E 20 mot Eskilstuna - H har ont i magen, byter tre blöjor.
Kommer vi nånsin komma fram?

Sisådärja!

Sömn över lunch i sängen på tre timmar och handla ensam, utan
familjen, på Maxi gjorde mig normal.
Jag får inget inre kli av gnäll, tjat och kladd, inga utbrott.
I morgon - tatueringsdags!!

Cystor på äggstockarna.
Håravfall.
Allergisk reaktion i form av utslag.
Illamående, huvudvärk.
Är det värt det?

Carina!

Nu har jag försökt svara på kommentaren du lämnade alldeles för många
gånger, men det vill sig inte.
Så:
TACK! Dom är alldeles underbara!
Kraaaaam!

Har tränat.
Cyklat så jag blev yr.
Det är fint, på sitt sätt.
Ska läsa på om lamotrigin, fundera, tänka, diskutera, väga för och emot.
Någon annan som har haft det?

Som vanligt hade jag så mycket på hjärtat att fyrtiofem minuter inte
räckte till.
Nu finns det i alla fall sertralin ända fram till jul och
sjukskrivningen pågår fram till i september.
Då har det gått ett år.

I morgon ska jag till Birgitta.
Hon kommer fråga mig hur jag mår.
Det har varit så mycket de senaste två veckorna.
Jag har varit så arg, förbannad, glad, orolig, oövervinnerlig, sänkt, stressad.
Min farmor har opererats för cancer och i förvirring "rymt" från
sjukhuset, jag har lyckats tvätta Hannas hår utan att bli det minsta
arg eller irriterad, Pelle har krånglat med mat och sovrutiner, Hanna
har varit underbar och en riktig skitunge, jag har varit trött trots
att jag sover mycket bättre nu, jag har kört bil när jag har varit arg
och nästan pajat nya bilen och skrikit att jag tamejfan tar livet av
mig, jag har för första gången vågat titta bakåt och läst min blogg
från den här tiden förra året och blivit väldigt ledsen, jag har
varit, eller är, förvirrad i mig själv för att humöret svänger fortare
än vad jag själv hinner uppfatta.
Vart ska jag börja liksom?

Då påbörjar vi morsdagsturnén.
Grattis alla fantastiska, glada, ledsna, trötta, sura, vältränade,
stressade, pigga, tjocka, lyckliga, smala, bakfulla, underbara mammor
där ute!

..och vet ni vad jag kom på, såhär lagom på mors dag och allt?
Jag är en alldeles fantastisk mamma.
Jag tar ansvar över hur jag känner, delvis genom att ta en paus på
balkongen, delvis genom att erkänna att jag mår dåligt och genom det
ta mig till en terapeut och äta medicin, delvis för att jag är villig
att jobba på mig själv.
Jag får vara arg. Jag får vara ledsen.
Och glad.
Allt detta inför ögonen på mina barn så dom får lära sig att känslor är okej.
Att ALLA känslor är okej.

"Fa-an vad bra det vore om alla var lika öppna som du med hur JÄVLA
JOBBIGT det är ibland! Fatta vilken tjänst du gör alla som läser!"

Du är en av mina få klippor.
Tänk om alla hade en vän som du.

Efter dödsskrik, ångest, magont och många tårar när jag borstade
hennes hår sa hon:
"Mamma! Vet du? Jag älskar dig!"
Då blev jag förlåten.

Jag vann!!

Jag fuckingjävla vann!!
Stora hårtvättarkampen är avgjord.
Mamma 1 - Hanna 0.
Med stort tålamod och lugn.
Fattar ni?
Jag blev INTE arg!
Men nu är jag helt uttömd.
Tom.

Jag vill ha harmoni.
Det är nästintill ett omöjligt önskemål med en treåring och en ettåring.
Det är min högsta dröm.
Just nu.
Men jag vet att det jag måste göra och lära mig är att acceptera.
Acceptera att det är kaos, att mjölk stänks över hela köket med flit,
att äcklig burkmat är kladdigt och luktar illa, att om man inte kan
prata och säga vad man vill så gnäller man, att treårsåldern är en
mycket påfrestande ålder för hela familjen, att man blir avbruten i
allt man gör och hela tiden, att..
Ja, ni fattar väl.
Finns det nån av er som läser mina ord som faktiskt tycker att allt
det här kaotiska och konstanta liv och är härligt?
Och med härligt menar jag att ni gillar det, att ni på morgonen vaknar
och ser fram emot det?
Varför i så fall klarar inte jag av det om ni gör det?

(Snälla berätta hemligheten för mig!!)
Skulle jag inte blivit morsa?
Eller beror det på att jag hela tiden, dygnet runt då jag inte sover
måste tillfredsställa mina barn, att jag inte har något annat att
göra, att ta mig till, att jobba med?
Är det för att jag inte får vara Jenny, utan bara, bara vara mamma?
Varför klarar inte jag av det?
Eller är det ni som bara är supermorsor?
Eller är det ni som också kan känna som jag, fast i mindre
utsträckning, men som aldrig skulle erkänna det, med rädsla för att
inte vara duktig flicka?
Just nu suger jag på att vara mamma (och sambo för den delen).
Jag sitter på balkongen och låter min bättre hälft ta hand om två små
efter maten.
Just nu är jag skitdålig, men vet ni vad?
Det struntar jag i.

Igår var en otroligt jobbig dag, trots att den började mysigt och
avslutades vackert.
Vad kan jag göra annorlunda idag?

Hanna tittar på nyheterna och ser poliser.
"Jag tror att polisen kommer för att jag har napp!"

Gladlängt!!

Okej, jag erkänner.
Jag klarar inte av det här.

Jag minns hur jag för tio år sedan stod och svor och grät när jag
stekte pannkakor och varenda en gick sönder i vändningsfasen.
"Jag kommer aaaaahaaldrig kunna laga pannkakor till mina baaaahaaarn!"
Här står jag nu.
Barnen mumsar.
Pannkaksmorsan.

"Snälla mamma och pappa, kan vi inte vara ute en stund så jag kan cykla lite?"

Lilla Pellegull.
Han pekar på katter och säger "ka" och sen "mmm" för mjau.
Det blir nog mänska av honom med.

Farmor, farmor, farmor.

Jag blundar.
Det enda jag ser är vitt, vitt, vitt och en svart, tjock pil som pekar
rakt fram.
Jag öppnar ögonen, som för att starta om och provar att blunda igen.
Vitt.
Svart pil.
Vafan?!
En gång till.
Vart är alla mina tankar, bilder, känslor, listor, minnen och måsten?
Allt det där som jag har på näthinnan vanligtvis när jag blundar.
Vart är dom?
Blir för en kort sekund lite orolig.
Har min hjärna startat om totalt?
Tar den en paus?
Är det på väg att bli för mycket igen?
Jag har börjat ordna, sortera och skapa listor igen.
Det där som jag gjorde alltför ofta innan Seraquelen för att det
skulle vara lugnt i huvudet och själen.
Är det bra?
Eller dåligt?
Vem är jag? Mitt riktiga jag?
Börjar jag bli förvirrad också?
Ska blunda igen.
Den här gången ska jag acceptera det vita och den svarta pilen.

Sprick.

Tänk om man bara kunde få bära någon annans oro och sorg, om så bara
för en liten stund, så denna någon kunde få vila.
"Det kommer bli bra min vän."
Det är sånt man säger och jag vet att det inte hjälper ett skit.

Idag tas den bort, den där jävla cancern.

Sju år tillsammans.
Fem av åren förlovade.
Grattis!

Som idag.
Idag får det här eviga gnället från mitt äldsta barn mig att vilja
slita mig själv i stycken, slå med knytnävarna hårt in i väggen tills
knogarna blöder och blir blå.
Jag tappar snart förståndet.
Istället flyr jag in i sovrummet, kastar mig på sängen och gör som jag
blivit tillsagd: andas.
Visst infinner sig lugnet, men det där arga är kvar, bara förklätt
till nåt som ser snällt ut, ett fromt litet lamm.
Jävla maskerad.
Inuti frustar ett förbannat, livsfarlig monster.
Det försvinner inte, oavsett hur mycket jag andas, det bara tyglas.
För en stund.

Vardagsglädje

Idag påbörjade vi flytt av lillebror och Sara.
Två gigantälgar och minst tio rådjur spottades på vägen.

Det är så vackert!

Vilken jävla skitkväll

Vi spenderar vår fredagskväll, efter att barnen somnat, med att ansöka
om föräldrapenning och allt jävla krångel som tillhör det nu för tiden
eftersom jag är sjukskriven halvtid, vilket då enligt
förskingringskassans system innebär halva dagar måndag till söndag.
(Vår verklighet ser ju inte ut så.. Men okej.)
Sen, mitt i allt jättejobbiga tänkelitänk så vaknar Hanna.
Hon gråter.
Har ont i magen.
Jätteont i magen.
Hon gråter, väcker Pelle.
Vi byter blöja.
Ruttna ägg.
Pelle gråter, Hanna gråter.
Det är kaos.
Klockan är över elva.
Efter att Pelle verkar somna om, nästan i alla fall, så vaknar Hanna igen.
Och gråter, hon har så ont.
Pelle skriker.
Hanna bajsar.
Blöja två.
Kommer kvällen få ett slut?
En riktig skitkväll, bokstavligt talat.

Foto: Stefan Moscarda

Baconbrottarn är redo för sommarn.

Förskolans dag.
Barnen sjöng så fint, tågandes in på rastgården, solen sken och värmde.
Idas sommarvisa.
Nästan som skolavslutning.
Sen fikade vi muffins och mjölk bredvid Hannas bästa kompis Amira och
hennes familj.
Tänk vilka ljuvliga, gråtmilda stunder vi har framför oss.

Igår firade vi min käre far som fyllde hela sextioett år.
Grattis papsen!

På lite drygt en vecka..

Jag tror vi kör balkongfrukost hela sommaren.

Om två veckor är det dags.
Idag var vi inne och lämnade in det som ska bli det slutgiltiga,
livslånga resultatet.
Och om tio dagar är det dags att påbörja avslutet på medicineringen.
Förhoppningsvis.

Fågelkvitter utanför fönstret, två sovande barn, svettig utav helvete
efter ett grymt cykelpass och snart har jag varit utan giftet en hel
dag.

Efter nästan ett helt år av tjat fick hon så äntligen!

10 månader

Nu kryper han.
Han har redan ålat sig fram halva livet, men nu kryper han.
Han kan säga mu, mamma och Nanna har tre tänder och vill också han
blåsa såpbubblor.
När man ber honom säga pappa så pussar han istället och när han inte
får som han vill, ja då skriker han i högan sky.
Grattis på tiomånadersdagen Pojken!

"När jag får två lillasystrar och en lillebror till så ska en
lillasyster heta Tyra."
Hanna funderar.
Och bestämmer.

Ser man på!
Jag sprang.

Planen är att inviga mina nya, snabba springskor redan ikväll.
Om så bara för tio minuter.

Idag är det alldeles fantastiskt att vara mamma!

Fredag morgon.
Hanna hittar Pez i nattygsbordet som har hamnat där efter en snabb
fickrensning och av ren lathet.
Klockan är inte ens sju.

04:40

Dags att skaffa rullgardin.

Gissa vad!!

Vi har en E-Typefågel här med!
"Coming up!"

Måndag Vs Idag Torsdag

Sertralin + sol =

Vi drog ut till Gamla

..för avslappning.

Förmiddagsdans

Hanna släppte loss på dansbanan i hamnen efter glass på Snurran.