Hej NTI-skolan!
Idag släppte kent sitt nya album så jag tänker inte vara närvarande idag.

Tigerdrottningen - jag DÖR vad bra!!!

Då var man 32 år.
Strax innan klockan åtta på kvällen för trettiotvå år sedan sa jag hej till världen med navelsträngen två varv runt halsen.
Det är något med att fylla år som ger mig ångest.
Kanske inte framför allt att man blir äldre, utan mer livet i sig.
Åren går. Jag känner enorm tacksamhet. Över livet, över familj och vänner. Över mina barn.
En tacksamhet så stor att den inte får plats i min kropp och som gör att jag bara vill gråta.
Tack för idag alla ni!
Tack!

Virkar ögonen ur led.
Om man nu kan göra det.
Gnatt / fössledagsbarnet.

Utan att jag är medveten om det så städar jag.
Gnor fläckar som suttit på bordsbenen i säkert ett halvår.
Kommer på mig själv, mitt där i någonstans - så här gör jag bara när det är riktigt rörigt i skallen.

Idag har varit en sån jävla bra dag!!

Livet

Övning ger färdighet..

Muskelminne. Övning. Muskelminne.
Min era av trasiga doctor Martens är över. På tisdag blir jag 32. Dags att bli en elegant kvinna.
#detskagå

Nu börjar man leva igen.
Från isolering i Bajshammar till att bo i stan där det alltid finns folk runtomkring och vänner som kommer på besök.
Äntliiigen!

Snart är naturkunskapen slut. Då läser jag tre veckor psykologi och sen fem veckor psykiatri. DET blir spännande! #äntligennågotjagvillgöra

Vilken dag!
Sol, utefika och underbara vänner.
Balsam för en trött själ.

En annandag

Välkommen härliga vår!

Det njöts en hel del idag.
Och inte bara det. Jag och Hanna drog på oss diskhandskarna och gick ut med varsin påse och plockade skräp och "kaffefimpar" på gården.

Vilken dag vi har haft.
Soligt, varmt, promenad, gungat i farmors lekpark och kalasat för pappa med våra älskade familjer och vänner.
Grattis min älskade Stefan.
Min Klippa!

Inväntar Sömnen.
Värdelöst.

Hon drog till Blåkulla (dagis)

Tack! Alltså TACK!

Fina, fina, fantastiska människor.

Idag är jag emotionellt bakis.

När man går sönder inuti, på riktigt.
Kommer man kunna laga?

Den största delen av tiden hemma går åt till att slåss, skrika, retas, gnälla, tjura och vara arga.
Kul.
Jättekul.

Jag ställde fönstret på vid gavel så jag kunde sola och plugga samtidigt.

Där tiden står still

Då ska jag träffa en arbetsterapeut i morgon.
Hur det känns?
Skitjobbigt.

Jag sydde lite påskkärringkläder till barnen idag inför torsdag.
Såklart att vi måste testa innan.
Sen tyckte fröken att även pappa skulle vara Påskkärring.
Inget konstigt.
Det var bara för S att sätta sig ner i sminket och bli pudrad.

Trots gnällig Pojke och trots vidrig nackspärr så har dagen varit riktigt fin med besök från fina vänner.
Idag mår jag inte ett dugg dåligt. Nästan så det känns lite fånigt att ha ringt det där telefonsamtalet..

Vissa vänner alltså!! <3

Bakis och med nackspärren från Hell.
Nåväl.

Hjärtat går sönder - varje jäkla dag

Jag har nog aldrig tagit så djupa andetag som nu.

Livet i stan, i ett gammalt, lyhört hus, med en pojke som är sjuk och en liten tjej som beter sig som om hon redan vore i tonåren.
Och så fåglarna. Som jag har saknat er. Ni må skräna och härja, men när jag ser i flyga förbi i stora klungor låtsas jag att jag är en av er, en som kan flyga, sväva högt och fritt över marken.

Så jag ringde.
I ett ögonblick av styrka och insikt ringde jag för att få veta att Biggan fortfarande inte är tillbaka och att man tar upp mig på morgondagens konferens.
"Hur mår du då?" undrade sköterskan i luren.
"Ja, alltså, inte så bra. Jag är så himla arg igen. Och ledsen. Jag gråter mycket. Men jag är mest arg och det går ut över min familj.."
Där bröts min röst och jag gav ifrån mig ett fånigt leende som ett försök att inte börja lipa.
Det misslyckades.

Jag vet så väl att jag behöver hjälp.
Igen.
Men för varje situation jag klarar av så intalar jag mig själv att det bara är ytterst tillfälligt jag mår såhär.
"Det är ju så himla mycket just nu.."
Precis, ditt jävla pucko!
Men varje morgon när jag får chansen att ringa för att få en samtalskontakt så "glömmer" jag tiden.
Jag vet att jag behöver, och att det verkligen hjälper mig, men jag minns också att den tiden var så fruktansvärt jobbig.
Så jobbig att jag på något vis intalar och intygar mig själv om att det inte behövs.
För att jag vill inte vara där igen.
Jag vill inte det!
Men mitt svaga, sunda förnuft vet att jag snart är där igen om jag inte tar steget och ringer det där jävla samtalet.
Varje kväll har jag tänkt att jag ska ringa.
Varje morgon har jag "glömt", eller så kanske "hann jag inte".
Jag är usel.

Trötta och framför allt envisa barn och jag går inte ihop.
Monstret knackar på dörren med såriga knogar.

Vissa dagar känns själen tyngre än andra.

Idag bjöd vi en gullunge och hennes fantastiska mamma på lunch.
Sen fick vi sjukt mycket gjort.

Hur mycket jag än gillade tystnaden ute i Ekeby, så älskar jag livet i stan.

Typ så

Vid snart 32 års ålder satte jag mig alltså för en heldag, en lördag (finns roligare sätt att spendera en lördag på), och skrev högskoleprovet.
Fy jävla helvete!
Nu är jag mos.
Men å andra sidan är det ju fantastiskt att ha det avklarat och struket ur listan på min väg mot drömmen att bli barnmorskare.
Heja!

Såhär kan man ju också spendera en hel lördag..
#högskoleprovet

Då bara väntar vi.
(Och pluggar arslet i bitar - såklart!)

En torsdag i april