Igår fann vi våra kartonger i källaren inkastade, ja, verkligen inkastade i förrådet där familjen som vräktes har kvar sina saker.
Inkastade och inlåsta.
Vårt förråd var uppbrutet och där står nu nya grannarnas kartonger.
Skulle det inte varit så att vi skulle ner där för att hämta upp tomkartonger inför stundande flytt, så hade alla våra minnessaker, bebiskläder och allt det där man har i sitt förråd blivit kastat eftersom vår hyresvärd ska komma och tömma de vräkta grannarnas förråd.
Kul.
Kul.
Det liksom bubblar inuti.

Korv, korv, röv, fan, kula, tomtejävel, fan, prutt, korv.

Gör en lungröntgen för att utesluta lunginflammation.
Då hittar läkarna något annat längst ner i höger lunga.
Det är förmodligen helt ofarligt, sa läkaren på vårdcentralen.
Men man måste ändå göra en ny röntgen för att se att det inte växer, vad det nu än är som inkräktar.
Vafan liksom?!
Hon kan få säga att det förmodligen ofarligt hur mycket hon vill.
Hej oro! Du är inte välkommen.

Börjar cirkusen om nu?

Den största orsaken till att jag har mått så otroligt dåligt varje
gång jag blivit arg på min dotter är mitt dåliga samvete och den tunga
skulden jag lägger på mig själv för den olyckan som aldrig egentligen
skedde för ett och ett halvt år sedan.
Den hemska dagen då jag höggravid står och diskar på Kyrkogatan och
hela tiden pratar (tjoar ut i vardagsrummet) med Hanna för att ha ett
hum om vad hon pysslar med och hon helt plötsligt blev alldeles för
tyst. Den hemska dagen då jag ser henne stå i fönstret hon lyckats
öppna på tredje våningen.
Den dagen förbjöd jag mig själv att bli arg på henne, skälla på henne,
göra henne ledsen och besviken.
Hon hade ju kunnat vara död.
Jag skulle bestraffa mig själv för att jag inte hade bättre koll,
trots att jag, tillsammans med andra har kommit fram till att jag
kunde inte gjort mer än vad jag gjorde, bortsett från att ha satt
säkerhetskedjor på fönstren, på dessa fönster som jag och Stefan
själva knappt kunde öppna.
Nu hemsöker inte längre fönsterhändelsen mig alls lika ofta och
intensivt, visst kommer den, men efter ett år i kbt så har jag
förstått bättre och lärt mig hantera alla situationer annorlunda.
Efter att idag ha träffat Birgitta och berättat för henne att jag inte
tillåter mig själv att bli arg och irriterad på Pelle föddes en tanke
i mitt huvud på kvällskvisten.
Jag försökte, där i den blå fåtöljen, på psykets öppenvårdavdelning,
förklara och komma fram till varför jag känner och gör så.
"Det kanske kan bero på att han är så liten, att vi inte kan
kommunicera än, eller alltså, vi kan i alla fall inte prata med
varandra än."
Birgitta verkade inte få ihop det riktigt.
Inte jag heller. Det är väl klart att man kan få bli arg, trött och
irriterad på en ettåring som drar fram som en virvelvind.
Självklart.
Men varför blir jag inte det då trots att jag för sjuhundrafemtioelfte
gången plockar bort honom från toastolen med den där äckliga
toaborsten i högsta hugg?
Varför tillåter jag inte mig själv att säga:
"Nej, fan Pelle! Nu RÄCKER det!"
Tanken smög sig på mig.
Är det detta förbannade dåliga samvetet igen?
Den enorma, mörka, tunga skulden?
Skulden över att pojken inte växte i magen. Skulden. Skammen.
Något jag gjorde var fel.
Moderkakan höll ju på att dö, han fick ju ingen näring.
Det är inte alltid sådana fall slutat lyckligt.
Den skulden.
Är det den som gör att jag inte får bli irriterad på Pojken?
För att han hade kunnat vara död, han med.

This happend!

Med tanke på hur ilsk jag kan vara så tyckte jag ändå att jag tog det
med ganska stor ro.
Nu är den tipad och får funka en stund till.
(Inte för att jag ser så jävla mycket, men ändå.)

Jag nådde inte ända fram idag.
Känslan av värdelöshet rasar över mig.
Jag som har lyckats så bra.
Jag som har varit så jävla duktig.
Jag blev arg.
Hanna blev rädd.
Vad ni än säger så är det ett misslyckande.
Min dotter ska inte behöva bli rädd för mig.
Nog för att vi någon minut senare förlät varandra för våra
tillkortakommanden, men hon blev fortfarande rädd.

Fanshelvetesjävlaskit!
Det går bra för den här familjen nu.
Pelle är sjuk och baaaara gnäller.
Hanna vurpade tidigare idag och slog upp läppen, vägrar äta, vägrar
visa och vägrar ta ut nappen så dreglet bara rinner.
Stefan sträckte ryggen när han skulle resa sig ur soffan.
Och jag?
Jo då.
Jag är arg.
Och mentalt mosad.
Och orolig.

Jag trotsade min rädsla idag.

En vecka av mörka tankar, med en känsla av att vara värdelös och misslyckad.
Inte hela tiden, men varje dag.
Det är märkligt hur Monstret lyckas ta sådan plats och hur dess tysta
viskningar kan få mig att tro att det är sant.
Att jag är värdelös.
Jag vet ju att det inte är så.
Jag vet det.
Ändå försöker jag leva på så normalt jag bara kan. Fikar på stan, går
på skolavslutningar, födelsedagskalas, leker i lekparker, handlar mat
och åker iväg med barnen själv.
Jag vill ju, trots att mitt normala önskeliv får konsekvenser.
Jag vill ju.

Jag skäms över hur mina tankar går en sån här dag.
Först skolavslutning på Släbro och massa mys och bus med barnens fina
kusiner, där någonstans när jag insåg att vi snart har "missat"
lunchen började stressen knacka på.
Det eskalerade i bilen på vägen hem.
Jag sket i allt, kastade mig på sängen och sov bort större delen av
eftermiddagen.
Vi tog en bilpromenad och tittade på studenter, åkte till Knuten för
att handla mjölk.
Skrik om godis och jag lyfte upp H och gick och satte oss i den röda
soffan i entrén.
Där mötte vi en vän, han skulle handla jordgubbar till fredagsdrinken.
Där, precis där blev jag sjukligt avundsjuk och insåg vilket kaos vi har det.
Kaos.
Hanna som bara har varit tyst under tiden hon åt tårta i förmiddags.
Pelle som redan nu gnäller så min själ vill explodera när han inte får
det han vill.
Pizza på Mamma Mia.
Hanna håller fortfarande låda.
I ett.
Förrätt: 10 mg Sobril, huvudrätt: Hawaii utan skinka.
Jag gråter.
Jag orkar inte dölja det för restaurangens övriga gäster.
Jag är för trött.
Jag ramlade ner från toppen.
Som det känns.
Jag avbokar kvällens Rosé och tapasmys med fina vänner jag inte sett på länge.
Känner mig besviken och som en svikare.
Köper godis.
Gråter.
Erkänner för S att jag ibland önskar att vi inte hade några barn.
Jag vill vara planlös.
Jag gråter.
Börjar bli mosig på förrätten och lägger mig återigen på sängen när vi
kommit hem.
Gråter.
Gråter.
Försöker reda ut mig själv, sätta ord på dagen, det vill säga skriva av mig här.
Mina barn är det bästa som hänt mig, men just nu skulle jag verkligen
behöva få en paus.
En dag, i sällskap av min karl, till att göra ingenting.
Ingenting.

Okej, jag erkänner.
Jag klarar inte av det här.

Som idag.
Idag får det här eviga gnället från mitt äldsta barn mig att vilja
slita mig själv i stycken, slå med knytnävarna hårt in i väggen tills
knogarna blöder och blir blå.
Jag tappar snart förståndet.
Istället flyr jag in i sovrummet, kastar mig på sängen och gör som jag
blivit tillsagd: andas.
Visst infinner sig lugnet, men det där arga är kvar, bara förklätt
till nåt som ser snällt ut, ett fromt litet lamm.
Jävla maskerad.
Inuti frustar ett förbannat, livsfarlig monster.
Det försvinner inte, oavsett hur mycket jag andas, det bara tyglas.
För en stund.

Jag har humörsvängningar.
Såna sjuka, ohanterbara humörsvängningar.
Snart sprängs jag.

Faen.

Jag hatar Facebook

Till era skrytsamma, tramsiga och "lyckliga" facebookmuppar:
Två sobril och en bortsoven dag senare - jag är besviken på mitt liv,
jag hatar mina älskade barn, jag är arg, deprimerad och har diagnosen
emotionell personlighetsstörning med tendenser till tvångssyndrom.
Toppa det era jävla glada, perfekta idiothelveten!

Efter att ha sovit bort halva dagen så kan jag i alla fall finna någon
slags glädje i att frökens hår nu äntligen är tvättat.
#fanshelvetesjävlaskitdetärvälförihelvetebaraattrvättahåretfan

Jag är en mardröm.
Det händer också att jag är en riktigt usel mamma.
Oftast är jag en alldeles fantastisk mamma, men det usla, dumma och
vidriga finns där.
Idag är en sån dag.
Idag förtjänar jag inte att ens kallas för mamma, för idag är jag
ingen förebild, ingen som ska älskas.
Idag är jag arg, utåtagerande och har ångest.
Hela kroppen är överfylld av ångest.

Okej att mars är mars, men var inte det här till att ta i?

Där kom nackspärren från helvetet tillbaka.
Vaaaafaaan?!!

Igår hände det alltså.
Igår fattade jag varför folk blir religiösa.
Jag mådde redan från början inget vidare och så tittade vi på
"Vetenskapens värld".
Månen, jordens uppkomst..
Det var då jag fattade.
Det är så jävla komplicerat och slumpartat hela den här jävla skiten
att vi finns så visst i helvete är det så mycket enklare att tro att
det var en skäggig gubbe som skapade det här.
Det är överväldigande och fullständigt ogreppbart hur jag idag sitter
i den här soffan och just nu bloggar.
Sen blev det för mycket.
Helt plötsligt fanns det ingen mening.
Med något!
I panik tog jag mig till köket och väl där fattade jag ingenting längre.
Varför ska jag diska flaskorna?
Varför ska jag äta?
Allt är bara slump och sån jävla tur.
Månjävel.
Varför lever jag och vem kan man lita på?
Vetenskapen är bara ett jävla antagande och slutsatser men det är
ingen som riktigt på riktigt kan veta helt säkert.
Tro fan att man tror på farbrorn med skägg.