Precis så. Tack Linda!

Ääääntligen fick vi i henne en alvedon.

Och där var första veckan i ma2btecknet slut.
Tack gode Gud.

Lilla sjukling.

Hon ligger här bredvid mig.
Febern är över fyrtiostrecket och jag riktigt hör hur hennes kropp kämpar.
Hon andas häftigt, liksom flämtar.
Dom säger att man inte ska vara rädd för feber.
Men jag kan inte låta bli att känna mig orolig.

Hon har ont i öronen.
Så ont att hon somnar med en hand för varje öra.

Det kan hända mycket på en eftermiddag.
Så som att Hanna får feber och trolig öroninflammation och att jag ska plugga psykologi efter matten och naturkunskapen.
En dålig och en bra.

Jag är i fas.

Det är sagofest på Hannas dagis idag.
Hon ville vara prinsessa.
Jag hade kunnat stanna kvar och varit Quasimodo.

Det lossnar för Pojken.
Idag rabblades det kusiner, mostrar och fastrar.
"Lijon, Shanna, Eshia, Maja, Tono, Ia, Avin, Jäjjy, Lion."
Han hade även klämt ur sig "Maja, mitt dagis. Bus."
Oj, oj. Det börjar bli en liten människa av honom också.

Efter en handfull psykbryt så löser jag plötsligt en uppgift.
Kommer bli ett gäng högst intressanta veckor..

De ringer från dagis.
Man undrar om Pojken sovit dåligt.
Det har han inte.
Sen han var fyra månader har han sovit varenda natt (med undantag för ett par gånger då han varit sjuk) i sin säng.
Hela nätterna.
På dagis vill han inte leka, bara sitta i någon vuxens knä.
Pojken är deppig.
Det gör ont.
Jätteont.

Ma 2b - dag tre

Jo.
Idag känns livet ljusare.
Jag fattar mer, slarvar lite, men jag fattar tamejfan mer.
Nu när jag insett hur betygssystemet fungerar också så ställer jag inte lika höga krav på mig själv.
Jag klarar det här.
Det gör jag.
Med livet, hälsan och förståndet i behåll.

Efter fin pepp från vänner och hjälp från min älskade, smarta och tålmodiga sambo så känns vikariatet på ICA, som jag tidigare idag grämde mig över, mer avlägset.

Jag målar, i vanlig jävla ordning, fan på väggen och missar i min totala panik att jag inte måste kunna allt.

Jag har ju inte som mål A i betyg.

Hallå? Dumsnut! 

Vem tror du att du är liksom?!

*grinar fult och tar min trötta kropp och gräver ner mig under täcket*

Fina, fantastiska vänner!!
Ni får mig att gråta.
Tack för ert stöd och era hejarop!
TACK!

Dag två - vem tror du att du är?

Jag fattar ingenting.
Är helt lost.
Jag räknar och räknar, suddar, börjar om, suddar, tänker om, tittar på mattevideon igen, läser igen.
Räknar.
Räknar fel.
Fattar ingenting.
Tanken kommer som en jävla atombomb: Vem fan tror du att du är?
Trodde du verkligen att du skulle klara det här?
Jag ser mig själv sittandes i soffan, fyrtiofem år, dom ringer från mitt timvikariat på ICA.
"Kan du komma in och jobba? Tuva-Li ringde sig sjuk.."
Så.
Vem tror jag att jag är?
Är jag blivande barnmorskan eller är jag Tuva-Lis vikarie?

Helt mattekorkad är jag inte

Hanna är hemma från dagis idag och ville ha lunch till frukost.

Nu har vi packad det viktigaste

Vi drog till bron mellan Krikon och Oppeby för att mata änderna.
Pojken provsmakade varje brödbit innan han kastade iväg dom.

Mormor är trög och skrynklig och killar har äpplehjärna.
- Hanna

Där ligger han, Pojken med 40 graders feber.

Tråkigheter och stråkigheter blev goda nyheter

Jag tvingade hit mamma och pappa idag.
Som undsättning.
Att ramla i trappen är liksom ingen småsak.

Stefans tåg var som sagt ett par timmar sent i går.
Hanna blev jätteledsen på väg hem i bilen och jag försökte lugna och förklara varför vi inte hämtat pappa som vi brukar.
"Men jag kommer oroa mig för pappa!"
Lilla, lilla hjärtat.

Jag har ramlat i trappen.
När jag bar på Pojken.
Jag tog mest stryk och har jätteont i ryggen.
Stefans tåg är två timmar sent och P har feber.
Tycker lite synd om mig själv faktiskt.

Lungröntgen idag.
Fika med Karro, vilket var säkert över ett år sedan sist. Dessutom på ett fik, med en (faktiskt!) god kopp kaffe.
Packa lite.
Hämta barn. Semelfika hos mormor och ofar med Gagga.
Nu är det äntligen kväll och ungarna, i alla fall en, är iklädd pyjamas.

Vi bråkar om huruvida det ska köpas sådana där små fruktsmoothies på Willys eller ej.
Hon skriker och tårarna rinner.
Bakom oss står en man, en annan pappa, och väntar på att få komma förbi varpå jag tar Hanna i handen för att bereda väg.
Då ser Hanna sin pappa och skriker:
"Pappa! Ta bort henne!!"
Som att jag skulle ha varit en främmande kärring.
Det blev hur som helst inga smoothisar den här gången.

Alfabetet

Hon upphör aldrig att förvåna och överraska.
Hon sätter sig, helt på eget bevåg, och skriver ner (nästan) hela alfabetet.

Päronmellis

Tre timmar till.
Jag SKA klara det.

Äntligen lite solsken genom fönstret.
Det gör en del för själen.

Igår

"Jag orkar inte träna."
Jag drog iväg ändå och när jag kom hem: "Jag orkar inte duscha."
Såklart hoppade jag in i duschen i alla fall.
Sen, när man väl står där i den varma, sköna duschen så orkar man inte gå ut där ifrån.
Ja, ni fattar.
Det gäller ju inte bara träningen, det gäller ofta livet i stort, att man inte orkar eller vill, men gör det ändå.

Två vänner

Som delar stol.

Vår fina, lilla balettprins.

Fröken hade feber på förmiddagen, men ibland så däckar dom ju inte för det, så vi drog till Mormor och Ofar en stund och bjöd på lite baciller.

Här blir bra att bo va?!

På nedersta våningen.

Efter kaffekopp nummer två (eftersom jag och Pelle gemensamt lyckades välta ut min första över halva soffan) och efter en djup suck så
lade sig ett lugn över mig.
Ett nöjt och glädjande lugn.
Kontrakt skrivet, vi har någon som tar över Ekeby den första april.
Det kommer bli bra.
Nej, det kommer faktiskt bli toppen.

Jag har börjat lära mig livet som tvåbarnsmorsa.
Jag har börjat lära mig att uppfostra de små utan att få dåligt samvete som leder till galen ångest och viljadökänslor.
Jag har börjat lära mig att mina barn lär sig och har nytta av en mamma med borderline.
Dom far inte illa, tvärt om, dom lär sig att alla känslor är tillåtna.
Jag älskar er ungar.
Jag älskar er så mycket.

Bord, skänk, byrå, två hyllor.
Allt blir vitt.
#målamöblerärlivet

Vill du böla? Läs.

http://www.expressen.se/nyheter/doende-pappans-brev-till-sin-femariga-dotter/

Kontrakt skrivs på fredag.
Sen hoppas vi på att kunna få tillträde sista veckan i mars.
Stan - hej, här kommer vi!!

Den där känslan när man, trots extrem trötthet, lyckats genomföra massa måsten.
Högskoleprov bokat och betalt, nytt (heltid!) schema för barnen, kollat mitt eget schema och upplägg för skolstart, försökt ansöka om de sista föräldradagarna.
Produktivt.
Hoppas allt blev rätt gjort nu bara..

Ibland slår det mig - jag har två barn.

Förmiddag på Äppelgången.

Fick hem min nya, fina pluggkompis idag.

Igår fann vi våra kartonger i källaren inkastade, ja, verkligen inkastade i förrådet där familjen som vräktes har kvar sina saker.
Inkastade och inlåsta.
Vårt förråd var uppbrutet och där står nu nya grannarnas kartonger.
Skulle det inte varit så att vi skulle ner där för att hämta upp tomkartonger inför stundande flytt, så hade alla våra minnessaker, bebiskläder och allt det där man har i sitt förråd blivit kastat eftersom vår hyresvärd ska komma och tömma de vräkta grannarnas förråd.
Kul.
Kul.
Det liksom bubblar inuti.

Färdigmäklat

Tre familjer.
Alla högst intresserade och kan flytta in snarast.
Nu ska jag vila.
Eller kanske måla bokhylla.

Leker hyresvärd och bokar visningstider.
Ganska skoj faktiskt.

Hanna sjunger Fiffi

http://www.youtube.com/watch?v=4iR89ADPZik

Min lilla sångfågöl.

Nu skiter jag i det här.
Livslusten rann ur mig.
Den är nog tillbaka i morgon efter en (förhoppningsvis) god natts sömn.

- Mamma? Ska du bli barnmorskare?
- Ja, jo. Jag tänkte det.
- Neeej! Då måste du klippa håret och jag vill ha ditt hår jätte, jätte länge.
- Va?! Nej. Inte måste jag väl klippa av mig håret för att bli barnmorska heller. Jag ska hjälpa mammor att få ut bebisar ur magen.
- Ska DU??
- Ja...?
- Neeeeej! Då kommer jag saaaakna dig!
Många funderingar vid läggdags.

Sista beslutet taget.
Let's do some flytt!!

Idag har vi firat Moster.

Ny dator beställd, begagnad mattebok betald och kommer förhoppningsvis i lådan idag.
Nu är det bara ett stort beslut kvar - flytt.

Efterlängtat besök av Farbror Kim igår.
Pelle grät när vi lämnade honom.

Om tjugo dagar påbörjar jag alltså min resa mot att bli barnmorska.
Efter mötet med studievägledaren i förmiddags kände jag ett sånt rus av glädje, skräck, panik och framtidstro att jag bara ville tjura.
Nu har det lagt sig lite och jag är helt slut.
Let's do this!

"Kära Arbetsförmedling,

Jag ska börja studera så ni kan ta bort mig från er skitdatabas med omedelbar verkan. *pekar finger*
Med vänlig hälsning,
Jenny Wahlstedt"

Nytränad, nyduschad.
Nya, friska krafter.
Eller ja. Jag är helt jävla slut och skulle egentligen kunna kräkas, men huvudet är tomt.
Positivt tomt.
Vi fyller på det i morgon igen, med start på Campus i möte med studievägledare.
Nu ska jag kika på Håkan i 4:an.
Höpp!

Vi nosar på lägenheter hit och dit.
Drömmen om stan väcks varje gång.
Drömmen om att kunna vara mer spontan, om att S ska slippa ta en buss en hel timme innan tåget går, drömmen om att slippa ta bilen för att handla mjölk, drömmen om att slippa packa in barnen i bilen för att hämta deras pappa vid tåget varje kväll, drömmen om att få vänner på spontanbesök oftare igen, drömmen om att slippa bo här eftersom det patrullerar poliser här i tid och otid.
Snälla låt den drömmen få bli sann nu.
Snälla.

Ikväll ser vi vår vän Håkan som ny hallåa på TV 4.
Stort lycka till på nya jobbet!

Egentligen är det ju löjligt att jag går omkring och oroar mig för hur jag ska klara dagarna med barnen ensam.
Jag klarar det ju, men någonstans, djupt inom mig viskar en liten röst att det har gått åt skogen förr, med raseriutbrott, svettningar, yrsel, ångest och viljan att fly. Sen på kvällen storgråtandes, med hopplöshetkänslor, värdelöshetstänk och två sobril i kroppen har jag lagt mig och tänkt att det kanske blir bättre i morgon.
Det är så det har varit.
Många gånger.
Och jag är livrädd för att det ska bli så igen.
Invanda mönster är svåra att bryta och har man en föreställning om hur det skulle kunna bli och går omkring och är rädd för den samma.
Ja, då är risken ganska överhängande att det också blir så.
Idag ska jag med spritpenna skriva på min hand: ANDAS.
Man glömmer så lätt.

Där ligger dom, under sängen, mina små "tonåringar", och spelar på varsin telefon.

Jag brukade ha detaljkoll.
Eller detaljkontroll.
Men efter året med depression glömmer jag saker.
Inte bara de oviktiga sakerna som vilka telefonnummer mina klasskompisar hade i lågstadiet, utan faktiskt de saker jag måste minnas, så som vilka dagar barnen ska gå på dagis, till exempel.

Det var den söndagen det.

Kalas för Maysan idag.

Ikväll ska vi titta på "Festivimedivalen".