Hur jag ens står upp? Det undrar jag med, ibland.

När ska jag få sinnesro?
Sedan den dagen i början av juni 2012 när Hanna var så nära att trilla ut genom ett fönster på tredje våningen har mitt liv varit ett ändå stort kaos, kamp och kämp. Den ångesten jag kände den dagen, mardrömmen. Efter det blev jag någon ny. Inte bättre. Men ny. Mitt dåliga samvete jag alltid haft inför det mesta blev till det sämsta samvetet någonsin. Pelle kom en månad senare. Lite akut sådär. Han mådde dåligt, var lite för liten och skulle gärna ut helst igår fast i Eskilstuna. Ångesten. Å andra sidan visste jag inte då hur ångest kändes och kunde inte definiera känslan. Ingen anknytning. Bara ilska. Hat. Jag ammade varannan timme i nästan tre månader, dygnet runt. Om blodsockret sjönk kunde han ju dö. Jag hade ju nästan nyss varit påväg att förlora mitt första barn så det fick ju inte hända. Jag ställde larm. Flera larm. Ibland vaknade jag inte av det och ångestsvettningarna som följde var obarmhärtiga. Var han död nu? Allt ammande gjorde mig låst. Jag var fånge i vår lägenhet, kom aldrig någonstans, gjorde jag det var det under sjuk stress. Jag minns att jag mailade förskolan om att ha Hanna där fler timmar i veckan, för hennes skull för att jag var en sån usel mor i allt det här.
Vi skulle bara ta oss ut ur lägenheten för en kort visit på stan en lördag i oktober. Vi kom till torget. Där upplevde jag min första panikångestattack och senare den kvällen hamnade jag på psykakuten. Diagnos: Förlossningsdepression. Antidepressiva. Bensodiazepiner. Fylld av dessa läkemedel gick jag några veckor senare på en fest hemma hos en kär barndomsvän. Jag lämnade hemmet själv för första gången sedan i juni skulle jag tro. När jag kom hem sprängdes mina bröst av mjölk, jag ammade Pelle gungandes i fåtöljen och kände för första gången att jag älskade honom. Gränslöst. Det tog mig tre långa månader att älska min son, mitt barn.
Sedan började slitet.
Jag började plugga körkort, envist. Jag gick i kbt-terapi en gång i veckan. Vi flyttade ut på landet, jag behövde ombyte. Idogt pluggade jag varje ledig sekund. Jag behövde körkortet. En dag påväg in till stan för att hämta Hanna på förskolan fick jag en ångestattack med medföljande utomkroppslig upplevelse. Jag berättade det för min terapeut som tände på alla cylindrar. Jag blev utredd för vad jag idag förstår misstänkt schitzofreni men istället konstaterades emotionell instabil personlighetsstörning. Och ett visst tvång. Psykologen som utredde mig ifrågasatte mig, mitt moderskap och tyckte jag var jäkla självisk som pluggade till körkortet istället för att umgås med mina barn. Mitt körkort var viktigt. Det skulle ge mig frihet istället för att vara inlåst i en lägenhet på landet. Då kunde jag ta mina barn och åka in till stan och träffa mina vänner och min familj med mina barn och återfå mitt sociala liv. Men nej. Jag var dålig och egoistisk. Jag grät hejdlöst varpå frågan om jag skulle kunna ta mitt eget liv kom från psykologen. Vad skulle jag svara? Jag minns att jag smetade ut mascaran och bitskt svarade nej. Sen fick jag gå. Märkligt med tanke på var jag var i mitt liv. Bara låta en människa med borderline (som är en sjukdom med relativt hög dödlighet) gå.
Jag kämpade vidare. Vi som familj kämpade vidare. Sjukskrivningen fortlöpte. År av antidepressiva. Min sjukskrivning tog slut i januari 2014 och jag behövde göra något bra med mitt liv. Jag skulle bli sjuksköterska. Jag hade trots allt mött mycket bra folk under de här åren och ville ge tillbaka. Jag började plugga matematik B och naturkunskap B på distans. Psykologi hann jag också läsa. Sen kom jag in. Jag var gravid i vecka 13 när jag blev antagen och vi tänkte att det skulle lösa sig. I april 2015 kom Klara på ett par timmar från första värken och några dagar senare satt jag och skrev en femtimmars salstenta i medicinsk mikrobiologi. Jag fick högsta betyg. Hon följde med mig på de resterande två kurserna, jag ammade när Staffan föreläste, jag smög ut och bytte blöja, vaggade..
Jag hade klarat första året på sjuksköterskeutbildningen och tog föräldraledigt över sommaren. Alla med tre kids vet nog att det inte innebär mycket ledigt dock.. sen på det hela igen. Till våren var det dags för 10 veckor VFU och samtidigt skolade jag in mig som undersköterska på gyn, BB och förlossningen. Jag höll på att gå sönder. Men folk såg mig säkert mest som stark och oftast glad. Sommaren gick, jag trivdes fint på mitt jobb. I augusti separerade jag och Stefan, det var trauma nummer tre i mitt liv. Hösten blev tung. Skola, ensam med barnen varannan vecka vilket jag var livrädd för efter min depression och på mina barnfria veckor blev det en del fest. Som för att dämpa ångesten. Nu står jag här. Jag har slitit som ett djur, mått otroligt dåligt stundtals och fantastiskt bra många gånger. Med mindre än 10 veckor kvar. Jag är svag just nu. Jättejättesvag. Fast stark.
Till alla er som varit en del av mig genom denna resa vill jag bara säga tack. Ett stort jävla TACK. Ni har varit underbara, alla på ert egna lilla vis och jag har behövt er alla, långa stunder, korta stunder. Ni är vackra.
Tack. Tack som fan.