Då var livet igång.
Första dagen som en frisk och normal (?) människa har börjat.
Barnen på dagis.
Stefan på jobbet på heltid.
Jag själv på arbetsförmedlingen med CV-t i handen.
Jag har en bra känsla i kroppen.

Det finns ett slut på allt.
Så även på min sjukskrivning.
Året ut, sen är jag som alla ni andra.
Det var här det började för ett år sedan.
Min första upplevelse av panikångest på stora torget, mitt första
besök på psykakuten, tabletter, dimma, ångest, dödslängtan och mycket
ilska.
Nu är allt annorlunda.
Jag skulle vilja säga tack vare Biggan, men hon pekar hela tiden på
att det är jag själv som har gjort jobbet, att det är jag som har
förändrats, utvecklats.
Så är det väl.
Tack till alla er som har lyssnat och pratat, frågat, stöttat, kommit
med råd, orkat och stått ut.
Ni är värda så mycket.

Det handlar om det lilla, lilla extra i vardagen.
Som att faktiskt orka göra rent spisen efter matlagning, eller Pelles stol.
Som att dammsuga köksgolvet efter varje måltid eller att orka plocka
undan efter Hannas tejp och klippmani.
Att spontanrensa skafferiet, att spontanbaka kakor mitt i matlagningen
eller att tvätta sängkläderna, inte för att det verkligen behövs utan
för att det luktar så gott med renbäddad säng.
Allt sånt där kan tyckas att det bara ska göras, att det är väl ingenting.
Men för ett år sedan så var det fruktansvärt tungrott, att ens tvätta
kläder, plocka undan eller laga mat var en ansträngning, men visst
blev det gjort.
Det blev gjort. Tvångsmässigt.
Det var så rörigt inuti så att för att ens kunna förstå hur jag skulle
klä på mig
så var det tvunget att vara städat och undanplockat på alla andra ställen.
Allt i Hannas rum uppradat längs med väggarna, gosedjuren i lådan och
dockorna i vagnen eller docksängen.
Samma i Pelles rum. Och i vardagsrummet..
Tvång.
Mitt tvång är borta nu.
Lika så det där jätteröriga inuti.
Nu kan jag hantera att det är lite rörigt inuti samtidigt som det är
stökigt hemma.
Nu funkar det, mitt maskineri.
Nu funkar det.

Vi måste göra något.
Vi måste sluta skämmas för att vi mår dåligt.
Vi måste sluta vara rädda för att fråga någon som mår dåligt hur hon mår.
Jag lovar att jag inte ska spy hela min livshistoria på dig, så vad
fan är du rädd för?
Är det för att du själv inte mår så jävla bra som du försöker få oss att tro?
Framkallar min depression och min ångest obehagliga känslor hos dig
för att du känner igen dig?
Helt allvarligt.
Om vi bara kunde öppna käftarna om att allt inte är rosa och
piffelipiffblinbling.
Jag är helt ärligt så otroligt trött.

45 min hos den Heliga Birgitta

Idag lärde jag mig att om jag njuter av mina barn tio minuter varje
dag så har jag faktiskt njutit av mina barn.
Att önska (kräva av mig själv) att jag ska njuta och glädjas mer är
bara att lägga till ännu ett orimligt krav på mitt berg.
Den heliga Birgitta har talat.

Jag är sjuk.
Jag är deprimerad.
Jag är ledsen.
Jag är arg.
Jag är rasande.
Acceptera.

Ibland undrar jag om jag verkligen är redo för halvtiden.

Är nu färdiganalyserad. 

En släng av lätt borderline, emotionell personlighetsstörning med tendenser till tvångssyndrom, osjälvständig och med konflikträdsla. 

Det är jag, tydligen.

Typ.

Efter en tidig äventyrsmorgon i snöstorm så sitter jag nu här.
I verkligheten.
Ensam med två barn.
Vi behöver två bilar, det är klart.
Sen behöver vi också komma i säng mycket, mycket tidigare.

Gott Nytt År

En veckas heltidssjukskrivning till.
Sen börjar det.
Allvaret.
Det riktiga, verkliga livet.

Det här med att vara sjukskriven innebär ju inte att man inte har nåt att göra.
Det är läkartider både via telefon och på plats, det är psykologtider
och psykoterapeuttider.
Däremellan ska fröken lämnas och hämtas på dagis och ibland ska man till BVC.
Jag bara reflekterar.

Läkartid.
Förlängd sjukskrivning, fram till årsskiftet.
Det första jag tänker är: Hur ska vi klara oss ekonomiskt?
Pengar är min första tanke, inte att jag ska bli frisk.
Pengar.
Och nu ska väl kungen be om mer pengar, till kommande sommars bröllop.
Det är ju fel.
Det är ju jag, vi och hundratusentals andra som behöver dom pengarna.
Pengar.
Måste bli frisk nu.
Måste bli frisk.

När man blir sjukskriven får man annat huvudbry så som:
- Hur ska pengarna räcka till?
- När tusan kommer mina pengar?

Kul att jag redan i förra veckan fick ont i magen för att S snart ska
börja jobba igen..