Och där blev den stor som, typ i alla fall, en filt.

Äntligen börjar det bli mysigt att baka.

Två treåringar.
Julen 2013 och julen 1985.

Mitt mammahjärta smälter, värker och sprängs.
Vi sitter i soffan, dricker kaffe och hör hur Hanna läser bok efter
bok efter bok för sin lillebror inne i hans rum.
Låt den här stunden ALDRIG ta slut.

Börjar cirkusen om nu?

Den största orsaken till att jag har mått så otroligt dåligt varje
gång jag blivit arg på min dotter är mitt dåliga samvete och den tunga
skulden jag lägger på mig själv för den olyckan som aldrig egentligen
skedde för ett och ett halvt år sedan.
Den hemska dagen då jag höggravid står och diskar på Kyrkogatan och
hela tiden pratar (tjoar ut i vardagsrummet) med Hanna för att ha ett
hum om vad hon pysslar med och hon helt plötsligt blev alldeles för
tyst. Den hemska dagen då jag ser henne stå i fönstret hon lyckats
öppna på tredje våningen.
Den dagen förbjöd jag mig själv att bli arg på henne, skälla på henne,
göra henne ledsen och besviken.
Hon hade ju kunnat vara död.
Jag skulle bestraffa mig själv för att jag inte hade bättre koll,
trots att jag, tillsammans med andra har kommit fram till att jag
kunde inte gjort mer än vad jag gjorde, bortsett från att ha satt
säkerhetskedjor på fönstren, på dessa fönster som jag och Stefan
själva knappt kunde öppna.
Nu hemsöker inte längre fönsterhändelsen mig alls lika ofta och
intensivt, visst kommer den, men efter ett år i kbt så har jag
förstått bättre och lärt mig hantera alla situationer annorlunda.
Efter att idag ha träffat Birgitta och berättat för henne att jag inte
tillåter mig själv att bli arg och irriterad på Pelle föddes en tanke
i mitt huvud på kvällskvisten.
Jag försökte, där i den blå fåtöljen, på psykets öppenvårdavdelning,
förklara och komma fram till varför jag känner och gör så.
"Det kanske kan bero på att han är så liten, att vi inte kan
kommunicera än, eller alltså, vi kan i alla fall inte prata med
varandra än."
Birgitta verkade inte få ihop det riktigt.
Inte jag heller. Det är väl klart att man kan få bli arg, trött och
irriterad på en ettåring som drar fram som en virvelvind.
Självklart.
Men varför blir jag inte det då trots att jag för sjuhundrafemtioelfte
gången plockar bort honom från toastolen med den där äckliga
toaborsten i högsta hugg?
Varför tillåter jag inte mig själv att säga:
"Nej, fan Pelle! Nu RÄCKER det!"
Tanken smög sig på mig.
Är det detta förbannade dåliga samvetet igen?
Den enorma, mörka, tunga skulden?
Skulden över att pojken inte växte i magen. Skulden. Skammen.
Något jag gjorde var fel.
Moderkakan höll ju på att dö, han fick ju ingen näring.
Det är inte alltid sådana fall slutat lyckligt.
Den skulden.
Är det den som gör att jag inte får bli irriterad på Pojken?
För att han hade kunnat vara död, han med.

Igår brann himlen, idag är adventsstjärnorna på sina platser och
barnen slocknade ovaggade innan klockan sju.

Magsjuka - rond två

Stackars, stackars lilla fröken H.
Kräkts hela natten.
Men hon var ju rätt nöjd över att få sova på en madrass på golvet
bredvid mamman och pappan i alla fall.

Det händer på tok för sällan, men för en stund sedan fastnade jag på
riktigt i nuet, med Pelle i knät och Hanna bredvid.
Jag håller Hannas lilla barnhand i min hand och jag borrar ner näsan i
Pelles hår.
Just då, exakt precis då önskade jag att tiden kunde stå helt still.
I den stunden kände jag total lycka.

Redo utav bara fan

Min lilla sångfågel är galet redo för Luciafirande.

Somnade visst på soffan.
Sov över lunchen.
Ska hämta H halv två, vaknade tjugo över ett.
Väcka Pojken.
Iväg.
Tillräckligt vaken för att köra?!
Herre min jävla pip.
Sånt där kan verkligen paja det mesta, men det gick.
Det var kaos, katastroftänket lade sig som ett tungt täcke över mig,
men jag klarade det.
Ordningen återställd.

Åååkaj.
Efter nästan en hel vecka i sjukdomens tecken är vi nu på banan igen.
S har fått sin nya telefon (5s, silver, 16 GB) och jag är inte ett
dugg avis, min är ju i guld och har dubbelt upp med plats. Kom snart
lilla vän!
Efter att ha veckohandlat med en promenerandes Pojke i en och en halv
timme i förmiddags och efter att ha hämtat en arg fröken H på dagis
(vilket gör så sjukt ont i hjärtat på mig, för det var mig hon var arg
på för ingenting) så är jag nu lite matt.
Får jag halvdö på soffan?

Såhär får gärna varje morgon börja.

Sjukstuga som avslutas med en mildare nackspärr och något som känns
som foglossning från Hell.
Härliga tider.
Snart är det jul.

"Jag förstår inte hur man kunde tycka att NÅT var besvärligt innan man
fick barn."
Han som sa det har så rätt. Då hade man bara sig själv att bry sig om
och hur jävla enkelt var inte det?

Sjukstuga, sjukstuga, sjukstuga.

Igår kväll plattade jag håret på fröken och upptäckte att den där
locken i pannan inte alls var bebishår som växt ut, utan en lock
klippt med flit.
- Hanna? Har du klippt dig i luggen?
Inget svar.
- Hanna?
- Nej, det har jag inte.
- Hanna? Har du klippt dig i håret? Det är okej, bara du inte gör det igen.
- Det tänker jag inte prata om!
- Gjorde du det på dagis eller hemma?
- Hemma.
Så enkelt var det att lirka ur henne det.

Det var fel däck till rätt bil. Inte tokigt alls då att få gratis däckbyte.
Dessutom var det himla spännande.

Egentligen är det ju jäkligt logiskt.
Sömn behövs i tillräcklig mängd för att man ska må bra.
På mig har det blivit jättetydligt efter det här året.
Ändå, ääändå sitter jag uppe till mitt i natten ibland och mår väldigt
dåligt dagen efter.
Det är som en bakfylla, fylld av ångest och trötthet.
Att det ska behöva ta en sådan jävla tid att lära sig.

Torsdag och studiedag på förskolan.
Hanna hemma. Pelle hemma. Stefan hemma, tågen går ju inte.
Biblioteket drar vi till. Jippie.., massor av andra kids. Verkligen MASSOR.
Nåväl. Pelle ser massa krypande bebisar, blir exalterad och jagar dom,
Hanna blir sur på en två år äldre kille som kommer och leker våldsamt
med Pippihuset när hon står där, fridfullt, och pysslar.
Hem igen med sjutton nya böcker.
Efter lunch blir det pepparkaksbak och sen till Maxi för att
(egentligen inte bara - såklart) åka Hello Kittybilen.
Hem igen.
Laga mat för andra gången och dekorera pepparkakorna med kristyr och
hjärtströssel.
Sen, när jag frågar henne om hon har haft det roligt idag så säger
hon: "Nej. Tråkigt."
Men tack, då.

Att jobba med händerna och få ett resultat som syns, som man kan känna på.
Det ni, är fanimej grejer det.

Jag har en större sårbarhet än många andra.
Fan att det ska vara så jävla svårt att komma ihåg det.

Onsdag.
Jag är trött, tjurig. Jag är ledsen.
Ledsen över soppan.
Min ork är slut, jag kan inte tänka klart och när jag ska försöka
återberätta saker är det bara rörigt, utan sammanhang och jag missar
en massa viktigt.
Jag blir rädd.
Jag blir jätterädd för att det här ska vara mer än en dålig dag.
Som att jag går en konstant balansgång och om jag vinglar så ramlar
jag ner i det där mörkret igen.
Varje gång jag har en dålig dag känner jag så.
Jag blir livrädd.
Någonstans viskar mitt sunda förnuft, knappt hörbart, att det inte funkar så.
Jag önskar att mitt sunda förnuft hade lika stark och skrikig röst som
min fantastiska dotter.
Då hade den överröstat allt.

Det var den måndagen det.
Längtar efter Biggan.
Hon är så klok.
Hon gör mig klok.
Långt till onsdag.

En del av det som händer, som jag egentligen inte har så mycket med
att göra, men som skrivs på sociala medier, gör mig så otroligt
sorgsen långt in i själen.

Mjorå..

Det tar sig.

Igår drog vi alltså till Solna på namngiveri.
Hanna var lycklig över att äntligen få träffa sin kära vän Viola.
De två små det handlade om, Liv och Sonja, de bars runt i olika famnar
och sov mest hel tiden.

Sådär ja!

Då var mitt livslånga projekt lapptäcket påbörjat.
#äntligenlyckadesjagmedmormorsrutorna

http://www.youtube.com/watch?v=uNH3hOBF7UM&sns=em

Pelle blir blåst

http://www.youtube.com/watch?v=PJjU2f9NMrU

Ja må hon bä bä?

http://www.youtube.com/watch?v=F-90LwrTvS0

Grattis Miskäll!

http://www.youtube.com/watch?v=L_98ohtOY2c

Våga inte säga annat.

Alltså, ni två är det bästa i hela universum.
Ibland behöver dock mamman få andas i "lugn och fred".

Idag - alla mina vuxen och friskpoäng togs (tillfälligt) ifrån mig.
Värdelöst.

Pojken pekar på kylen och vill ha "mobooo"!

http://www.expressen.se/noje/anders-nunstedt-mars-ar-ett-scenproffs/
Till och med Nunstedt gillat.

Vilken kväll!
Efter sju år av bilköer, tre veckors parkeringsletande så fick vi
äntligen se Bruno.
Vi hann!

En natt i Hannas säng, tillsammans med Hanna.
Det ger en stel kropp dagen efter kan jag berätta.
I kväll drar vi till Globen och ser Bruno.

När mormor och morfar idag plockade fram deras gamla soffbord, målat
med griffeltavelfärg och alla ungarna, lyckliga som få, fick börja
rita och skriva på det var det som att hela magen brände av kärlek.

Dricker vin.
Kalkylen går inte ihop. Det blir inget Brandholmen.
Och det är tyvärr inte vinets fel.

Ny telefon beställd!
Har nog ALDRIG längtat så mycket till december.
Nu ska vi se om vi har råd att flytta in till stan också.
Håll tummarna allihop!!

This happend!

Med tanke på hur ilsk jag kan vara så tyckte jag ändå att jag tog det
med ganska stor ro.
Nu är den tipad och får funka en stund till.
(Inte för att jag ser så jävla mycket, men ändå.)