Tittar på filmer på Hanna från när hon var 2,5 år. Hon pusslar, pratar massor, sjunger och ser sådär jäkla lycklig ut som bara en tvååring kan.
Jag bryter ihop. Totalt. Jag får sådan ångest eftersom jag mådde så otroligt dåligt då. Jag minns bara hur arg jag var. Arg på Hanna, på Pelle, på Stefan, på livet.
Nu undrar jag bara hur jag kunde vara så himla, himla arg på den där glada, lyckliga, underbara tvååringen. Hur kunde jag?? Vilken svikare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna gärna ett spår efter dig..