Min värld rasar samman

Nu gör det så där jävla, jävla ont igen.
Så där jävla ont att jag måste få ont någon annanstans innan min själ faller sönder.
Jag känner mig så liten, så maktlös, så djupt jävla ledsen. Så blir jag arg. Arg för att jag inte kan hantera mig själv. Orden från psykologen jag träffade ekar i mitt huvud.
"Do är voxen. Do ska inte beteee dig såm ett baaaarn."
Det var samma människa som sen gav mig diagnosen, hotade med att anmäla mig till soc och som sen släppte iväg mig storgråtandes.
Beter jag mig som ett barn? Gör jag verkligen det? Det kanske jag gör. Fast det jag egentligen gör är är allt som står i min makt för att Monstret inte ska ta över min själ.
Jag kämpar för att inte bli uppäten.
Det jag gör och det jag säger när allt blir mörkt, det är det som sedan plågar mig. Det plågar mig i form av ångest, skam och skuld, självhat. Jag är inte värd någonting. Jag är en usel människa.
I morgon kommer det vara över. Förmodligen. Förhoppningsvis.