Då var man 32 år.
Strax innan klockan åtta på kvällen för trettiotvå år sedan sa jag hej till världen med navelsträngen två varv runt halsen.
Det är något med att fylla år som ger mig ångest.
Kanske inte framför allt att man blir äldre, utan mer livet i sig.
Åren går. Jag känner enorm tacksamhet. Över livet, över familj och vänner. Över mina barn.
En tacksamhet så stor att den inte får plats i min kropp och som gör att jag bara vill gråta.
Tack för idag alla ni!
Tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna gärna ett spår efter dig..