackert och väldans ömt
femtoncentimeterstort blåmärke på skinkan och ömmande nacke.

Tack mormor, ofar, farmor, Gagga, faster, moster, morbror, kusiner och
Kim för att ni kom på kalas, och tack för alla fina presenter!

GRATTITULERAR!!

"Burra! Burra! Burra!"

Om ungefär en halvtimme, fast för tre år sedan, så föddes Hon,
världens bästa tjej.

Det är så väldigt fint här

Bullbaket inför stora dagen klart!

Jag har hälsan. A men typ i alle fall.
Jag har två, friska, underbara och livfulla barn, en karl som älskar
mig, en fin familj och ungefär två händer fulla med goda vänner.
Jag har det så mycket bättre än SÅ många andra, vad fan i helvete har
jag för rätt?
Att klaga?
Fan.

TACK Tillan och Alex för ikväll!
Hur galet mysigt som helst, och H tycker verkligen om dig Tillan!
Lycka till på förlossningen nu!

Som ett stort svart hål, från ingenstans.
Panikångest.
Ett stort misslyckande, jag som inte har gråtit på flera månader.
Känns lite som att ha varit rökfri i flera år och börja röka igen.
Eller som att banta och sen smälla i sig ett halvt konditori.

Påkommen.

Glad.

Det enda sättet att få Pelle att tycka det är någorlunda okej att åka
bil är att sjunga "Har du kvar din röda cykel".
Kul kille.

Älskade Syster, du fixar det här.
Vi fixar det här.
Tillsammans.

Längtar till hösten när medicinering och terapi förhoppningsvis får ett slut.
Igår kändes det mest som om jag slösade på min terapeuts tid, att jag
var i vägen.
Kanske finns det någon annan som behöver hennes tid och kunskap mer än jag?
När jag mår bra så känns det inte särskilt meningsfullt, men det
betyder ju också att jag har kommit en bra bit på min resa mot
Välmåendeland.

Tänk om jag skulle lägga ut på Facebook dagens solskenshistoria om
hur JAG idag hjälpte en skruttig, stackars äldre dam in på
vårdcentralen, om hur glad hon blev och hur mycket det betydde för
henne, och detta trots att jag redan var sen till mitt eget besök.

Igår - en heldag med en av mina bästa vänner.

Jag kan känna mig arg, stött, inte sedd, inte brydd om, obetydlig.
Inte ett ord.
Inte ett ord.

Idag - träningsbakis.
"Jag ska aldrig mer.."

Undrar hur man själv skulle se ut om man somnade mitt i maten..

Karlssons Klister

Det är precis det här.
Flaskor diskade och förberedda, diskmaskinen urplockad, spisen ren,
Hannas rum städat, tvätten vikt, blommorna vattnade, inte en droppe
vatten på diskbänken, påminnelserna skrivna.
Det är precis det här som jag inte ska göra (det måste ju göras, på
ett eller annat sätt), men jag känner en sån jävla stor
tillfredsställelse och jag känner mig duktig, nöjd, lugn och glad.
Mitt kontrollbehov.
Ju mer jag tvingar mig till att ha kontroll, desto mindre kontroll har jag.
Jag är ofri.
Jag vet.
Men nu är det gjort, disken, tvätten, blommorna och klossarna.
Jag är lugn.
Nöjd.
Tillfreds.
Ska jobba på mina "tvångshandlingar" och mitt maniska beteende.
Jag ska.
I morgon.

Hurra för Stina som blir fyra idag och hurra för Pelle som blir ett halvår!

Pelle

Du lilla pojke. För ett halvår sen packade vi väskorna i panik för att
åka tidig morgon till Eskilstuna för att få se dig.
Du är ingen bebis längre, du kryper nästan och har tand nummer två på väg.
Du säger mamma eftersom jag har tjatat hål i öronen på dig för att du
ska lära dig säga just det.
Jag är ledsen över att jag inte var lyckligare när du kom till oss.
Men nu, kära lilla pojke, nu är jag lycklig och jag älskar dig så mitt
hjärta sprängs.

Är nu färdiganalyserad. 

En släng av lätt borderline, emotionell personlighetsstörning med tendenser till tvångssyndrom, osjälvständig och med konflikträdsla. 

Det är jag, tydligen.

Typ.

Undrar vad jag ljuger om eller förnekar idag.

Dag två. (jo det blir bara två dagar i veckan att köra hela rejset själv.)
Lämnar S på stationen strax efter klockan sju, åker till pappas jobb
för frukost.
Sen dagislämning och Maxi där hälften av sakerna jag ska ha saknas, så
jag tar pojken som hatar att åka bil och drar till Coop.
Sen hem.
Laga mat.
Hinna äta.
Sen hem till fantastiska Jessica och hennes Tyra för att ha så
trevligt så jag nästan höll på att glömma hämta på dagis.
City Gross, måste ha mellis till den där treåringen.
Kvart i fyra.
Helvete!
Jag hinner inte.
Kö.
Folk med vagnar fulla.
Pelle skriker.
Köra lagligt och säkert till dagis, hon vill inte följa med hem till
mormor och morfar, hon vill vara kvar och leka.
Pojkskrik och mammatjat - Är du vaken Hannaaaa??!
Bilköer.
Såklart, klockan är ju halv fem..
Sveper kaffe, försöker roa barn.
Hämta S på stationen.
Hem.
Pojkensomhatarattåkabil somnar och vi hoppas för natten, men väcks
snart av trött och dramatisk storasyster.
Dödshungrig och tvärtrött.
Barnen är plötsligt pigga igen och där gick min tidiga kväll åt skogen.

Pojken är på äventyr. Han började i köket.

Bara bus!

Utanför fönstret ser det ut som att nån häller ut snö.
I bakgrunden hör jag Pelle säga "bla bla bla!", Hanna tittar film.
Jag funderar.
Funderar över mötet med psykologen idag.
Känner mig nervös.
Vill inte.
Känns än en gång som jag inte gör det för min egen skull.
Vill inte.
Känner mig som en belastning, som att jag gör fel.
Vill helst inte.

Efter en tidig äventyrsmorgon i snöstorm så sitter jag nu här.
I verkligheten.
Ensam med två barn.
Vi behöver två bilar, det är klart.
Sen behöver vi också komma i säng mycket, mycket tidigare.

Korkat av mig att styrketräna dagen innan jag ska vara själv med båda
barnen hela dagen.

Han får tänder, han nästintill kryper.
Vad händer om två veckor?
Börjar han gå då?
Vart tog min lilla bebis vägen??

Idag fick Pelle-Boy sin första tand och det firar vi med majskrokar.

Stort HURRA för min kloka vän Erika idag och lycka till på visningen!

Tidigare idag tittade jag på bilder på ett par bekanta som är i
Thailand och kände mig så grymt avundsjuk.
Jag tänkte att vi nog skaffade barn lite tidigt, vi borde ha rest mer,
festat mer, kulturerat mer.
Men så leker vi, Hanna och jag, och hon är mitt hjärtas plåga, för hon
är så fantastisk.
Jag är inte avundsjuk längre.
Jag har allt jag kan önska mig.

Hanna vill ha mer pengar i spargrisen hon fick idag av mormor och morfar.
"Man får vara på jobbet och säga att man vill ha pengar!"

Övar på kryp.

Jag bara älskar mitt ordningsamma, framförhållande, smått maniska jag.