Nu kommer det smygandes. Hoppet. Det är något som fladdrar till innanför mitt bröst. Jag har använt mig av viskmetoden sedan vi kom hem vid 17.30. Trots att jag bjudit på de chokladigaste av chokladiga chokladmunkar är mina barn lugna. De tittar på film och myser under varsin filt. Klara sitter i badrumspallen inne på toaletten och roar sig med telefonen.
Jag själv känner att jag trots allt har lite kontroll igen. Jag var på intervju idag. Jag har jävla mycket ruter i mig sa enhetschefen. "Om du har klarat resan hit med allt vad det har inneburit så kommer du inte ha några som helst problem att bli en underbar syrra! Jäkla massa ruter i dig!"
Jag känner det. Hoppet. Det fladdrar jätteskönt.

Om Jennie fick ihop 138 rep idag så var jag inte långt efter. 128 klarade jag väl.
Bra jävla pass. Hon och jag är ett jävla team.

Idag hann jag få till två tuffa träningspass mellan alla skolarbeten, grupparbeten och festkommittéuppdrag. I det sista stånkade jag "åååh vad trött jag ääär!" så ofta att Jennie säkert kräktes av irritation. Trots det hade jag gärna stannat en timme till eller två, för jag hade så mycket mer att ge, så mycket mer syra och smärta att uppleva och frustration att få ut. Nå, det hanns inte med.

Hur jag ens står upp? Det undrar jag med, ibland.

När ska jag få sinnesro?
Sedan den dagen i början av juni 2012 när Hanna var så nära att trilla ut genom ett fönster på tredje våningen har mitt liv varit ett ändå stort kaos, kamp och kämp. Den ångesten jag kände den dagen, mardrömmen. Efter det blev jag någon ny. Inte bättre. Men ny. Mitt dåliga samvete jag alltid haft inför det mesta blev till det sämsta samvetet någonsin. Pelle kom en månad senare. Lite akut sådär. Han mådde dåligt, var lite för liten och skulle gärna ut helst igår fast i Eskilstuna. Ångesten. Å andra sidan visste jag inte då hur ångest kändes och kunde inte definiera känslan. Ingen anknytning. Bara ilska. Hat. Jag ammade varannan timme i nästan tre månader, dygnet runt. Om blodsockret sjönk kunde han ju dö. Jag hade ju nästan nyss varit påväg att förlora mitt första barn så det fick ju inte hända. Jag ställde larm. Flera larm. Ibland vaknade jag inte av det och ångestsvettningarna som följde var obarmhärtiga. Var han död nu? Allt ammande gjorde mig låst. Jag var fånge i vår lägenhet, kom aldrig någonstans, gjorde jag det var det under sjuk stress. Jag minns att jag mailade förskolan om att ha Hanna där fler timmar i veckan, för hennes skull för att jag var en sån usel mor i allt det här.
Vi skulle bara ta oss ut ur lägenheten för en kort visit på stan en lördag i oktober. Vi kom till torget. Där upplevde jag min första panikångestattack och senare den kvällen hamnade jag på psykakuten. Diagnos: Förlossningsdepression. Antidepressiva. Bensodiazepiner. Fylld av dessa läkemedel gick jag några veckor senare på en fest hemma hos en kär barndomsvän. Jag lämnade hemmet själv för första gången sedan i juni skulle jag tro. När jag kom hem sprängdes mina bröst av mjölk, jag ammade Pelle gungandes i fåtöljen och kände för första gången att jag älskade honom. Gränslöst. Det tog mig tre långa månader att älska min son, mitt barn.
Sedan började slitet.
Jag började plugga körkort, envist. Jag gick i kbt-terapi en gång i veckan. Vi flyttade ut på landet, jag behövde ombyte. Idogt pluggade jag varje ledig sekund. Jag behövde körkortet. En dag påväg in till stan för att hämta Hanna på förskolan fick jag en ångestattack med medföljande utomkroppslig upplevelse. Jag berättade det för min terapeut som tände på alla cylindrar. Jag blev utredd för vad jag idag förstår misstänkt schitzofreni men istället konstaterades emotionell instabil personlighetsstörning. Och ett visst tvång. Psykologen som utredde mig ifrågasatte mig, mitt moderskap och tyckte jag var jäkla självisk som pluggade till körkortet istället för att umgås med mina barn. Mitt körkort var viktigt. Det skulle ge mig frihet istället för att vara inlåst i en lägenhet på landet. Då kunde jag ta mina barn och åka in till stan och träffa mina vänner och min familj med mina barn och återfå mitt sociala liv. Men nej. Jag var dålig och egoistisk. Jag grät hejdlöst varpå frågan om jag skulle kunna ta mitt eget liv kom från psykologen. Vad skulle jag svara? Jag minns att jag smetade ut mascaran och bitskt svarade nej. Sen fick jag gå. Märkligt med tanke på var jag var i mitt liv. Bara låta en människa med borderline (som är en sjukdom med relativt hög dödlighet) gå.
Jag kämpade vidare. Vi som familj kämpade vidare. Sjukskrivningen fortlöpte. År av antidepressiva. Min sjukskrivning tog slut i januari 2014 och jag behövde göra något bra med mitt liv. Jag skulle bli sjuksköterska. Jag hade trots allt mött mycket bra folk under de här åren och ville ge tillbaka. Jag började plugga matematik B och naturkunskap B på distans. Psykologi hann jag också läsa. Sen kom jag in. Jag var gravid i vecka 13 när jag blev antagen och vi tänkte att det skulle lösa sig. I april 2015 kom Klara på ett par timmar från första värken och några dagar senare satt jag och skrev en femtimmars salstenta i medicinsk mikrobiologi. Jag fick högsta betyg. Hon följde med mig på de resterande två kurserna, jag ammade när Staffan föreläste, jag smög ut och bytte blöja, vaggade..
Jag hade klarat första året på sjuksköterskeutbildningen och tog föräldraledigt över sommaren. Alla med tre kids vet nog att det inte innebär mycket ledigt dock.. sen på det hela igen. Till våren var det dags för 10 veckor VFU och samtidigt skolade jag in mig som undersköterska på gyn, BB och förlossningen. Jag höll på att gå sönder. Men folk såg mig säkert mest som stark och oftast glad. Sommaren gick, jag trivdes fint på mitt jobb. I augusti separerade jag och Stefan, det var trauma nummer tre i mitt liv. Hösten blev tung. Skola, ensam med barnen varannan vecka vilket jag var livrädd för efter min depression och på mina barnfria veckor blev det en del fest. Som för att dämpa ångesten. Nu står jag här. Jag har slitit som ett djur, mått otroligt dåligt stundtals och fantastiskt bra många gånger. Med mindre än 10 veckor kvar. Jag är svag just nu. Jättejättesvag. Fast stark.
Till alla er som varit en del av mig genom denna resa vill jag bara säga tack. Ett stort jävla TACK. Ni har varit underbara, alla på ert egna lilla vis och jag har behövt er alla, långa stunder, korta stunder. Ni är vackra.
Tack. Tack som fan.

Bad om hjälp idag. Förstår ni? JAG bad om hjälp. Ett av barnen sover hos sin pappa i natt. Jag orkar inte längre. Jag är finito.

Det ironiska i att jag tjatat på Hanna sedan 06.20 att komma upp och bli klar för skolan och hon sitter halvklädd i soffan och sjunger "kom gör er redo!".

Här om dagen blev jag utfrågad i vad som kändes som ett quiz med tiotusentals frågor, allt från de märkligaste till helt vanliga undringar.
Det jag fastnade vid dock och som har fått mig att reflektera och fundera var frågan som löd på ett ungefär "vilken är din sämsta egenskap/sida".
Jag svarade "min mörka sida".
Det svaret är ju egentligen väldigt svävande eftersom det mörka har så många innebörder och så mycket hemligheter.
Något av det fulaste jag vet hos mig är min enormt mörka svartsjuka. Jag tror att den beror på känslan jag har av att alltid ge mer, känna mer, älska mer. Även om det egentligen inte är sant. För hur fan mäter man sånt?!
Det är ju fullständigt orimligt.
Men hur jag än vänder och vrider mig så har jag så långt tillbaka jag kan minnas i varje förhållande känt att hur kär personen än är i mig så är han inte lika kär som jag. Hur vacker han än tycker att jag är så kommer han aldrig tycka att jag är lika vacker som jag anser att han är.
Allt det här grundar sig i känslan av att inte duga. Att vara otillräcklig. Detta gör i sin tur att jag har svårt att tycka om mig själv när jag aldrig når upp till min egen standard, varesig i mina eller någon annans ögon. Ingen kommer någonsin tycka att jag är det vackraste eller mest älskvärda. Eller för att säga sanningen - jag kommer aldrig någonsin tro på det även om det skulle vara så. Dålig självbild och självkänsla gör sån med folk.
Men visst finns det härliga dagar också då jag känner mig stark, enormt jävla chockerande stark, vacker och stolt, då inget i världen skulle kunna bräcka mig.
Kontrasten. Den jävla kontrasten.

Det var nog idag när jag skrev den här listan på alla grejer jag verkligen behöver göra den här veckan med lite olika deadlines (för det finns ju inga måsten - eller...) som det slog slint. Detta dessutom efter en alldeles underbar och fantastisk ledig långhelg.
Utöver plugg, ta hand om barnen, tvätta, utfodra barnen, hinna sova, handla mat utan bil, laga mat, vara snäll, vara glad, söva barn, serva barn, diska, plocka undan, duscha barn, medla mellan barn, gärna hinna leka och umgås med barn, äta, andas och förhoppningsvis hinna och orka duscha.

När huvudet brinner

Där var det dags för sociala medier-avgiftning igen. Åh Gud vad lätt jag blir beroende.
Jag vänder så fort i mitt svartvita och blir synnerligen drastiskt dramatisk. Min hjärna går konstant på högvarv och minsta lilla agerande får konsekvenser som jag i mångt och mycket ältar och bygger upp enorm ångest kring. Det är helt enkelt vilodags och full fokus på barnen om jag ska mäkta med den här veckan överhuvudtaget. Det är bara måndag och jag har redan gått i taket och näst intill tänkt tanken att göra en orosanmälan på mig själv för att orken är obefintlig, mina barn är extremt intensiva och jag själv agerar i affekt.
Godnatt, jag finns återigen endast på sms och eventuellt här.

PoK och kärlek!

När Klaran medvetet tappar nappen genom spjälorna från klockan kvart över två till strax efter halv fyra och jag till sist undrar om det ens är någon mening med att somna om när klockan ringer 40 minuter senare. Det gjorde jag och förstod såklart inte att det var klockan som ringde utan vävde in ljudet i mina drömmar och gjorde det hela mycket logiskt.
Ett munsår som inte läker. I fyra veckor har det irriterat mig, måste vara stressen. Och sömnbristen. Vad händer när jag är klar? Vad kommer hända med min kropp rent fysiskt när den konstanta pressen släpper efter tre år? Vad kommer hända med mitt huvud?

Idag har varit en alldeles fantastisk dag. Mitt självförtroende har varit nästintill på topp. Allt jag har gjort har gått jävligt bra, jag har satt varenda pvk på första försöket, kopplat dropp, gjort blodtransfusioner, rapporterat och käkat läkemedelslunch. Allt detta på 11 timmar. Det har varit en lång dag. Efter jobbet drog jag av ett träningspass med min fina J och nu är det dags att sätta sig med plugg.
Jag SKA orka det här. Jag ska verkligen det!!

Lita blint eller misstro?

När man drunknar