Att få känna mig stolt i all kaos. Klockan är alldeles för sent men jag måste ändå få sätta mig här i min soffa och dricka mitt te med de tända ljusen och ljudet av diskmaskinen som sällskap. Det tar alltid minst ett par timmar att få barnen i säng. Från att den första somnar på soffan till att den sista snusar tungt. Jag är glad ändå över att min kropp, mitt psyke och min hälsa inte kräver mycket mer än sex timmar sömn per natt. Jag är glad över att jag har min envishet och den ständiga kämparglöden. På något jävla vis verkar jag ändå lyckas med att klara allt. Precis allt jag har tagit mig för har jag klarat. Med blod, svett och tårar. Och kärlek och omtanke från mina barn, mina vänner och min familj. Mitt te är slut nu. Jag är tacksam. Tacksam över stunden och livet.

Ensam och vilsen.
Världen är så stor. Jag ler, kämpar och bevisar.
Men jag behöver få vara trygg. Jag är inte trygg.

Du svek mig litegrann. Jag föll. Jag reste mig, borstade bort gruset ur skrubbsåren i mina handflator. Det svider fortfarande.

När en lyckats ta dig igenom ännu en barnvecka och alla fyra fortfarande är vid liv. Det var ju på håret förvisso, men vi lever.
I morgon är jag samlad igen, ler och känner mig för på ny praktikplats. Fyra veckor i taget bara.

Jag borde egentligen verkligen gå och sova men jag har så mycket outredda tankar i mitt huvud och så otroligt många exploderande känslor i bröstet som jag faktiskt inte alls vet var jag ska göra av. Detta på grund av så många olika anledningar. Dessutom. Istället funderar jag på en svinfylla i min ensamhet, liksom för att döva allt. Dricker nog ändå bara ur glaset och sparar alla tankar och känslor till söndag kväll när tid och ork finns för att ta itu med dem. 

Jag har inga hjältar kvar, så jag är inte den sista i mitt slag. Jag kan inte möta din blick en allra sista gång. Jag lämnar din kropp, där jag blivit fångad. Alldeles för länge. För allt gör så ont.
Varför trodde jag ens?

Det var bara en bluff...

Jag är så urbota less på att det alltid blir ett sånt katastrofläge i hela mig och ett totalt avgrundsdjupt mörker när jag faller. Jag faller så hårt. Hela jag blir kolsvartare än kolsvart och det är som om något tar över min kropp, mina ord.

Jäkla bra dag. Godkänt på Psykiatripraktiken och världens vackraste blombukett budad hem som väntade på mig när jag kom hem på kvällskvisten. Går och lägger mig. Nöjd.

Texten är stulen från det fantastiska instagramkontot "Psykofobi" och är skriven av veckans gäst.
Det är så jäkla magiskt när andra människor beskriver sådär på pricken hur en själv är. Speciellt när man alltsom oftast känner sig ensammast i världen och nästan psykotisk i sitt sätt att vara och tänka.
Jag är inte ensam. Långt ifrån.

Jag har fortfarande alla olika telefonnummer till psykiatrin inlagda. Kommer jag någonsin känna att jag kan radera dem? Kommer jag någonsin att bli fri?

Jag visste att psykplaceringen skulle slita mig i stycken, framkalla det mörka, mörka svarta. Men jag visste också hur mycket det skulle komma att ge mig. Men just nu är jag trasig. Jättetrasig. I själen.
Jag har ett enormt behov att få reflektera. Få prata om det som händer och ha någon som kramar om mig.

Jag är inte svag. Den jag är är inte på något vis svag. Det jag har, det jag besitter gör inte mig svag. Det gör mig till en alldeles magisk människa. Till en stor människa.

Det gör himla ont nu. Det kommer inte göra lika ont sen.

Jag har haft en toppendag på beroende idag, gjort det mesta själv och känt mig stolt över mig själv och peppad utav bara helvete.
På vägen hem, precis när jag skulle svänga upp runt hörnet mot backen till östra bergen slog den till. Ångesten. Som att bli överkörd av en jävla lastbil. De senaste timmarna har jag analyserat var den kom från, vad det beror på. Det måste ju finnas en jävla anledning!! Eller...?
Nu sitter jag här, känner mig värdelös, allt känns meningslöst, det är mörkt, kallt. Ensamt. Gå och lägga sig 17.45, är det ens rimligt?

Sa hejdå och lycka till i livet idag till en beroendepatient. Han berörde mig så hårt. För hårt. Ibland tvivlar jag, jag tvivlar på att mitt stora hjärta kommer att klara av sjuksköterskeyrket.

Det har varit en sjukt tuff vecka. Eller det senaste halvåret har varit galet tufft och det finns så mycket inuti mig jag skulle vilja dela med mig av, få reflektionen och respons på. Tankarna mullrar som jordens åska inne i huvudet på mig och alla känslor exploderar. Vem är jag? Vad är det jag känner? Vad är det jag egentligen vill?

Jag är då fruktansvärt trött på att varje kväll när barnen somnat bryta ihop. Gråta. Tvivla på mig själv och min förmåga. Min förmåga att vara en tillräckligt bra mamma, vän, student, blivande syrra.
Jag är så otroligt trött på att slå på mig själv.

Från högt till lågt. Att lita på människor är så både min styrka och svaghet på en och samma gång.
Återigen undrar jag varför och bannar mig själv för att jag ger av mig själv till 250% för att känna att jag bara får en åttondel tillbaka. Varför kan inte jag bara få känna som andra? Vara sådär lagom. Varför måste jag hela tiden känna mer? Det gör ont i mig. Det gör så sjukt ont i mig. Det gör mig avundsjuk, svartsjuk, dum och skapar känslor av att vara otillräcklig och värdelös. Jag vaknar ibland med tanken att "idag ska jag inte...." och jobbar hårt för det genom hela dagen för att sen end up i att jag ändå har gett mer. Gett mest. Jag känner mig orättvist behandlad. Av andra men kanske mest av mig själv.

Nu tar jag helg. Åtminstone till klockan 9 söndag morgon.
Jag älskar att vara på Piva, jag önskar verkligen att jag hade fått vara där längre så jag hann lära mig mer och så jag hann visa att jag ändå kan lite. Det är med stor ödmjukhet i hela kroppen jag byter om till landstingspyjamasen, fäster mitt överfallslarm i bröstfickan och stoppar fötterna i mina ljusrosa träskor. Livet är så otroligt skört. Det skulle lika gärna kunna vara du och jag som låstes in där på LPT eller satt där med stesolidschema. Vem vill inte lindra sitt lidande? Det handlar egentligen inte så jävla mycket om vem som är starkast utan vem som råkar ut för vad. Vem som har en hysterisk morsa, eller kompisar som har dåligt inflytande när man är som mest formbar i livet, eller vem som är med om mest trauman, eller mest, det kan räcka med ett. Ett barns död, en förälders död, en skilsmässa, otillräckligt socialt umgänge. Du kan vara hur "stark" som helst, men ändå kan du hamna där. Precis på samma sätt som du kan bli påkörd av en bil, få hjärtinfarkt av för mycket stress eller bryter handleden när du lyfter vikter. Somatiken och psykiatrin sitter ihop. Det är vi som väljer att skilja på det för att det alltid varit så. Psykiatrin med allt vad det innebär behöver det dock forskas mer om och man måste sluta stigmatisera. Älskade alla ni med alkoholproblematik, tungt drogberoende, du med personlighetsstörningen som hela tiden är suicid och du hotfulla schitzofrena man. Ni är fantastiska! Oavsett var i kroppen du har ont så vill du väl lindra ditt lidande?! Du kommer aldrig i mina ögon vara en människa mindre värd någonting bara för att du väljer att lindra ditt lidande med alkohol, benso eller andra droger istället för med gips, insulin eller metoprolol.

Hon har haft feber hela veckan lång. För mig har det inneburit kris och katastrof. Men jag insåg ju att det är fredag idag och ett litet kvällspass på Piva och så är veckan i alla fall typ över. Bortsett från kalas gånger flera, melodifestivaliserande, ostbågssmul i soffan och pizza-vin-plugg med tjejerna. Efter det är den över.

"Kom. Jag bär dig."

Ord jag vill höra. Jag vill bli buren. Jag vill inte känna mig såhär ensam. Jag vill vara trygg, i kontroll.

-18

Jag ligger 18 timmar back på psyk-praktiken. Det ska tas igen. Så är det bara. Det är MDH:s mörka vidriga regler. "Du klarar det Jenny! Du fixar allt!" Ja absolut, jag är ju sån. Jag fixar allt. Kanske ser det till och med lätt ut i andras ögon. Men till vilket pris undrar jag?! När jag faller ihop halvvägs till dagis, rent mentalt, och när jag är glad över att mörkret fallit så ingen ser tårarna som rinner hejdlöst över mina kinder. Det är det ingen som ser. När jag skriker åt mina barn av stressnivåer så höga att Burj Khalifa skulle bli avundsjuk att jag hatar dem för att de aldrig lyssnar och inte respekterar mig, det är det ingen som ser. När jag oförmögen att ens gå och lägga mig. När jag tappar ord och glömmer halva meningar i meddelanden och mail och läser dem tre gånger till för att se så det som ska stå står och är alldeles bomullsluddig i hela huvudet, det är det ingen som ser. När jag ligger som en liten pöl på golvet, dränkt i mina egna ångestångor och tänker och känner att livet vore bättre om jag var död. Det är det heller ingen som ser. Min kamp i att vilja leva och älska livet och kampen i att dö för att jag hatar allt. Jenny. Janus. Men jag reser mig alltid. Precis som min vän sa. Igen. Igen. Och igen.

Jag lämnar er nu. En stund.

Efter att jag gått ut med på sociala medier till mina vänner att jag kommer försvinna en stund, och med en stund menar jag tills jag har kontroll igen (det kan innebära tre dagar eller tre månader, vem fan vet?!) så fick jag galet mycket fin respons. 

Den här var dock bland det finaste av fina och jag vill verkligen dela med mig. Jag grät en lång stund efter jag fått meddelandet och kände verkligen hur min vän, trots att hon själv inte innehar samma problematik som jag, kunde förstå. Att ha folk runt omkring som verkligen förstår en är få förunnat när det kommer till vad jag brottas med, så.. 

"Dn här tog mit typ 3 minuter att skriva. Du var on top of my mind och jag har ingen ANING om hur det är att vara du och hur det ter sig att ha din superkraft att "falla" med sjukt jobbiga tankar/känslor och sedan resa sig. Igen och igen. Du är helt amazing! . Men det bara RANN ut en massa ord, som egentligen är "snyggare" med tempot/kompet jag har i huvudet men nu får du bara texten. Massa orkankramar från mig"

Älskling, 

försök inte nå mig

Ta inget personligt

Men jag är out of my mind

Stormarna sliter

för hårt inuti mig

Har ingen kontroll

Ringer du, brister jag

Jag håller ihop

Jag klarar det här

Tack att du finns

På avstånd är du nära

Jag måste rida ut

orkanen som drar mig

bort mot skogen

Jag måste gå själv

Genom dunkla natten

Vet att din hand är nära mitt hjärta

Fast jag bett dig vänta, en liten stund

Du ger mig kraft

Fattar inte att jag klara'rt

Men Snart är jag nära

Ser vattnet framför mig

Kanske vågar jag hoppas nu

Att jag vinner.. som varje gång förut

Nu är jag framme

Vattnet har stillats

Månen är uppe

Gör mig lugn igen

Jag andas in luft

Känner mig fri

Tar upp telefonen

Säger: hej, här är jag. jag är hemma igen.

Att välja sig själv

Självdiagnostiserar mig med utmattningssyndrom av flera olika anledningar. Det har varit den tuffaste hösten sedan jag blev sjuk i post partumdepression. Det liknar väldigt mycket det jag upplever just nu. Hat. Självhat. Värdelöshetskänslor. Separation. Självdestruktivitet. Avståndstagande. Ångest. Panikångestattacker. Djupt, djupt mörker stundtals.
Jag vet att det inte är många som läser min blogg längre. Jag skriver ju heller inte längre.
Jag har förändrats, blivit en annan Jenny, en bättre Jenny på himla många sätt. En sämre på andra. Jag har vuxit. Mest vuxit ändå. Hittade inget motsatsord, för jag har fan vuxit. Trots allt.
I höstas separerade jag från min man, min stora trygghet de senaste 10 åren. Det var det jobbigaste jag någonsin gjort. Men jag behövde få ta plats. Min plats.
Jag ska fortsätta kämpa, trots att jag den senaste månaden mer eller mindre tänkt ge upp. Jag har haft starka tankar om att avsluta. Och då menar jag avsluta allt. För det är sån jag är. Svart eller vitt. Leva fullt jävla ut eller dö. Jag väljer alltid att leva fullt jävla ut. Nu måste jag dock välja med omsorg.
Jag säger farväl till vissa delar. En stund i alla fall. Jag måste välja mig och det jag vill och måste göra.
Jag ska klara det här sista, rejält tuffa. Jag ska klara det.