Jag har inget mål. Bara att min kropp ska orka och mitt psyke ska vara fritt från demoner.

Hur kan man hata, avsky, förakta sig själv på det sättet jag gör?
Var kom den ifrån? Ångesten.
Var kom det ifrån? Självhatet?
Jag har ju varit jätteduktig idag. Skrivit om en hel jävla hemtenta pågrund av anledning. Jag är ju så jävla bra. Varför tycker jag då så himla, himla illa om mig??

Idag gjorde jag mitt yttersta för att behålla min mentala stabilitet. Jävlar vad trött jag är nu. Så. Jävla. Skönt.

Hanna

Hon tröstar. Klappar. Lugnar.

Och vem hjälper mig välja examensklänning?!

Snälla hjälp mig.
Jag kan inte göra det här själv längre.
Jag går sönder.

Det är bara en överlevnadsstrategi.

Jag har sagt det förr. Ledighet med mina barn är sällan kul. Just nu är det det värsta jag vet.
Jag gör det bästa jag kan. Men jag har mina begränsningar. Allt är beroende på sömn, näringsintag, hur ofta det bråkas, hur mycket, hur allvarligt. Idag tillexempel är jag otroligt trött. Sovit dåligt, supertidig morgon. Tålamod, ork och humör är därefter. Mina lördagar med barnen brukar vara någon slags spurtsträcka, ni vet när man på något magiskt jävla vis hittar orken fast man inte orkar för att orken egentligen är slut.
Igår kändes som lördag. Idag känns som lördag. I morgon är det lördag.

Jag och mina påskkärringar var och grattade min farfar på 90-årsdagen idag. Pelle blev ledsen. Liksom tagen av stunden. Hanna undrade varför jag inte sa något eller sjöng något.
Jag sa att jag sagt grattis kära farfar och klappat på stenen. Det dög åt henne.

Ibland kan jag uppleva att jag blir jäkla ledsen när viktiga personer får mig att känna mig oviktig.

Det där rastlösa, krypningarna, stressen i magen som suger åt och trasslar ihop sig som hår i en elvisp. Det är ångest.
Det blev så fel idag. Jag är ledsen över att vara en sån som reagerar mycket och starkt.

Det var kort men intensivt

Underbart är kort. 45 minuters intensivt benpass efter att ha pendlat hem med 756:an.
Att gå upp fyra och komma hem närmre 19 suger. Det är verkligheten. Den bittra och bistra.

Idag växte jag. Enormt. I andras ögon är det säkert ingen big deal men för mig. OJ!
Jag släppte ut de stora barnen på gården, på berget. Och här sitter jag med Klaran och myser. Fönstren är öppna så jag hör nästan allt. Men ändå. Uj vad jag växte idag.

Tänk om jag någon gång bara kunde få känna att jag duger. Ja, att jag själv tycker att jag duger alltså. Varför är jag så svårövertalad? Varför tror jag från den ena timmen till den andra att jag inte gör det? Duger. Vad är det som saknas??