Så kommer man hem, efter en sjukt jobbig dag i skolan och upptäcker att pojken blivit biten. Minst två gånger.
Mitt hjärta gråter.

Pelle ramlar på dagisparkeringen.
Rätt ner i en jättestor snorlobba.
Gos..

I morse lämnade jag båda ungarna på dagis för första gången på en vecka. (Typ.)
Efter lunch ringer dom från Pelles avdelning..

Det är sagofest på Hannas dagis idag.
Hon ville vara prinsessa.
Jag hade kunnat stanna kvar och varit Quasimodo.

De ringer från dagis.
Man undrar om Pojken sovit dåligt.
Det har han inte.
Sen han var fyra månader har han sovit varenda natt (med undantag för ett par gånger då han varit sjuk) i sin säng.
Hela nätterna.
På dagis vill han inte leka, bara sitta i någon vuxens knä.
Pojken är deppig.
Det gör ont.
Jätteont.

Pojken vill inte bli lämnad på dagis.

När han är där så är han glad, leker, äter och sover.

Men att bli lämnad, det vill han inte.

Båda barnen är på förskolan, och här är jag.
Hemma.
Själv.
Känns jättekonstigt.

Sitter på arbetsförmedlingen, stressad, för jag har lämnat Pojken på inskolningen, och undrar vad fan alla "arbetsförmedlare" gör.
Hallå?!
Ni har "kunder" som har bättre saker för sig än att sitta här och glo.

I morgon är det ÄNTLIGEN fredag!
Jag ska lämna Pojken en stund på dagis i morgon.
Separationsångesten är långt ifrån densamma som när jag gjorde det med Hanna.
Han verkar ju gilla läget på Snäckan liksom.
Dessutom är det vin och skitsnack
med mammutarna i morgon kväll.
Fint.
Som snus.

Från att ha kört i typisk stadstrafik till att komma ut på Autobahn.
Typ så känns det för mig.
Det går i minst 210 km/h och jag blir alldeles snurrig.
Dags att väcka den här gullsnutten och åka tillbaka till dagis igen.

Vi fortsätter inskolningen

Pojken som somnade ovaggad direkt efter lunch.

Inskolning pågår

Då var livet igång.
Första dagen som en frisk och normal (?) människa har börjat.
Barnen på dagis.
Stefan på jobbet på heltid.
Jag själv på arbetsförmedlingen med CV-t i handen.
Jag har en bra känsla i kroppen.

Så somnade båda barna innan klockan åtta.
I morgon är det dags.
I morgon börjar dagis igen och Pojken, min lilla minibebis på två kilosar, ska skolas in.
Tiden går.

Väskan är packad

Alla kläder är namnmärkta.
Nu väntar vi bara på namnnapparna.
Ja, och själva inskolningen förstås.

Det är bara annandagen, jag vet, men jag har redan börjat fasa ut julskrället.
En tomte här, och en adventsljusstake där och ett gäng hyacinter i sopen.
I år mer än någonsin vill jag bort med rött och glitter och in med vitt och äppelgrönt.
Kan det vara snöbristen tro?
Inte fan vet jag.
Men som vanligt ska det bli skönt med ett nytt år, ny start, barnen på dagis, mannen på arbetet och jag själv på jobbjakt varvat med projekt virka sängöverkast och egentid.
Det kommer bli fint.
Mycket fint.

Så passade vi på att titta in på Snäckan där Pojken ska börja efter nyår.
Vi spikade första dagen för inskolning.
Känns fint.

Där fick Pojken plats på förskolan.

Torsdag och studiedag på förskolan.
Hanna hemma. Pelle hemma. Stefan hemma, tågen går ju inte.
Biblioteket drar vi till. Jippie.., massor av andra kids. Verkligen MASSOR.
Nåväl. Pelle ser massa krypande bebisar, blir exalterad och jagar dom,
Hanna blir sur på en två år äldre kille som kommer och leker våldsamt
med Pippihuset när hon står där, fridfullt, och pysslar.
Hem igen med sjutton nya böcker.
Efter lunch blir det pepparkaksbak och sen till Maxi för att
(egentligen inte bara - såklart) åka Hello Kittybilen.
Hem igen.
Laga mat för andra gången och dekorera pepparkakorna med kristyr och
hjärtströssel.
Sen, när jag frågar henne om hon har haft det roligt idag så säger
hon: "Nej. Tråkigt."
Men tack, då.