..inte vet väl jag!

Här om dagen blev jag utfrågad i vad som kändes som ett quiz med tiotusentals frågor, allt från de märkligaste till helt vanliga undringar.
Det jag fastnade vid dock och som har fått mig att reflektera och fundera var frågan som löd på ett ungefär "vilken är din sämsta egenskap/sida".
Jag svarade "min mörka sida".
Det svaret är ju egentligen väldigt svävande eftersom det mörka har så många innebörder och så mycket hemligheter.
Något av det fulaste jag vet hos mig är min enormt mörka svartsjuka. Jag tror att den beror på känslan jag har av att alltid ge mer, känna mer, älska mer. Även om det egentligen inte är sant. För hur fan mäter man sånt?!
Det är ju fullständigt orimligt.
Men hur jag än vänder och vrider mig så har jag så långt tillbaka jag kan minnas i varje förhållande känt att hur kär personen än är i mig så är han inte lika kär som jag. Hur vacker han än tycker att jag är så kommer han aldrig tycka att jag är lika vacker som jag anser att han är.
Allt det här grundar sig i känslan av att inte duga. Att vara otillräcklig. Detta gör i sin tur att jag har svårt att tycka om mig själv när jag aldrig når upp till min egen standard, varesig i mina eller någon annans ögon. Ingen kommer någonsin tycka att jag är det vackraste eller mest älskvärda. Eller för att säga sanningen - jag kommer aldrig någonsin tro på det även om det skulle vara så. Dålig självbild och självkänsla gör sån med folk.
Men visst finns det härliga dagar också då jag känner mig stark, enormt jävla chockerande stark, vacker och stolt, då inget i världen skulle kunna bräcka mig.
Kontrasten. Den jävla kontrasten.