Jag älskar att vara på Piva, jag önskar verkligen att jag hade fått vara där längre så jag hann lära mig mer och så jag hann visa att jag ändå kan lite. Det är med stor ödmjukhet i hela kroppen jag byter om till landstingspyjamasen, fäster mitt överfallslarm i bröstfickan och stoppar fötterna i mina ljusrosa träskor. Livet är så otroligt skört. Det skulle lika gärna kunna vara du och jag som låstes in där på LPT eller satt där med stesolidschema. Vem vill inte lindra sitt lidande? Det handlar egentligen inte så jävla mycket om vem som är starkast utan vem som råkar ut för vad. Vem som har en hysterisk morsa, eller kompisar som har dåligt inflytande när man är som mest formbar i livet, eller vem som är med om mest trauman, eller mest, det kan räcka med ett. Ett barns död, en förälders död, en skilsmässa, otillräckligt socialt umgänge. Du kan vara hur "stark" som helst, men ändå kan du hamna där. Precis på samma sätt som du kan bli påkörd av en bil, få hjärtinfarkt av för mycket stress eller bryter handleden när du lyfter vikter. Somatiken och psykiatrin sitter ihop. Det är vi som väljer att skilja på det för att det alltid varit så. Psykiatrin med allt vad det innebär behöver det dock forskas mer om och man måste sluta stigmatisera. Älskade alla ni med alkoholproblematik, tungt drogberoende, du med personlighetsstörningen som hela tiden är suicid och du hotfulla schitzofrena man. Ni är fantastiska! Oavsett var i kroppen du har ont så vill du väl lindra ditt lidande?! Du kommer aldrig i mina ögon vara en människa mindre värd någonting bara för att du väljer att lindra ditt lidande med alkohol, benso eller andra droger istället för med gips, insulin eller metoprolol.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna gärna ett spår efter dig..