Idag fick jag höra av en av barnens pedagoger att vi har så fina och trygga barn. Det var en himla fin komplimang tycker jag. Det betyder ju att vi, trots fel och brister, faktiskt har lyckats jäkligt bra.

Jaha..

..då börjas det. Måste amma oftare. Klara tjockar inte på sig som hon borde.

Födelsedagen spenderade jag till största delen med två av mina fyra absoluta favoriter.

Hanna jublar i tidningen över vinsten i Arla Guldko.

05:15

Japp. Det var först då lilltösen ville ha mat. Tack underbara lilla bebis för att du låter mamman sova.

Jag känner mig trött och sliten. Och lite sådär ledsen.
I morgon fyller jag år. Trettiotre år. När hände det? Jag som trodde jag var tjugonågonting och fullständigt odödlig.

Lite tvångsamning vid 23.30 i natt resulterade i: EN HEL NATTS SÖMN!
Fattar ni? Klara är en vecka gammal och jag fick sova en hel natt!
Tack! Tack! Tack!

På honom behövs ingen kvart. Han har slutat sova på förskolan.

Det där med att vara konsekvent igen. Igår började vi med "kvarten" igen vid läggning. Mys och gos en kvart, har man inte somnat på den får man somna själv. Vi har senaste månaderna legat i deras sängar i över timmen varje kväll. Ohållbart.
Hanna hinner inte somna ikväll, eftersom hon ligger och pratar och gör en massa annat. När jag sen går blir hon så klart jätteledsen, men jag lämnar dörren öppen och förblir konsekvent.
När vi sedan ska kolla till om hon somnat har hon krupit ner i Pelles säng och somnat bredvid honom. Mitt hjärta sprack. Både av kärlek och av dåligt samvete. Jag kände mig usel, hon ville ju bara inte somna själv.

Alltså, den här grabben, han med apkalsongerna på huvudet, han är livsfarlig.

Lördagkväll, 20.30. DÅ börjar jag plugga. Tenta på torsdag.

Ibland är man så där sjukt tacksam över så himla mycket att det gör ont.

Underbara Klara

Alltså hon tar kål på mig i att vara söt. Det här underbara barnet sover, sover, sover, äter, sover, bajsar, sover, skriker när hon blir bytt på, äter och sover.

Jag kan vara så himla inkonsekvent med mina barn. När jag väl är konsekvent så suger det av ruttet, dåligt samvete i hela magen. Som ikväll, när Hanna av en rad olika anledningar till sist fick somna själv. Hela min kropp skriker. Men jag stod emot. Jag var konsekvent. Vi får se om det funkar.

Att försöka uppfostra barn till att bli fria, självständiga, empatiska, ansvarstagande och kloka är det svåraste jag någonsin gjort.

Klara Svea Sofia Moscarda

De svullna påsarna under mina ögon skvallrar. Tur att det är vår, soligt, att jag får fräknar och att smink finns.

Tredagarsbebisar.

Livet är bra jävla underbart!
Så ni vet.

Om Hanna fick bestämma skulle hon ensam ta hand om Gittan. Det är knappt att hon lämnar ifrån sig flickebarnet när det är matdags.

När Pelle ber om att man ska flytta in stolen vid matbordet: "Skjut mig!"

"Vart är Gittan?!"
När ungarna kommer hem från dagis. Inget i världen är viktigare.

Här var vi fortfarande hemma. Här orkade jag fortfarande knacka in värkarna. När vi kom in var jag redan öppen sex centimeter.
Det är vidrigt att föda barn. Och alldeles MAGISKT!

Det har varit en lång dag. Sedan strax efter 03 i natt har jag varit vaken. Men jag är den enda i familjen som inte sover..

Så kom hon då äntligen!

En dag före utsatt datum kom hon. Och fort.
Kvart i fyra i morse började värkarna, på stört med tre minuters mellanrum. Två timmar senare låg hon på mitt bröst. Hon är hur snäll som helst, ger inte många ljud ifrån sig, ammar som en drottning och bajsar som en hel karl. Klockan tre i eftermiddags lämnade vi BB. Hem. Ville bara hem.

"Mamma! Du måste ta det lugnt och andas! Så här!" säger Pojken och demonstrerar hur man gör när man andas. Jäkla gullunge ibland alltså.
Det har varit en riktig jäkla skitdag, har varit helt sänkt. Frossa i morse, magont av bara fan, illamående och massvis av förvärkar. Totalt fyra timmar sömn i natt.
I morgon är en annan dag.

Fyra timmar på förlossningen för att mäta Gittan (2600 g ca), göra en CTG-kurva som tar 20 minuter och träffa doktorn för besked om vart vi ska föda. Fyra timmar.
Nåväl. När vi kom hem bröt jag ihop. Jag tror att jag förtränger mina känslor av oro, för jag har inte tid och ork att ta itu med dem just nu. Känns som en skitrutten strategi egentligen, men den funkar ju. Tillfälligt. Överlevnadsstrategier kallas det. Dags att ta tag i levnadsstrategierna istället. Kanske.

Att vänta på doktorn

"Hur kommer Gittan ut från magen?"
- Pelle 2 år och 9 mån

Ännu ett seminarium godkänt. Håll tummen för att jag hinner med nästa på onsdag.

Med (kanske) 8 dagar kvar till BF. Stanna till onsdag kväll i alle fall, lilla vän.

Vi har förpackat alla vinterkläder i kartonger idag, gjort påsdrakar, städat, äntligen fått tvätta bort skorven ur Pelles hår, sorterat, återvunnit, pantat och så vidare.
Och nu så får Pelle tydligen "smaka på sin egna medicin".

Hon

Som inte lyssnar. Som har det största hjärtat. Som kan bli så arg. Som kan vara så jobbig. Som kan vara alldeles underbar. Som kan få mig att vilja flytta till en etta med kokvrå i Nävekvarn. Som gör mig så jävla stolt. Som är otroligt empatisk och klok. Som gör mig galen. Som betyder ALLT.

"Jag älskar Gittan och vill att hon ska komma ut."
- Pelle

Ibland undrar man om det ens händer saker i ens vardagliga liv. Men jodå.

Före och efter

Linda är en jäkla klippa!!

När Pojken tar upp halva sängen.

v.39

Den här veckan med Pelle blev vi kastade till Eskilstuna. Liksom lite akut. Han skulle ut, han växte inte längre.
Idag var vi på samma undersökning, fast med Gittan.
Först tillväxtultraljud. Gittan skattas till 2438 g och växer, följer sin kurva. Barnmorskan lugnar oss, vi föder små barn, flödet är fint, mycket vatten och Gittan rör sig massor, växer och mår bra i magen. Barn över 2,5 kilo får födas i Nyköping. Och nu är vi ju inte långt ifrån. Inte alls.
Sen följde ett CTG. När det var klart kommer en ny barnmorska in. "Du får vara kvar en stund så ska vi prata med doktorn. Ni ligger ju precis på gränsen.. Minus 24..för att vi ska vilja ha kvar er här..." Vi opponerar oss direkt. Vi vill absolut inte åka till Eskilstuna, inte heller ta ut barnet tidigare bara för att den ligger på minus 24 från vad "vanliga" barn väger. Till sist får vi gå, men på vägen ut stoppar en annan barnmorska oss eftersom vi skulle vara kvar i väntan på doktorn.
GE UPP!
Vi gick med på att läkaren fick ringa om det var något de tyckte var konstigt.
Men nu sitter vi här. Oroliga. Arga. Ledsna. Vi hann under dessa få minuter få hela förra situationen, den som förmodligen triggade igång min depression, uppspelad för oss. Vad händer?
Och det var absolut ingens fel. De gick på siffror. Men jag undrar också varför de inte kunde se hela bilden?
Gittan mår bra. Växer, rör sig, följer SIN kurva. Pelle mådde förmodligen också bra, rörde sig, men växte inte mer i magen och därför behövde han få komma ut och matas, matas, matas.
Helhetsbilden. Helhetsbilden.
Nu vill jag bara gå och lägga mig. Ta en lergigan och dra täcket över huvudet.

Barnmorskan på ultraljudet brukar fråga mig om jag tycker magen växer.
Jo då. Det kan jag väl tycka. Och sjunker.

I morse, en sådär tjugo över fyra, halv fem var jag uppe hos grannen och bultade på dörren och slet i handtaget. Efterfest. Och då hade vi vid halv tolv i natt bett dem avsluta förfesten.
Ibland blir jag inte klok på oklokt.

Glad Påsk!

Påskafton bjuder på sol och blåsbubblor i trädgården. Fantastisk den är, denna frihet när solen lyser och den tjocka vinterjackan får hänga kvar på sin krok.

Beroende på vad man går efter, vår egna beräkning eller barnmorskans.
Tajm flajs - oavsett.

Sa jag det? Sa jag att jag skulle stå på mig för vad jag tror är rätt och fel?
Oavsett så har jag redan börjat.
Och det känns svinläskigt, folk kan ju bli sura på mig, men också förbenat bra. Och skulle det vara så att jag har fel, ja då tänker jag ödmjukt erkänna mitt misstag och be om ursäkt.