12.10.17

Jag är således en av de svårare borderline-fallen. Jag skadar mig själv på ställen ni inte ser. Jag använder träning och alkohol. Jag hotar om att ta mitt liv och försöker även göra det - men endast i sällskap av mina närmsta. För er andra ler jag. Och kämpar på. Är en bra mamma, bra kollega, bra syster, vän och dotter. Bara de närmsta har sett hur jag vrålar så saliven sprutar hur jag hatar mina fitt-barn och mitt jävla horliv. Bara två personer har sett mig sån. Ni andra - ni ser en söt tjej, som kämpar men som egentligen "kanske inte är så sjuk". Om ni bara visste......
På vägen hem till Trosa idag satt jag och funderade på hur jag bäst skulle avsluta mitt liv. Minst plågsamma sättet.
Jag har höjt venlafaxinet. 225 mg.
När vi kom hem släppte jag mina knutna, vita nävar, tog av mig skorna och kastade mig på soffan och grät stilla. D stryker mig över håret. "Jag vill dö." viskar jag.
Jag är ännu vid liv.