30.12.15

Jag: Nej Pelle, du ska inte ha någon choklad!
Pelle: Men mamma! Du behöver inte låta så himla otrevlig!

24.12.15

"Det har varit en skitbra dag!" Pelle är nöjd.

18.12.15

Jag tänkte att om jag nu ska kunna bli sjuksköterska, en bra sådan, en sån som kan vara öppen inför andras lidande och vara medlidande så måste jag återigen ta itu med mig själv. Jag vill. Jag kan. Men det är så jobbigt, det är riktigt jävla plågsamt. Jag sväljer klumpen i halsen. Sväljer igen. Igen. Jag vill inte gråta, törs inte öppna upp. Rädd för det som finns där. Sväljer. Tar en cigarett till och hoppas det hjälper. Andas. Klumpen försvinner.
I morgon ska jag läsa del två i boken. Då kommer jag stå öga mot öga med mina egna tonår. De vidriga, äckliga tonåren. Klumpen är tillbaka.

14.12.15

Skrytvarning!!

Jag är grym!!

29.11.15

Glad första advent!

Jag tentar av kurser (med bravur hoppas jag!), vi bakar, umgås, klipper hår, bråkar och myser.

26.11.15

Högsta betyg på tentamen

I morgon tentar vi av ännu en kurs. Det går fort utav helvete i hockey.
Det blir inga julklappar i år. Folktandvården tar alla pengarna. Sorry kids, och god jul.

21.11.15

743:-

Vi skulle bara handla lite till adventsbaket.

11.11.15

"Gåsen" 11/11

Har varit markör på operation Gåsen, en katastrofövning där en buss krockat med en personbil och många blev mycket skadade. Känner mig så jävla inspirerad och är mycket imponerad av och ödmjuk inför polis, vårdpersonal och räddningstjänst. Vilka guldklimpar!
Som om inte det vore nog, nu känner jag ännu mer att jag läser till rätt proffession.

7.11.15

BMA 010 adjö

Kursen är slut, sista tentan på den skriven, kändes mycket bra. Det firades med ett par öl igår och feber och frossa i natt och en lördag sovandes på soffan. Det är ju tacksamt att kroppen står ut in i det sista.

5.11.15

Finaltenta och avslut av kurs i morgon. Och jag har värk i varenda led i kroppen. Kul.

2.11.15

Idag fick jag höra att det finns en människa som inte gillar mig. Jag ba: "What?!! Vad fan har jag gjort den personen??" Men det tog inte många sekunder innan jag fann mig själv tycka det var lika så bra. Jag gillar ju inte henne heller. Så varför sträva efter hennes gillande? Och varför ens bry sig om varför? Det kändes...fint. Fint och jäkligt najs, faktiskt. Nu ska jag bara fortsätta applicera det på fler människor. #finnasigsjälv #jagärjag

1.11.15

Nu ligger hon inte still längre..

28.10.15

Tittar på filmer på Hanna från när hon var 2,5 år. Hon pusslar, pratar massor, sjunger och ser sådär jäkla lycklig ut som bara en tvååring kan.
Jag bryter ihop. Totalt. Jag får sådan ångest eftersom jag mådde så otroligt dåligt då. Jag minns bara hur arg jag var. Arg på Hanna, på Pelle, på Stefan, på livet.
Nu undrar jag bara hur jag kunde vara så himla, himla arg på den där glada, lyckliga, underbara tvååringen. Hur kunde jag?? Vilken svikare.

27.10.15

Där kom den!

Ja, hösten alltså, med höstdeppen. När jag har svårt att hitta en mening med det jag gör, i vem jag är. Jag vill helst bara sova.

23.10.15

Det händer väldigt mycket just nu. Det påverkar mig otroligt mycket och på många sätt. Jag ifrågasätter, ältar, blir rädd, funderar, klurar. Alla mina egna monster kommer upp till ytan. Jag avskyr mina monster. Jag skulle verkligen vilja packa om min ryggsäck, ibland tar jag en annan, då känns allt fint. Men ibland, som just nu, tar jag den gamla som är full av skit och bär den på ryggen dygnet runt.

20.10.15

Idag har hon varit hos oss i ett halvår. Lilla Korvas!!

19.10.15

Nu börjas det.. Hua!

18.10.15

17.10.15

14.10.15

Mitt livs första pvk blev satt idag. På en docka förvisso.

13.10.15

Många dagar med ångest och ilska har det blivit, fast utan att jag gjort uttryck för det i någon större utsträckning. Kanske börjar jag bli bättre på att hantera mina borderlineanfall? Istället för att faktiskt kasta, slå eller ha sönder något visualiserar jag det. Jag vet inte om det är bättre egentligen, men det kanske i alla fall inte syns lika mycket utåt och inte heller tar något annat skada. Förutom jag. På insidan.
Det är mycket nu. Mycket i skolan, mycket hemma. Kaos. Det går väl över..

8.10.15

Klara håller på att få sin första tand!

5.10.15

Det är löjligt så ofta jag tvivlar på mig själv. På vad jag kan. Och vill. Vet inte hur många gånger de senaste veckorna bara jag har känt för att sticka huvudet i sanden och hoppa av skolan.
Tänk om man bara kunde bli bättre på att peppa sig själv. Varför är det så jävla svårt??
Jag är så jävla bra!
Jag är så jävla smart!
Jag kan mer än vad jag tror!
Jag orkar mer än vad jag vet!
Jag är så jävla snäll!
Jag är så jävla tuff!
Kom igen nurå. Tro på det också.

4.10.15

P som i Pelle

Han övar. Med glädje. Och så ritar han BayMax. Min fina, fina Pojke.

3.10.15

Gulljumpan som satte sig på golvet bredvid mig och käkade sina popcorn medan jag pluggade.

2.10.15

Vilken vecka! Det har gått i ett! Skola hela långa dagarna med läkemedelsberäkning, ischemisk hjärtsjukdom och katastrofmedicin och så Klara sjuk med feber..

1.10.15

När man inte ens vet hur man gör en smörgås.

29.9.15

Domänvägen - där allting känns mycket lättare. (Förutom att det blev längre att gå till skolan..)

26.9.15

Så har vi då flyttat. Känns nytt, härligt, lite trångt (för jag vet inte hur jag ska få plats med alla grejer), konstigt och fint. En viss separationsångest från våra grannar på T 10, men livet är sådant. Förändringar sker. Lika så bra att också våra barn lär sig det.

23.9.15

I morgon kan vi hämta nycklarna till vårt nya hem.

22.9.15

Det är så mycket nu. Mycket med tenta, med flytt, med barn, med tankar, med känslor, med oro.

19.9.15

Att göra inbrott hemma hos sig själv.

15.9.15

Klara är sjuk. 39,5 står termometern på. Mitt lilla äppelskrutt.

13.9.15

Jag lackade lite förut. Fast jag tog god tid på mig att formulera mina känslor och tankar. Det blev typ såhär:

NEJ. Man är inte rasist för att man uttrycker sin oro över det som sker och vad konsekvenserna blir när MÄNNISKOR (ja - människor - samma sort som vi - människor) flyr för sina liv. Jag är också orolig, men inte över samma saker som många andra verkar vara. Jag struntar i mitt och ditt, jag kan dela med mig, det lärde mina föräldrar mig redan som barn. En för övrigt mycket bra egenskap som jag nu försöker lära mina barn. (Det är lite kämpigt stundtals, så jag förstår att det finns föräldrar som gett upp..men skam den som ger sig, för det ska bannemej bli bra folk av mina barn.)
Jag är orolig över den brist på empati som finns, orolig över den stora egoism som finns, kylan och rädslan jag ser. Jag är orolig för vad som kommer hända i Sverige när folk läser Fria tider och Avpixlat och inte lär sig vad källkritik är och hur man använder det. Hur rykten och historier sprids och förvrids likt viskleken jag lekte som barn.
"Vi då? Våra gamla? Våra hemlösa? Vi har inte råd att ta emot ALLA flyktingar!"
Nej. Det har vi förmodligen inte och det ska vi ju heller inte göra. Hörde ni det?! Vi i Sverige ska alltså INTE ta emot Syriens alla flyktingar. Jag är så urbota LESS på det argumentet - att VI inte har råd att ta emot ALLA flyktingar.
Lägg för i helvete ner! (För om ni verkligen tror att vi ska det så måste ni vara %##%%#<**!!)
Jag har sett urlöjliga argument i sociala medier angående hur dessa människor, eller som de kallats "lyxflyktingar", kommer hit för att ta saker ifrån oss, våra skattepengar, vår tandvård, våra jobb och fan och hans moster vet vad mer de tänker ta ifrån oss så vi får det sämre. Där tänker jag: gör något åt ditt eget liv för i helvete! Börja där. Börja nu!! Utbilda dig, ta dig ett jobb, (jo, det finns visst jobb!) gör något vettigt! Typ alla som inte redan har pluggat upp hela sitt CSN kan plugga och ta lån (och bidrag!!). Bli någonting, gör karriär, känn dig stolt. Man får!
Sluta vara så jävla bitter, arg och rädd.
Själv har jag inte haft en fast anställning sedan jag slutade jobba på Freis bageri 2005, jag har gått på a-kassa, jag har varit sjukskriven (bidragstagare!!) Jag har hankat mig fram sedan jag tog studenten för 14 år sedan, men inte har jag gått på livets hårda skola eller blivit bitter, sur och rasistisk för det.
Jag har nämligen alltid haft en grundtanke om att alla människor är lika mycket värda och även det tänker jag pränta in i mina barn.

Sluta vara så in i helvete nojiga nu och tjafsa om ett öga för ett öga, rättvisa hit och dit, mitt och ditt och visa bara lite medmänsklighet och kärlek en stund. Gör istället vad du kan för att göra världen till en varmare plats och under tiden så tror jag att våra folkvalda, både här och ute i Europa kommer att lösa det här på ett bra sätt, till sist.

Puss och kräm

11.9.15

Om två veckor kommer sängen inte längre skaka av att bussarna åker förbi. Vi kommer inte längre ha fritidsgård och disko/nattklubb utanför fönstret med indioter som börnar för glatta livet.
DET SKA BLI SÅ SKÖNT!
Den här dagen har känts SÅ lång att jag trodde det var måndag i morgon.

10.9.15

Pojken somnar i babygymmet, Hon målar finaste enhörningen i världen, Klaran vräker i sig mat (blir hon en jätte tro?) och Mats, grannen, har dragit på sin transistorradio på högsta volym lagom tills jag ska sova. Jag ställer i alla fall ingen klocka. Det är studiedag på förskolan i morgon och jag själv, ja, jag har hemmastudier..
Jag fick en försenad baby blues idag.
Sen min depression så är jag rädd för att känna oförberedd melankoli. Jag är rädd att den ska tippa över. Tippa över och göra mig sjuk.

5.9.15

Att jag aldrig lär mig att rödvin ger så jävla dålig smak i morgon.
Korv!!

3.9.15

De där två

2.9.15

Jag har sett bilder på små, döda barnkroppar i vattenbrynet. Egentligen vill jag inte se. Jag orkar inte se. Det är alldeles för hemskt och fel på alla sätt. Fel att ta kort på dem. Fel att dela dessa kort på Facebook. Fel att det är barn. Fel att de över huvudtaget ligger där. Fel. Fel. FEL!! Ångesten och hatet får inte plats. Jag skrollar förbi. Fort skrollar jag. Men det gnager i mig. Det är barn. Fina, rara, underbara och oskyldiga barn. Deras föräldrar, de som riskerade sitt eget och sitt barns liv för att de någonstans fortfarande kände hopp. Ni modiga människor.
Samtidigt. Hur mycket det än vrider sig inuti mig så är den där bilden inte bara en bild. Det är verkligheten. En verklighet som ingen av oss kan förstå. Jag tror att många av oss behöver se dessa bilder. Tyvärr. Jag tror det. Det blir verkligt, det blir nära. Man kanske ser sitt eget barn i det där barnet. Det är nog det som upprör. Jag tror inte att det handlar så mycket om barnets integritet egentligen. Det handlar nog mest om att det blir för verkligt. Mitt barn. Ditt barn. Vackra barn med glittrande, busiga ögon.
I morgon packar jag ihop det jag har till övers för att ge till er som klarade båtresan. Det är inte mycket, men i alla fall något.

1.9.15

Tjosan!

Ibland kan det bli så att man inte håller vad man en gång lovat sig själv när man har två ursöta illbattingar och råkar beställa en Elsaklänning och en Spidermandräkt.