Så blev det nyårsafton.
Igen.
Helt spontant så fick vi underbara familjen Iwar på besök.
Just nu sussar de tre små och de två stora ska precis nattas.
Den trötta trebarnsfadern har somnat på soffan.
Det blev ett fint slut i år med.
Riktigt fint.
Tack till er alla och Gott Nytt År!

http://fgr.am/f/7mSFZYkOyj

Ta en titt på 2013.

2013

..var året: 

Då jag blev friskförklarad från min depression.
Då sommaren var alldeles fantastisk och jag fick spendera nästan varje dag av den i solen med hela min familj.
Då jag lärde mig så otroligt mycket om mig själv och för första gången mitt i allt mitt kaos började lyssna på mig själv och mina egna behov.
Då jag nästan slutade slå på mig själv.
Då jag insåg vilka människor som är viktiga i mitt liv.
Då jag för första gången tatuerade mig, för min egen skull och inte lät bli för andras.
Ännu ett fantastiskt år är förbi och jag sammanfattar det hela med min och syrrans smskonversation från igår.
Den säger allt.

Väskan är packad

Alla kläder är namnmärkta.
Nu väntar vi bara på namnnapparna.
Ja, och själva inskolningen förstås.

"Pappa! Jag kan inte bada i det här vattnet, för jag har pruttat i det!"

Spontan(nästaniaf)baken är de bästa baken.
Och jävligt gott ska det bli.
#farfarrolfsrågkakor

Lördagseftermiddag i Ekeby.
Tomtesaneringen är genomförd.

http://www.youtube.com/watch?v=ZlQcI7CkGVA&sns=em

http://www.youtube.com/watch?v=8DTd7Y-Oi6w&sns=em

Dö tomtejävel

Dags att lägga sig, för i morgon ryker tomtarna.
(Hanna bröt för övrigt ihop när jag sa att alla adventsstjärnor skulle plockas ner efter nyårsafton, så jag fick lova dyrt och heligt att hennes rosa fick sitta kvar i fönstret.. Kul.)

Vad jag önskar mig?
Nyårslöfte?
Jag önskar mig ett jobb och mitt löfte är att skaffa mig ett.
Nu jävlar vill jag att vi får två löner in på kontot den tjugofemte och inte pengar i fem olika omgångar.

Hanna sätter sig ner mitt i stegen med armarna i kors när alla barn (större barn, vart fan är föräldrarna??) tränger sig före henne upp för den stora, uppblåsbara rutschkanan.
Med den typiska Lilla My-minen säger hon:
"Det här blev stressigt. Det här blev jättestressigt!"

Fredagsplanen

Buzis.
Godisbron.
Videobutiken.

Det är bara annandagen, jag vet, men jag har redan börjat fasa ut julskrället.
En tomte här, och en adventsljusstake där och ett gäng hyacinter i sopen.
I år mer än någonsin vill jag bort med rött och glitter och in med vitt och äppelgrönt.
Kan det vara snöbristen tro?
Inte fan vet jag.
Men som vanligt ska det bli skönt med ett nytt år, ny start, barnen på dagis, mannen på arbetet och jag själv på jobbjakt varvat med projekt virka sängöverkast och egentid.
Det kommer bli fint.
Mycket fint.

Vi har haft en lugn, fin och glad jul med lyckliga och glada barn.

Det bästa med att ungarna får leksaker i julklapp är att man kan rensa ut det som är gammalt och trasigt utan gnäll.

Hannas betyg på julafton:
"Det har varit en jätterolig och busig dag. Och GLAD dag!"

GoD JuL!

I morse när julklapparna öppnades, öppnade Hanna ett i taget, gladdes åt vad hon fått, började leka med det innan hon gick på nästa.
Föräldrahjärtat sprack av stolthet.

Tack och lov att dan före dopparedan inte är en av årets jobbigaste dagar.
Än.

Aaaah!

I morgon jagar vi en måsteklapp och ett par inte lika mycket måsteklappar.

I morse kom Hanna in till mig och säger klagande:
"Mamma! Jag kan inte sova när du hostar så där högt."

God Jul!

Hon är så nöjd.

Febern är på väg upp igen.
Men jag är i alla fall jävligt snygg i håret.

Idag ba. Frissan hann inte ens klippa håret på de tre timmar hon schemalagt för mig.
Jag har för mycket hår helt enkelt.
(Det syns väldans dåligt på bilden, men färgen i håret är nu typ choklad.)
Sen åkte granen in i stugan.

Märkliga förkylning.
Igår sprang tempen upp till dryga trettionio grader på en timme.
Sen låg den där i krokarna hela kvällen och natten trots dubbla doser alvedon samtidigt som lungorna började göra ont vid inandning.
Nu är febern borta, men ontet när jag andas är kvar, vilket i din tur gör det extra jobbigt att hosta.
Helvete.
Ge oss en frisk jul.

Gör en lungröntgen för att utesluta lunginflammation.
Då hittar läkarna något annat längst ner i höger lunga.
Det är förmodligen helt ofarligt, sa läkaren på vårdcentralen.
Men man måste ändå göra en ny röntgen för att se att det inte växer, vad det nu än är som inkräktar.
Vafan liksom?!
Hon kan få säga att det förmodligen ofarligt hur mycket hon vill.
Hej oro! Du är inte välkommen.

Och där kom febern och frossan.

Dö förkylningsjävel.
Dö.

Jul jul, strålande jul

Jaha.
Så det blev en lungröntgen.
Förmodligen visade den inte ett smack.
Läkaren har i alla fall inte ringt, så det är nog ett gott betyg.
Nåväl.
Vi hostar på.

Igår var ena sidan av kusinskaran här. Vi åt pannkakslunch, barnen lekte och vi vuxna kunde lugnt sitta i köket och prata.
Idag fick vi besök av fina Ingela med barn.
I morgon, ja då blir det vårdcentralen med blodhostan.

När jag för EN GÅNG SKULL står på mig i en diskussion så får jag dåligt samvete. Skjut mig.

Hon och jag delade den här dagen.
Känns dom om hon har tyckt att det var lika roligt och mysigt som jag.
Tack för att du är du, du underbara.

Trötta Lussar

Vi har varit igång sen klockan sex i morse.
Fem lussetåg har vi hunnit med.

Jag känner mig som ett litet barn kvällen innan julafton.
I morgon är en av de bästa dagarna på hela året.

Nu ligger hon där och sover, på sin madrass, på golvet i vårt sovrum.
Det låter som att fönstret i hennes rum ska blåsa in.
"Men mamma! Här kan man ju inte sova!"

Jag står i köket, stryker Hannas särk inför morgondagen när jag hör S säga något ute i soffan.
- Vad sa du? hojtar jag.
- Jag pratar med Siri!
Har det inte gått lite, lite för långt?!

Det känns lugnt och tryggt här nu.

Ni två

Vår duktiga, fantastiska skruttunge.

Mormors pepparkakor

Fast det är ju jag som har bakat. Ingen jul utan dessa.

Hej du fina, guldiga, nya och framför allt hela telefon!

Hanna räknar på engelska:
"Oan, tu, tri, får, fajv, six, sävänn, äjts, najts, tänn, älävven!"
Och just i detta nu så är hon på kvällens sista toabesök och "kissar
på engelska".

Äntligen!

Så passade vi på att titta in på Snäckan där Pojken ska börja efter nyår.
Vi spikade första dagen för inskolning.
Känns fint.

Dag fyra.
Oerhört trött och har en väldig brist på det där glad.

Dag tre med vidriga biverkningar av att missa en tablett sertralin.

Men vafan? Allvarligt??

Jag ville typ köra in bilen i en bergvägg för att ungarna bråkade om en ballongjävel i baksätet.

Impulsiviteten är det inget fel på när Monstret är på besök.

En liten tablett.

Det funkar inte.

Sen är den nedåtgående spiralen igång.

"Jag kan inte ta hand om mina barn. Jag kan inte behärska min ilska. Jag sätter S i skiten för att han inte kan jobba. Jag är så jävla rutten för att jag skriker på mina barn och för att jag tänker hemska tankar. Jag är en usel mamma."

Och så jävla vidare. 

En missad tablett.

Barnen gör inget annorlunda. Barnen gör som barn gör i ett och treårsåldern.

Det är jag. Det är jag som är oförmögen att tänka klart och handla utifrån det jag lärt mig.

Jag försöker andas. För andas kan jag. Det hjälper inte. Inte just nu.

Det bara funkar inte.

Även fast jag inget hellre vill.

Då blir jag frustrerad, rädd, arg och besviken på mig själv för det också.

Slå på mig själv är jag ju jävligt bra på, hade bara glömt hur bra jag var på det eftersom det var så länge sen. 

Har man en gång lärt sig cykla liksom.

En liten tablett. En liten tablett på 50 mg. Tre dagar som Monster.

Där fick Pojken plats på förskolan.

Vilken rutten jävla eftermiddag.
Bajs, skrik, trots, yrsel, slag, ilska, vårdslöshet, tårar, kaos,
skuld, skam, tröstshopping, gråt, ångest, ångest, ångest, krampaktig
ångest som slukar hela min kropp, självhat, sobril. En sobril till.
Allt detta bara för att jag igår helt missade att ta mitt så kallade
lyckopiller.
Jag föll rätt ner. Långt ner. I mörkret.
Nu känner jag ingenting. Helt stum i huvudet.
Jag älskar er familjen, och jag är så ledsen att Monstret kom och tog
över min själ idag.
Jag vill inte slå på mig själv något mer. Jag är inte värdelös, jag är
ingen dålig mamma och människa.
Monstret ska dö.
Dö, brännas och begravas.
För alltid.

"Jag vill att mamma ska sova hos mig. Jag säger för fasen annars!"

Jag ska ALDRIG mer glömma min medicin.
Fy jävla fan vilka utsättningssymptom jag har idag.
Jag vill gräva ner mig.

Jag gick in på Tessinskolan idag.
Det luktar precis som det alltid har gjort.
Doftminnen. Vilka grejer.

Krasch!
- Hanna! Vad gör du för nåt?
Hanna svarar med lugn och sansad stämma, dock en gnutta skamset:
- Jag gör nåt jag inte får.

Du härliga unge som får mig att känna så mycket.

Första advent