30.12.17

Klockan är 19 minuter över tre. Det är lördag morgon. Och jag är kär. Inte lycklig. Men kär. Alltid något.

20.12.17

Den enda anledningen till varför jag inte försöker ta livet av mig igen är att jag är galet rädd för att misslyckas. Sug på den!

19.12.17

Jag är så JÄVLA TRÖTT. På ALLT. Precis JÄVLA ALLT.

18.12.17

Det finns resor du gör bara en gång
På en väg som du vet går åt fel håll
Ögonblicket när en öppen dörr stängs
När du inte längre skiljer mellan fiende & vän
Det kommer dagar du ber om att glömma
Saker händer som aldrig får hända
Men du reser oss upp
Du måste resa oss upp igen min vän


Ja, återigen låter jag Jocke Bergs texter tal för mig.
För mig finns en kentlåt för varje dag, 365 dagar om året.

13.12.17

God naken natt!

8.12.17

Jag hör hur hon kiknar av skratt inne i vardagsrummet tillsammans med Daniel. Jag har lånat Hanna ett par timmar, spelar t memory och druckit coca cola.
Som jag älskar detta barn!!

1.12.17

Vanligtvis brukar mina kvällsmedikamenter få mig att tvärdäcka på 30-45 minuter. Men klockan går, drygt två och en halv timme senare är jag fortfarande lika pigg som tidigare. Det maler i huvudet.

30.11.17

Hur i helvete kunde jag göra så jävla fel?
Varför hör du inte av dig? Varför frågade du inte igår hur jag mår? Var jag är? Hur det har gått? Vad de har gjort med mig på sjukhuset? Vad som är planen? Varför lämnade du mig i mitt livs värsta form ute på trappen i spöregnet?

12.10.17

Jag är således en av de svårare borderline-fallen. Jag skadar mig själv på ställen ni inte ser. Jag använder träning och alkohol. Jag hotar om att ta mitt liv och försöker även göra det - men endast i sällskap av mina närmsta. För er andra ler jag. Och kämpar på. Är en bra mamma, bra kollega, bra syster, vän och dotter. Bara de närmsta har sett hur jag vrålar så saliven sprutar hur jag hatar mina fitt-barn och mitt jävla horliv. Bara två personer har sett mig sån. Ni andra - ni ser en söt tjej, som kämpar men som egentligen "kanske inte är så sjuk". Om ni bara visste......
På vägen hem till Trosa idag satt jag och funderade på hur jag bäst skulle avsluta mitt liv. Minst plågsamma sättet.
Jag har höjt venlafaxinet. 225 mg.
När vi kom hem släppte jag mina knutna, vita nävar, tog av mig skorna och kastade mig på soffan och grät stilla. D stryker mig över håret. "Jag vill dö." viskar jag.
Jag är ännu vid liv.

29.9.17

I SUCK at fucking EVERYTHING. Punkt.

28.9.17

Jag använder mina instagramkonton som pysventil.
Säkert galet svårt för många att "gilla" och acceptera psykisk ohälsa. Dock finns det - vilket jag VET - människor som uppskattar min ärlighet. Annars hade jag inte fått så många privata meddelanden.
TACK!
Tillsammans är vi starka. Tillsammans förändrar vi synen på ohälsan som ökar mest i det morderna Sverige. Tillsammans gör vi skillnad.

9.8.17

I morse fick du äntligen somna in. Lilla farmor. Tack för allt. Vi älskar dig.

13.7.17

Åh skjut mig livet. Två barn med kala fläckar på huvudet från förskolan, jag bor i landstingspyjamasen, har inte tid, har inte ork, längtar efter vin, omåttliga mängder cigg och sol utan några som helst åtaganden eller ansvar.
Vem är jag? Varför är jag så vilsen igen? Vilsen i vem jag är, vad jag tycker och vill.

27.6.17

I morgon ska jag få träffa min nya psykolog. Omgång No:2 i ordningen inom psykiatrin. 

Kommer det bli bra? Vilken arbetssätt har hon? Kommer jag få nya medikamenter? Kommer jag få ångestdämpande som jag faktiskt kan ta? Kommer vi få bra kontakt? Kommer jag kunna öppna mig tillräckligt för henne för att det ska hjälpa mig må bättre? Frågorna är många. 

Påväg till fritids håller jag och Hanna varandra i handen. Jag går som i en bubbla, hör ljuden från bilarna som ett dovt brus, det är som att mitt huvud är isolerat. "Gud! Jag vill bara sätta mig ner. Jag orkar inte mer!" utbrister jag. Hanna klappar mig tröstande på armen. "Snart mamma är vi framme, då får du sätta dig och vila. Det finns en mjuk soffa på Vintergatan. Snart får du sätta dig." Vi fortsätter gå, för livet fortsätter ju.


"Snart får du sätta dig." För mig känns det som om det där snart aldrig kommer. Jag skulle verkligen, verkligen behöva sätta mig ner i den där mjuka soffan. På riktigt. 

23.6.17

Jag är så jävla snäll, jag är rolig, empatisk, gullig, kvicktänkt, kärleksfull. Jag är smart, jag bryr mig om, ger massor, försöker ta så lite jag kan, jag anpassar mig, är följsam, jag ställer upp. Jag är tuff, stark och känslosam. Jag är givmild, jag pratar, skrattar, är rolig, jag bjuder på mig och mitt. Ändå hatar jag mig själv innerligt. Hur kan man hata en sån människa med alla dessa fantastiska egenskaper? Vad är det som gör att jag trots allt detta känner en kronisk tomhetskänsla, ett stort självförakt?
Hur kan man avsky en sån vacker människa?

22.6.17

Jag är en vuxen person nu. En person som står på egna ben och som klarar sig själv. En sån där vuxen som betalar alla räkningar själv, som ringer viktiga samtal, tar barnen till skolan i tid, gör allt för att hämta hem dem i tid. Jag är en sån där vuxen som inte räcker till, som låter alla tre barnen somna på soffan vareviga kväll därför att - åter igen - jag inte räcker till. Jag har inte längre en bättre hälft att luta mig mot när det blåser kraftiga stormar, ingen som drar fingrarna genom mitt hår för att lindra ångest efter en jobbig dag på jobbet eller efter kvällens krig om tandborstning med barnen. Jag är en sån där vuxen person nu som tar egna beslut utan att ha någon att bolla dessa med. En vuxen som inte har någon att reflektera dagens roliga händelser, tråkiga händelser, jobbiga och hemska och underbara händelser med. Jag är den där ensamma vuxna som får skratta rätt ut i luften när jag kommer på något roligt som hänt utan att få berätta det för någon. 

Att vara ensam är fruktansvärt svårt stundtals efter att i så många år, dag ut och dag in haft någon att ösa varje tanke på, viktig som oviktig. Jag söker strategier, hittar strategier, provar strategier för att överleva allt från snålblåst i ett grått oktober till roséskimrande sena augustikvällar. Vem bestämmer vad som är rätt? Vem bestämmer vad som är fel? Jag gör alltid vad jag kan för att leva dagen och ibland eller till och med jävligt ofta bara överleva den. Bara orka andas. 

8.6.17

Hon blev bitter ändå. Trots att hon aktivt arbetat för att låta bli.

28.5.17

Vilken färg har själen?

Psykakuten ikväll. Det brast. Nya antihistaminer, ny samtalskontakt, socialen inkopplad. Ny psykofarmaka? Vad ska hända? Kommer det bli bättre?
Så många frågor. Inga svar. Inte just nu.

6.5.17

Lilla, älskade Klara

4.5.17

Har tappat min plånbok. Kommer inte iväg någonstans idag. Då tänkte jag att jag äntligen skulle få lindra min ångest jag haft sedan i lördags. Upptäcker att jag bara har antihistamin kvar. Det sög ju...

3.5.17

Ingen. Absolut ingen ska få göra mig illa igen.
Jag kommer ångra mig. Jättejättemycket.

28.4.17

Jag har inget mål. Bara att min kropp ska orka och mitt psyke ska vara fritt från demoner.

22.4.17

Hur kan man hata, avsky, förakta sig själv på det sättet jag gör?
Var kom den ifrån? Ångesten.
Var kom det ifrån? Självhatet?
Jag har ju varit jätteduktig idag. Skrivit om en hel jävla hemtenta pågrund av anledning. Jag är ju så jävla bra. Varför tycker jag då så himla, himla illa om mig??

17.4.17

Idag gjorde jag mitt yttersta för att behålla min mentala stabilitet. Jävlar vad trött jag är nu. Så. Jävla. Skönt.

14.4.17

Hanna

Hon tröstar. Klappar. Lugnar.

Och vem hjälper mig välja examensklänning?!
Snälla hjälp mig.
Jag kan inte göra det här själv längre.
Jag går sönder.
Det är bara en överlevnadsstrategi.
Jag har sagt det förr. Ledighet med mina barn är sällan kul. Just nu är det det värsta jag vet.
Jag gör det bästa jag kan. Men jag har mina begränsningar. Allt är beroende på sömn, näringsintag, hur ofta det bråkas, hur mycket, hur allvarligt. Idag tillexempel är jag otroligt trött. Sovit dåligt, supertidig morgon. Tålamod, ork och humör är därefter. Mina lördagar med barnen brukar vara någon slags spurtsträcka, ni vet när man på något magiskt jävla vis hittar orken fast man inte orkar för att orken egentligen är slut.
Igår kändes som lördag. Idag känns som lördag. I morgon är det lördag.

13.4.17

Jag och mina påskkärringar var och grattade min farfar på 90-årsdagen idag. Pelle blev ledsen. Liksom tagen av stunden. Hanna undrade varför jag inte sa något eller sjöng något.
Jag sa att jag sagt grattis kära farfar och klappat på stenen. Det dög åt henne.
Ibland kan jag uppleva att jag blir jäkla ledsen när viktiga personer får mig att känna mig oviktig.

4.4.17

Det där rastlösa, krypningarna, stressen i magen som suger åt och trasslar ihop sig som hår i en elvisp. Det är ångest.
Det blev så fel idag. Jag är ledsen över att vara en sån som reagerar mycket och starkt.

3.4.17

Det var kort men intensivt

Underbart är kort. 45 minuters intensivt benpass efter att ha pendlat hem med 756:an.
Att gå upp fyra och komma hem närmre 19 suger. Det är verkligheten. Den bittra och bistra.

2.4.17

Idag växte jag. Enormt. I andras ögon är det säkert ingen big deal men för mig. OJ!
Jag släppte ut de stora barnen på gården, på berget. Och här sitter jag med Klaran och myser. Fönstren är öppna så jag hör nästan allt. Men ändå. Uj vad jag växte idag.

1.4.17

Tänk om jag någon gång bara kunde få känna att jag duger. Ja, att jag själv tycker att jag duger alltså. Varför är jag så svårövertalad? Varför tror jag från den ena timmen till den andra att jag inte gör det? Duger. Vad är det som saknas??

30.3.17

Nu kommer det smygandes. Hoppet. Det är något som fladdrar till innanför mitt bröst. Jag har använt mig av viskmetoden sedan vi kom hem vid 17.30. Trots att jag bjudit på de chokladigaste av chokladiga chokladmunkar är mina barn lugna. De tittar på film och myser under varsin filt. Klara sitter i badrumspallen inne på toaletten och roar sig med telefonen.
Jag själv känner att jag trots allt har lite kontroll igen. Jag var på intervju idag. Jag har jävla mycket ruter i mig sa enhetschefen. "Om du har klarat resan hit med allt vad det har inneburit så kommer du inte ha några som helst problem att bli en underbar syrra! Jäkla massa ruter i dig!"
Jag känner det. Hoppet. Det fladdrar jätteskönt.

Om Jennie fick ihop 138 rep idag så var jag inte långt efter. 128 klarade jag väl.
Bra jävla pass. Hon och jag är ett jävla team.

29.3.17

Idag hann jag få till två tuffa träningspass mellan alla skolarbeten, grupparbeten och festkommittéuppdrag. I det sista stånkade jag "åååh vad trött jag ääär!" så ofta att Jennie säkert kräktes av irritation. Trots det hade jag gärna stannat en timme till eller två, för jag hade så mycket mer att ge, så mycket mer syra och smärta att uppleva och frustration att få ut. Nå, det hanns inte med.

28.3.17

Hur jag ens står upp? Det undrar jag med, ibland.

När ska jag få sinnesro?
Sedan den dagen i början av juni 2012 när Hanna var så nära att trilla ut genom ett fönster på tredje våningen har mitt liv varit ett ändå stort kaos, kamp och kämp. Den ångesten jag kände den dagen, mardrömmen. Efter det blev jag någon ny. Inte bättre. Men ny. Mitt dåliga samvete jag alltid haft inför det mesta blev till det sämsta samvetet någonsin. Pelle kom en månad senare. Lite akut sådär. Han mådde dåligt, var lite för liten och skulle gärna ut helst igår fast i Eskilstuna. Ångesten. Å andra sidan visste jag inte då hur ångest kändes och kunde inte definiera känslan. Ingen anknytning. Bara ilska. Hat. Jag ammade varannan timme i nästan tre månader, dygnet runt. Om blodsockret sjönk kunde han ju dö. Jag hade ju nästan nyss varit påväg att förlora mitt första barn så det fick ju inte hända. Jag ställde larm. Flera larm. Ibland vaknade jag inte av det och ångestsvettningarna som följde var obarmhärtiga. Var han död nu? Allt ammande gjorde mig låst. Jag var fånge i vår lägenhet, kom aldrig någonstans, gjorde jag det var det under sjuk stress. Jag minns att jag mailade förskolan om att ha Hanna där fler timmar i veckan, för hennes skull för att jag var en sån usel mor i allt det här.
Vi skulle bara ta oss ut ur lägenheten för en kort visit på stan en lördag i oktober. Vi kom till torget. Där upplevde jag min första panikångestattack och senare den kvällen hamnade jag på psykakuten. Diagnos: Förlossningsdepression. Antidepressiva. Bensodiazepiner. Fylld av dessa läkemedel gick jag några veckor senare på en fest hemma hos en kär barndomsvän. Jag lämnade hemmet själv för första gången sedan i juni skulle jag tro. När jag kom hem sprängdes mina bröst av mjölk, jag ammade Pelle gungandes i fåtöljen och kände för första gången att jag älskade honom. Gränslöst. Det tog mig tre långa månader att älska min son, mitt barn.
Sedan började slitet.
Jag började plugga körkort, envist. Jag gick i kbt-terapi en gång i veckan. Vi flyttade ut på landet, jag behövde ombyte. Idogt pluggade jag varje ledig sekund. Jag behövde körkortet. En dag påväg in till stan för att hämta Hanna på förskolan fick jag en ångestattack med medföljande utomkroppslig upplevelse. Jag berättade det för min terapeut som tände på alla cylindrar. Jag blev utredd för vad jag idag förstår misstänkt schitzofreni men istället konstaterades emotionell instabil personlighetsstörning. Och ett visst tvång. Psykologen som utredde mig ifrågasatte mig, mitt moderskap och tyckte jag var jäkla självisk som pluggade till körkortet istället för att umgås med mina barn. Mitt körkort var viktigt. Det skulle ge mig frihet istället för att vara inlåst i en lägenhet på landet. Då kunde jag ta mina barn och åka in till stan och träffa mina vänner och min familj med mina barn och återfå mitt sociala liv. Men nej. Jag var dålig och egoistisk. Jag grät hejdlöst varpå frågan om jag skulle kunna ta mitt eget liv kom från psykologen. Vad skulle jag svara? Jag minns att jag smetade ut mascaran och bitskt svarade nej. Sen fick jag gå. Märkligt med tanke på var jag var i mitt liv. Bara låta en människa med borderline (som är en sjukdom med relativt hög dödlighet) gå.
Jag kämpade vidare. Vi som familj kämpade vidare. Sjukskrivningen fortlöpte. År av antidepressiva. Min sjukskrivning tog slut i januari 2014 och jag behövde göra något bra med mitt liv. Jag skulle bli sjuksköterska. Jag hade trots allt mött mycket bra folk under de här åren och ville ge tillbaka. Jag började plugga matematik B och naturkunskap B på distans. Psykologi hann jag också läsa. Sen kom jag in. Jag var gravid i vecka 13 när jag blev antagen och vi tänkte att det skulle lösa sig. I april 2015 kom Klara på ett par timmar från första värken och några dagar senare satt jag och skrev en femtimmars salstenta i medicinsk mikrobiologi. Jag fick högsta betyg. Hon följde med mig på de resterande två kurserna, jag ammade när Staffan föreläste, jag smög ut och bytte blöja, vaggade..
Jag hade klarat första året på sjuksköterskeutbildningen och tog föräldraledigt över sommaren. Alla med tre kids vet nog att det inte innebär mycket ledigt dock.. sen på det hela igen. Till våren var det dags för 10 veckor VFU och samtidigt skolade jag in mig som undersköterska på gyn, BB och förlossningen. Jag höll på att gå sönder. Men folk såg mig säkert mest som stark och oftast glad. Sommaren gick, jag trivdes fint på mitt jobb. I augusti separerade jag och Stefan, det var trauma nummer tre i mitt liv. Hösten blev tung. Skola, ensam med barnen varannan vecka vilket jag var livrädd för efter min depression och på mina barnfria veckor blev det en del fest. Som för att dämpa ångesten. Nu står jag här. Jag har slitit som ett djur, mått otroligt dåligt stundtals och fantastiskt bra många gånger. Med mindre än 10 veckor kvar. Jag är svag just nu. Jättejättesvag. Fast stark.
Till alla er som varit en del av mig genom denna resa vill jag bara säga tack. Ett stort jävla TACK. Ni har varit underbara, alla på ert egna lilla vis och jag har behövt er alla, långa stunder, korta stunder. Ni är vackra.
Tack. Tack som fan.
Bad om hjälp idag. Förstår ni? JAG bad om hjälp. Ett av barnen sover hos sin pappa i natt. Jag orkar inte längre. Jag är finito.
Det ironiska i att jag tjatat på Hanna sedan 06.20 att komma upp och bli klar för skolan och hon sitter halvklädd i soffan och sjunger "kom gör er redo!".
Här om dagen blev jag utfrågad i vad som kändes som ett quiz med tiotusentals frågor, allt från de märkligaste till helt vanliga undringar.
Det jag fastnade vid dock och som har fått mig att reflektera och fundera var frågan som löd på ett ungefär "vilken är din sämsta egenskap/sida".
Jag svarade "min mörka sida".
Det svaret är ju egentligen väldigt svävande eftersom det mörka har så många innebörder och så mycket hemligheter.
Något av det fulaste jag vet hos mig är min enormt mörka svartsjuka. Jag tror att den beror på känslan jag har av att alltid ge mer, känna mer, älska mer. Även om det egentligen inte är sant. För hur fan mäter man sånt?!
Det är ju fullständigt orimligt.
Men hur jag än vänder och vrider mig så har jag så långt tillbaka jag kan minnas i varje förhållande känt att hur kär personen än är i mig så är han inte lika kär som jag. Hur vacker han än tycker att jag är så kommer han aldrig tycka att jag är lika vacker som jag anser att han är.
Allt det här grundar sig i känslan av att inte duga. Att vara otillräcklig. Detta gör i sin tur att jag har svårt att tycka om mig själv när jag aldrig når upp till min egen standard, varesig i mina eller någon annans ögon. Ingen kommer någonsin tycka att jag är det vackraste eller mest älskvärda. Eller för att säga sanningen - jag kommer aldrig någonsin tro på det även om det skulle vara så. Dålig självbild och självkänsla gör sån med folk.
Men visst finns det härliga dagar också då jag känner mig stark, enormt jävla chockerande stark, vacker och stolt, då inget i världen skulle kunna bräcka mig.
Kontrasten. Den jävla kontrasten.

27.3.17

Det var nog idag när jag skrev den här listan på alla grejer jag verkligen behöver göra den här veckan med lite olika deadlines (för det finns ju inga måsten - eller...) som det slog slint. Detta dessutom efter en alldeles underbar och fantastisk ledig långhelg.
Utöver plugg, ta hand om barnen, tvätta, utfodra barnen, hinna sova, handla mat utan bil, laga mat, vara snäll, vara glad, söva barn, serva barn, diska, plocka undan, duscha barn, medla mellan barn, gärna hinna leka och umgås med barn, äta, andas och förhoppningsvis hinna och orka duscha.

När huvudet brinner

Där var det dags för sociala medier-avgiftning igen. Åh Gud vad lätt jag blir beroende.
Jag vänder så fort i mitt svartvita och blir synnerligen drastiskt dramatisk. Min hjärna går konstant på högvarv och minsta lilla agerande får konsekvenser som jag i mångt och mycket ältar och bygger upp enorm ångest kring. Det är helt enkelt vilodags och full fokus på barnen om jag ska mäkta med den här veckan överhuvudtaget. Det är bara måndag och jag har redan gått i taket och näst intill tänkt tanken att göra en orosanmälan på mig själv för att orken är obefintlig, mina barn är extremt intensiva och jag själv agerar i affekt.
Godnatt, jag finns återigen endast på sms och eventuellt här.

PoK och kärlek!

14.3.17

När Klaran medvetet tappar nappen genom spjälorna från klockan kvart över två till strax efter halv fyra och jag till sist undrar om det ens är någon mening med att somna om när klockan ringer 40 minuter senare. Det gjorde jag och förstod såklart inte att det var klockan som ringde utan vävde in ljudet i mina drömmar och gjorde det hela mycket logiskt.
Ett munsår som inte läker. I fyra veckor har det irriterat mig, måste vara stressen. Och sömnbristen. Vad händer när jag är klar? Vad kommer hända med min kropp rent fysiskt när den konstanta pressen släpper efter tre år? Vad kommer hända med mitt huvud?

7.3.17

Idag har varit en alldeles fantastisk dag. Mitt självförtroende har varit nästintill på topp. Allt jag har gjort har gått jävligt bra, jag har satt varenda pvk på första försöket, kopplat dropp, gjort blodtransfusioner, rapporterat och käkat läkemedelslunch. Allt detta på 11 timmar. Det har varit en lång dag. Efter jobbet drog jag av ett träningspass med min fina J och nu är det dags att sätta sig med plugg.
Jag SKA orka det här. Jag ska verkligen det!!

4.3.17

Lita blint eller misstro?

2.3.17

När man drunknar

27.2.17

Att få känna mig stolt i all kaos. Klockan är alldeles för sent men jag måste ändå få sätta mig här i min soffa och dricka mitt te med de tända ljusen och ljudet av diskmaskinen som sällskap. Det tar alltid minst ett par timmar att få barnen i säng. Från att den första somnar på soffan till att den sista snusar tungt. Jag är glad ändå över att min kropp, mitt psyke och min hälsa inte kräver mycket mer än sex timmar sömn per natt. Jag är glad över att jag har min envishet och den ständiga kämparglöden. På något jävla vis verkar jag ändå lyckas med att klara allt. Precis allt jag har tagit mig för har jag klarat. Med blod, svett och tårar. Och kärlek och omtanke från mina barn, mina vänner och min familj. Mitt te är slut nu. Jag är tacksam. Tacksam över stunden och livet.

22.2.17

Ensam och vilsen.
Världen är så stor. Jag ler, kämpar och bevisar.
Men jag behöver få vara trygg. Jag är inte trygg.

19.2.17

Du svek mig litegrann. Jag föll. Jag reste mig, borstade bort gruset ur skrubbsåren i mina handflator. Det svider fortfarande.

När en lyckats ta dig igenom ännu en barnvecka och alla fyra fortfarande är vid liv. Det var ju på håret förvisso, men vi lever.
I morgon är jag samlad igen, ler och känner mig för på ny praktikplats. Fyra veckor i taget bara.

17.2.17

Jag borde egentligen verkligen gå och sova men jag har så mycket outredda tankar i mitt huvud och så otroligt många exploderande känslor i bröstet som jag faktiskt inte alls vet var jag ska göra av. Detta på grund av så många olika anledningar. Dessutom. Istället funderar jag på en svinfylla i min ensamhet, liksom för att döva allt. Dricker nog ändå bara ur glaset och sparar alla tankar och känslor till söndag kväll när tid och ork finns för att ta itu med dem. 
Jag har inga hjältar kvar, så jag är inte den sista i mitt slag. Jag kan inte möta din blick en allra sista gång. Jag lämnar din kropp, där jag blivit fångad. Alldeles för länge. För allt gör så ont.
Varför trodde jag ens?

Det var bara en bluff...

Jag är så urbota less på att det alltid blir ett sånt katastrofläge i hela mig och ett totalt avgrundsdjupt mörker när jag faller. Jag faller så hårt. Hela jag blir kolsvartare än kolsvart och det är som om något tar över min kropp, mina ord.

16.2.17

Jäkla bra dag. Godkänt på Psykiatripraktiken och världens vackraste blombukett budad hem som väntade på mig när jag kom hem på kvällskvisten. Går och lägger mig. Nöjd.

Texten är stulen från det fantastiska instagramkontot "Psykofobi" och är skriven av veckans gäst.
Det är så jäkla magiskt när andra människor beskriver sådär på pricken hur en själv är. Speciellt när man alltsom oftast känner sig ensammast i världen och nästan psykotisk i sitt sätt att vara och tänka.
Jag är inte ensam. Långt ifrån.

14.2.17

Jag har fortfarande alla olika telefonnummer till psykiatrin inlagda. Kommer jag någonsin känna att jag kan radera dem? Kommer jag någonsin att bli fri?

10.2.17

Jag visste att psykplaceringen skulle slita mig i stycken, framkalla det mörka, mörka svarta. Men jag visste också hur mycket det skulle komma att ge mig. Men just nu är jag trasig. Jättetrasig. I själen.
Jag har ett enormt behov att få reflektera. Få prata om det som händer och ha någon som kramar om mig.
Jag är inte svag. Den jag är är inte på något vis svag. Det jag har, det jag besitter gör inte mig svag. Det gör mig till en alldeles magisk människa. Till en stor människa.

9.2.17

Det gör himla ont nu. Det kommer inte göra lika ont sen.
Jag har haft en toppendag på beroende idag, gjort det mesta själv och känt mig stolt över mig själv och peppad utav bara helvete.
På vägen hem, precis när jag skulle svänga upp runt hörnet mot backen till östra bergen slog den till. Ångesten. Som att bli överkörd av en jävla lastbil. De senaste timmarna har jag analyserat var den kom från, vad det beror på. Det måste ju finnas en jävla anledning!! Eller...?
Nu sitter jag här, känner mig värdelös, allt känns meningslöst, det är mörkt, kallt. Ensamt. Gå och lägga sig 17.45, är det ens rimligt?

7.2.17

Sa hejdå och lycka till i livet idag till en beroendepatient. Han berörde mig så hårt. För hårt. Ibland tvivlar jag, jag tvivlar på att mitt stora hjärta kommer att klara av sjuksköterskeyrket.

5.2.17

Det har varit en sjukt tuff vecka. Eller det senaste halvåret har varit galet tufft och det finns så mycket inuti mig jag skulle vilja dela med mig av, få reflektionen och respons på. Tankarna mullrar som jordens åska inne i huvudet på mig och alla känslor exploderar. Vem är jag? Vad är det jag känner? Vad är det jag egentligen vill?

4.2.17

Jag är då fruktansvärt trött på att varje kväll när barnen somnat bryta ihop. Gråta. Tvivla på mig själv och min förmåga. Min förmåga att vara en tillräckligt bra mamma, vän, student, blivande syrra.
Jag är så otroligt trött på att slå på mig själv.
Från högt till lågt. Att lita på människor är så både min styrka och svaghet på en och samma gång.
Återigen undrar jag varför och bannar mig själv för att jag ger av mig själv till 250% för att känna att jag bara får en åttondel tillbaka. Varför kan inte jag bara få känna som andra? Vara sådär lagom. Varför måste jag hela tiden känna mer? Det gör ont i mig. Det gör så sjukt ont i mig. Det gör mig avundsjuk, svartsjuk, dum och skapar känslor av att vara otillräcklig och värdelös. Jag vaknar ibland med tanken att "idag ska jag inte...." och jobbar hårt för det genom hela dagen för att sen end up i att jag ändå har gett mer. Gett mest. Jag känner mig orättvist behandlad. Av andra men kanske mest av mig själv.

3.2.17

Nu tar jag helg. Åtminstone till klockan 9 söndag morgon.
Jag älskar att vara på Piva, jag önskar verkligen att jag hade fått vara där längre så jag hann lära mig mer och så jag hann visa att jag ändå kan lite. Det är med stor ödmjukhet i hela kroppen jag byter om till landstingspyjamasen, fäster mitt överfallslarm i bröstfickan och stoppar fötterna i mina ljusrosa träskor. Livet är så otroligt skört. Det skulle lika gärna kunna vara du och jag som låstes in där på LPT eller satt där med stesolidschema. Vem vill inte lindra sitt lidande? Det handlar egentligen inte så jävla mycket om vem som är starkast utan vem som råkar ut för vad. Vem som har en hysterisk morsa, eller kompisar som har dåligt inflytande när man är som mest formbar i livet, eller vem som är med om mest trauman, eller mest, det kan räcka med ett. Ett barns död, en förälders död, en skilsmässa, otillräckligt socialt umgänge. Du kan vara hur "stark" som helst, men ändå kan du hamna där. Precis på samma sätt som du kan bli påkörd av en bil, få hjärtinfarkt av för mycket stress eller bryter handleden när du lyfter vikter. Somatiken och psykiatrin sitter ihop. Det är vi som väljer att skilja på det för att det alltid varit så. Psykiatrin med allt vad det innebär behöver det dock forskas mer om och man måste sluta stigmatisera. Älskade alla ni med alkoholproblematik, tungt drogberoende, du med personlighetsstörningen som hela tiden är suicid och du hotfulla schitzofrena man. Ni är fantastiska! Oavsett var i kroppen du har ont så vill du väl lindra ditt lidande?! Du kommer aldrig i mina ögon vara en människa mindre värd någonting bara för att du väljer att lindra ditt lidande med alkohol, benso eller andra droger istället för med gips, insulin eller metoprolol.

Hon har haft feber hela veckan lång. För mig har det inneburit kris och katastrof. Men jag insåg ju att det är fredag idag och ett litet kvällspass på Piva och så är veckan i alla fall typ över. Bortsett från kalas gånger flera, melodifestivaliserande, ostbågssmul i soffan och pizza-vin-plugg med tjejerna. Efter det är den över.

2.2.17

"Kom. Jag bär dig."

Ord jag vill höra. Jag vill bli buren. Jag vill inte känna mig såhär ensam. Jag vill vara trygg, i kontroll.

-18

Jag ligger 18 timmar back på psyk-praktiken. Det ska tas igen. Så är det bara. Det är MDH:s mörka vidriga regler. "Du klarar det Jenny! Du fixar allt!" Ja absolut, jag är ju sån. Jag fixar allt. Kanske ser det till och med lätt ut i andras ögon. Men till vilket pris undrar jag?! När jag faller ihop halvvägs till dagis, rent mentalt, och när jag är glad över att mörkret fallit så ingen ser tårarna som rinner hejdlöst över mina kinder. Det är det ingen som ser. När jag skriker åt mina barn av stressnivåer så höga att Burj Khalifa skulle bli avundsjuk att jag hatar dem för att de aldrig lyssnar och inte respekterar mig, det är det ingen som ser. När jag oförmögen att ens gå och lägga mig. När jag tappar ord och glömmer halva meningar i meddelanden och mail och läser dem tre gånger till för att se så det som ska stå står och är alldeles bomullsluddig i hela huvudet, det är det ingen som ser. När jag ligger som en liten pöl på golvet, dränkt i mina egna ångestångor och tänker och känner att livet vore bättre om jag var död. Det är det heller ingen som ser. Min kamp i att vilja leva och älska livet och kampen i att dö för att jag hatar allt. Jenny. Janus. Men jag reser mig alltid. Precis som min vän sa. Igen. Igen. Och igen.

1.2.17

Jag lämnar er nu. En stund.

Efter att jag gått ut med på sociala medier till mina vänner att jag kommer försvinna en stund, och med en stund menar jag tills jag har kontroll igen (det kan innebära tre dagar eller tre månader, vem fan vet?!) så fick jag galet mycket fin respons. 
Den här var dock bland det finaste av fina och jag vill verkligen dela med mig. Jag grät en lång stund efter jag fått meddelandet och kände verkligen hur min vän, trots att hon själv inte innehar samma problematik som jag, kunde förstå. Att ha folk runt omkring som verkligen förstår en är få förunnat när det kommer till vad jag brottas med, så.. 

"Dn här tog mit typ 3 minuter att skriva. Du var on top of my mind och jag har ingen ANING om hur det är att vara du och hur det ter sig att ha din superkraft att "falla" med sjukt jobbiga tankar/känslor och sedan resa sig. Igen och igen. Du är helt amazing! . Men det bara RANN ut en massa ord, som egentligen är "snyggare" med tempot/kompet jag har i huvudet men nu får du bara texten. Massa orkankramar från mig"

Älskling, 
försök inte nå mig
Ta inget personligt
Men jag är out of my mind
Stormarna sliter
för hårt inuti mig
Har ingen kontroll
Ringer du, brister jag

Jag håller ihop
Jag klarar det här
Tack att du finns
På avstånd är du nära
Jag måste rida ut
orkanen som drar mig
bort mot skogen

Jag måste gå själv
Genom dunkla natten
Vet att din hand är nära mitt hjärta
Fast jag bett dig vänta, en liten stund
Du ger mig kraft

Fattar inte att jag klara'rt
Men Snart är jag nära
Ser vattnet framför mig
Kanske vågar jag hoppas nu
Att jag vinner.. som varje gång förut

Nu är jag framme
Vattnet har stillats
Månen är uppe
Gör mig lugn igen
Jag andas in luft
Känner mig fri
Tar upp telefonen
Säger: hej, här är jag. jag är hemma igen.

Att välja sig själv

Självdiagnostiserar mig med utmattningssyndrom av flera olika anledningar. Det har varit den tuffaste hösten sedan jag blev sjuk i post partumdepression. Det liknar väldigt mycket det jag upplever just nu. Hat. Självhat. Värdelöshetskänslor. Separation. Självdestruktivitet. Avståndstagande. Ångest. Panikångestattacker. Djupt, djupt mörker stundtals.
Jag vet att det inte är många som läser min blogg längre. Jag skriver ju heller inte längre.
Jag har förändrats, blivit en annan Jenny, en bättre Jenny på himla många sätt. En sämre på andra. Jag har vuxit. Mest vuxit ändå. Hittade inget motsatsord, för jag har fan vuxit. Trots allt.
I höstas separerade jag från min man, min stora trygghet de senaste 10 åren. Det var det jobbigaste jag någonsin gjort. Men jag behövde få ta plats. Min plats.
Jag ska fortsätta kämpa, trots att jag den senaste månaden mer eller mindre tänkt ge upp. Jag har haft starka tankar om att avsluta. Och då menar jag avsluta allt. För det är sån jag är. Svart eller vitt. Leva fullt jävla ut eller dö. Jag väljer alltid att leva fullt jävla ut. Nu måste jag dock välja med omsorg.
Jag säger farväl till vissa delar. En stund i alla fall. Jag måste välja mig och det jag vill och måste göra.
Jag ska klara det här sista, rejält tuffa. Jag ska klara det.

18.1.17

Christer Henriksson, du klokaste kloka. Sorh är inte farligt. Att sörja någon är vackert eftersom den människan har betytt så mycket att man behöver sörja. Du klokaste, kloka. Tack.