Inget Monster idag. Kanske att jag dränktet i poolen.

Min värld rasar samman

Nu gör det så där jävla, jävla ont igen.
Så där jävla ont att jag måste få ont någon annanstans innan min själ faller sönder.
Jag känner mig så liten, så maktlös, så djupt jävla ledsen. Så blir jag arg. Arg för att jag inte kan hantera mig själv. Orden från psykologen jag träffade ekar i mitt huvud.
"Do är voxen. Do ska inte beteee dig såm ett baaaarn."
Det var samma människa som sen gav mig diagnosen, hotade med att anmäla mig till soc och som sen släppte iväg mig storgråtandes.
Beter jag mig som ett barn? Gör jag verkligen det? Det kanske jag gör. Fast det jag egentligen gör är är allt som står i min makt för att Monstret inte ska ta över min själ.
Jag kämpar för att inte bli uppäten.
Det jag gör och det jag säger när allt blir mörkt, det är det som sedan plågar mig. Det plågar mig i form av ångest, skam och skuld, självhat. Jag är inte värd någonting. Jag är en usel människa.
I morgon kommer det vara över. Förmodligen. Förhoppningsvis.

Hej ilska. Hej Monster. Hej kan inte hantera en endaste känsla. Hej känna sig värdelös. Hej borde inte få vara morsa. Hej mörker. Hej Lergigan.

Idag slog det bakut.
Stress, press, trötthet, nervositet, tacksamhet, samvete.
Jag blev till ett mindre monster i morse.
Men det har nog gått över nu.

Trötta och framför allt envisa barn och jag går inte ihop.
Monstret knackar på dörren med såriga knogar.

Vilken rutten jävla eftermiddag.
Bajs, skrik, trots, yrsel, slag, ilska, vårdslöshet, tårar, kaos,
skuld, skam, tröstshopping, gråt, ångest, ångest, ångest, krampaktig
ångest som slukar hela min kropp, självhat, sobril. En sobril till.
Allt detta bara för att jag igår helt missade att ta mitt så kallade
lyckopiller.
Jag föll rätt ner. Långt ner. I mörkret.
Nu känner jag ingenting. Helt stum i huvudet.
Jag älskar er familjen, och jag är så ledsen att Monstret kom och tog
över min själ idag.
Jag vill inte slå på mig själv något mer. Jag är inte värdelös, jag är
ingen dålig mamma och människa.
Monstret ska dö.
Dö, brännas och begravas.
För alltid.

Skriver på riktigt.
För hand.
Penna.
Papper.

När kvällen kommer, när man inte orkar mer.
När man blir arg och vill slå sönder.
När man bara förstör.
Allt.
Då kommer det vidriga, snuskiga, smutsiga, elaka självföraktet.

Jag tar mitt ansvar.
När jag känner att herr Monster är på ingång tar jag mitt ansvar och
lägger mig under täcket.
Andas.
Glada tankar.
Somnar.
Sen åker man och veckohandlar, åker hem igen, hoppar studsmatta, drar
till bibblan och lånar Pelle Plutt så S får gåshud av nostalgi, åker
till bolaget, jagar springande Hanna på parkering, blir arg av rädsla,
skäller, hotar, åker hem igen, lagar mat, leker, äter, tvättar,
lyssnar på gnäll, lägger barn, leker, lägger barn, härjar får, tänder
ljus och tittar på Amelie.

"Ni skulle ha det bättre utan mig."
Tankegången är skrämmande.
Och fel.
Men ändå kommer den.
Jag blir alldeles slut i själen.
Tom.
Det går över.
Jag vet att det går över.
Snart, i kväll, i morgon, på onsdag.
Nån gång.
Det är bara att härda ut och kämpa.
Jag hatar att ha det så här.
Jag hatar det.

Ibland är jag så fylld av självförakt att det är äckligt.

En vecka av mörka tankar, med en känsla av att vara värdelös och misslyckad.
Inte hela tiden, men varje dag.
Det är märkligt hur Monstret lyckas ta sådan plats och hur dess tysta
viskningar kan få mig att tro att det är sant.
Att jag är värdelös.
Jag vet ju att det inte är så.
Jag vet det.
Ändå försöker jag leva på så normalt jag bara kan. Fikar på stan, går
på skolavslutningar, födelsedagskalas, leker i lekparker, handlar mat
och åker iväg med barnen själv.
Jag vill ju, trots att mitt normala önskeliv får konsekvenser.
Jag vill ju.

Det är kallt ute och jag har varit arg.
Väldigt arg.
När jag har lagt mig ner, för att slappna av, andas och blunda så får
jag en flash av mina älskade barn som ligger döda.
Monstret, det hemska, mörka, elaka Monstret är tillbaka.
Nu törs jag inte blunda igen.
Aldrig igen.
Vad fan är det för fel?
Varför kommer såna vidriga, äckliga bilder upp?
Hej Sobril, ikväll är du min bästa vän.

Igår hände det alltså.
Igår fattade jag varför folk blir religiösa.
Jag mådde redan från början inget vidare och så tittade vi på
"Vetenskapens värld".
Månen, jordens uppkomst..
Det var då jag fattade.
Det är så jävla komplicerat och slumpartat hela den här jävla skiten
att vi finns så visst i helvete är det så mycket enklare att tro att
det var en skäggig gubbe som skapade det här.
Det är överväldigande och fullständigt ogreppbart hur jag idag sitter
i den här soffan och just nu bloggar.
Sen blev det för mycket.
Helt plötsligt fanns det ingen mening.
Med något!
I panik tog jag mig till köket och väl där fattade jag ingenting längre.
Varför ska jag diska flaskorna?
Varför ska jag äta?
Allt är bara slump och sån jävla tur.
Månjävel.
Varför lever jag och vem kan man lita på?
Vetenskapen är bara ett jävla antagande och slutsatser men det är
ingen som riktigt på riktigt kan veta helt säkert.
Tro fan att man tror på farbrorn med skägg.

Jag är trött på och jävligt ledsen över att känna att från det att jag
vaknar så börjar transportsträckan.
Detta maraton av skrik, gnäll, gröttkladd, bajsblöjor, stress,
hårdragning, klättring, intorkade majskrokar, plock, vaktande och
konstant magont.
Från det att jag vaknar så är kämpa det enda jag gör, känns det som.
Jag räknar timmarna tills vi tros vara klara med middagen för att då
får jag snart dricka kaffe och sitta i soffan och bara rå om mig.
Detta eviga kämpande väcker andra tankar.
Varför skaffade jag barn?
Jag som verkar tycka att det mest är jobbigt.
Och varför i helvete skaffade jag två och för i hela brinnande
himmelrike finns det ens tankar på att skaffa ett till??
Jag är ingen rolig, lekande mamma.
Jag hatar den här perioden med konstant vaktande för att P klättrar
utan att ens kunna sitta eller krypa ordentligt.
Jag hatar att sitta på golvet, jag får bara ont.
Luften går ur mig.
Spiralen går neråt.
"Är jag en tråkig, egoistisk mamma?"
"Är jag en dålig mamma?"
Det destruktiva, kolsvarta monstret skrockar av skratt.
"Men om jag är en dålig mamma, då är ju JAG dålig. Jag är ju inget
annat än mamma just nu.."
Jag vill bara njuta.
Njuta av att jag har två underbara små skitungar med de härligaste
personligheterna, njuta av hur klok min dotter är och av hur den där
lilla, lilla pojken på tvåkommatvå kilo är en sjukilos, snabb, oftast
glad och nöjd liten varelse.
Jag måste skjuta det där jävla monstret.
Det måste dö.

När jag har skrikit och gråtit en stund blir jag tom och meningslös
och jag kan inte förstå för allt i världen varför jag beter mig som
jag gör.
Jag har allt.
ALLT.
Vad är det som är så jävla idiothelvetesfel???
Vad?
Jag har inte förlorat något eller någon, jag har bara haft en extra
krokig väg med några återvändsgränder på min resa.
Är det därför?
Är det för att jag vänder allt mot mig själv och tar ansvar över allt,
andras känslor, andras livssituationer?
När till och med Hannas barnfilmer där dom glömmer en kanins
födelsedag får mig att ta ansvar över denna dumma kanins känslor, har
det gått ett uns för långt då?
Är det för att andra mår dåligt och spelar ut det på mig så jag tar åt
mig och tror att det är jag som har gjort fel, när det enda jag har
gjort är att önska respekt?
Är det för att jag är livrädd för att mista mina vänner och min familj
för att jag inte vet vem jag är och vad jag skulle göra utan dom?
Är det för att jag är rädd att tappa kontrollen?
Är det för att jag är rädd för ångesten?
Är det för att jag är så rädd för att inte veta hur jag kommer agera
nästa gång jag blir så där ursinnig?
Är det för att jag så många gånger gör allt i min makt för att anpassa
mig för att vara andra till lags så jag vrider ut och in på mig själv
tills det inte finns någon Jenny kvar?
Är det för att någon en gång för länge, länge sedan sa att jag inte dög?
Är det därför jag hela tiden ska vara så duktig och tassa på tå? Så
jag inte behöver få höra att jag inte duger igen.
Jag säger konstant förlåt och tack, för att ingen ska tro att jag är
arrogant, otacksam eller känslokall.
Jag ursäktar mig själv, att jag finns, att jag andas.
Är det därför?

Vad finns det för mening?
Om ändå dom jag älskar ska dö?
Om dom jag älskar ska lida, bli mobbade, vad finns det för mening?
När mitt raseri blir så stort att något i mig sprängs, när jag bara
vill ha sönder, men istället bara skriker, skriker så jag skrämmer
mina barn, vad finns det då för mening?
När jag bara gör illa.
Är i vägen.
Monstret är på besök.
Monstret som river.
Jag får inte plats.

Ännu en dag med kampen mot Monstret.
Jag har inte varit med om förut att det har hållit i sig så länge.
Några timmar som mest, några dagar i veckan, inte som nu.
Det tar aldrig slut.
Det tar tamejfan aldrig slut.

I min kropp bor det ett monster.
Ett monster med vassa klor som river mig blodig.
Monstret tillfredsställs av röriga situationer, det kan vara på Ica en
fredag efter klockan fyra, det kan vara när ett barn skriker eller när
rutorna på bilen måste skrapas och jag är sen.
Då äter han, fullkomligen frossar.
När monstret sen på kvällen har ätit sig mätt på alla härliga
delikatesser jag gång på gång bjudit på, det är då han river mig med
sina klor, för att få mer plats.
Effekterna av att ha ett monster är ett psykiskt illamående som gör
att kroppen framkallar reflexerna, men inget händer. Halsen värker för
man vill skrika, skrika slut på allt syre i rummet, men det går inte.
För man kan inte. Får inte.
Det hugger i bröstet, flera gånger varje minut, lite som när man just
kom på något jätteviktigt som man glömt bort.
Det rycker i armar och ben, det för att man vill slå på någonting,
sparka på någonting så knogarna blöder och ömmar, man vill kasta
första bästa sak man ser gärna så det går sönder för att det är så
skönt att se något fysiskt föremål gå i bitar eftersom det är så man
känner där inne i bröstet, i hjärtat.
Monstret river, det gör fruktansvärt ont och man vill riva sig ur sitt
skinn och fly, för sitt liv eller bort från det.
Livet alltså.
Det är här någonstans den där lilla rösten i huvudet viskar, knappt
hörbart "Tänk på konsekvenserna!" och man kapitulerar och börjar
gråta.
Gråta av frustration, ilska och hopplöshet men kanske framförallt av
skulden och känslan av att vara misslyckad.
Skulden för att man gav utlopp för en del av det man kände, den råa
ilskan, skulden för att man än en gång bröt sitt löfte om att jobba på
och kanske aldrig mer, misslyckandet.
"Vi både misslyckas och lyckas varje dag, flera gånger om."
Men jag vill inte misslyckas mer, hur kan jag som har sån koll,
ordning och reda och kontroll misslyckas?
Att jag för tredje kvällen i rad önskar att jag inte fanns är ett
misslyckande och tanken på att jag tänker den tanken, den man inte ska
tänka och absolut helst inte heller prata om, gör mig tyngd av skuld
och skam.
Att alla mår dåligt på ett eller annat sätt, mer eller mindre, fram
och tillbaka, det är ju underförstått.
Men fy fan för att prata om det, det kanske smittar.
Monstret njuter när jag känner mig orättvist behandlad, missförstådd och osedd.
Fråga mig gärna hur jag mår.
Fråga mig gärna hur jag har det och känner det nu när barnens far har
börjat jobba.
Om du törs.