I fredags var vi bjudna på 7-årskalas. Vi hade en alldeles fantastisk eftermiddag och kväll. Att få vara ute i Gamla med goda vänner är som balsam för själen.

Amningen går åt skogen och jag känner så otroligt mycket negativt kring det. Jag tror att det är feberns fel

I natt låg tempen på 40 grader, men nu verkar den sjunka igen. Stackars lilla barn.

Dag tre

Ingen förändring.

Det här är inte roligt längre. Vanligtvis går svullnaden ner under dagen, men inte den här gången.

"Är det en fluga som gjort det där?" - Pelle

Kvällsmacka

Äntligen!!

Det har varit en nästan friktionsfri dag. SÅ JÄVLA VÄLBEHÖVLIGT!
(För er som inte vet så gör det ont i hela kroppen, rent fysiskt alltså, att ha emotionell instabil personlighetsstörning. Sen gör det ont i hela själen. Så ont att det enda man vill göra är att slå, ha sönder eller spy. Det bästa är att jag nu vet att det inte är jag, utan min diagnos som gör att jag känner allt det här. Så då vet jag att det kommer gå över, att jag inte alltid, eller varje dag kommer känna och agera så. Det underlättar.)
Idag var fin.

Jag har försökt intala mig själv att jag bara har haft några dåliga dagar, men när några dåliga dagar blir till dåliga veckor, då vetifan..

Igår blev det mesta fel. Idag måste det bli rätt.

Om att lyssna - på sig själv

Idag kommer den här underbaringen få en flaska ersättning för första gången. Nattmål nummer ett kommer med lite tur bli det enda målet om Nan nu mättar. Jag ser tendenserna. Jag måste få sova.

Jag har inte mått helt bra de senaste dagarna. Känt mig tung men tom, ledsen och med hög stresskänslighet.
Det gjorde dock susen att gömma sig i trädgården här hemma i kollektivet i stort sett hela dagen.

Jag kommer en dag, när jag får kol eller cancer, ångra så hårt att jag tog till ciggen när de där starka känslorna, de som jag många gånger tror är ångest, kom. Men när det inte är okej att döva allt det där starka, högljudda i min kropp som gör så ont med varesig droger, läkemedel eller alkohol så måste jag få ta till något. Annars går jag sönder.

När jag tittar på min Hanna när hon sover så ser jag min bebis, min förstfödda, vackra lilla bebis. Det vrider till i hela magen, nästan så jag mår illa. Ångest tänker jag först, men ändrar mig. Kärlek är vad det är.

Hur jobbigt det än är ibland så är jag SÅ oerhört tacksam över mina barn. Det finaste jag vet.

Pelle 3 år!

Vi har cyklat på nya cykeln, gungat, lekt kus och trampat i bajs. Vi har svettats i solen, frusit i blåsten, druckit kaffe, ätit tårta, lekt med kusiner och öppnat presenter. Vi har sjungit, "provkört" bilar och ätit tjugoniokronorspizza.
Jag tror han är nöjd, Pojken. Han sa det.

Natten för tre år sedan hade jag jättesvårt att sova. Bosse skulle ut. När han väl kom så mådde han fint, trots sina 2230 gram och 43 centimeter. Underbara Pelle, du jobbiga, fantastiska skitunge. I morgon fyller du tre år. Vad vore livet utan dig?

Förberedelser

Fina familjen Iwar kom hem till oss och bjöd på pizza. Tack finingar!

4,5 timmar

Av sömn alltså. I morse gick vi upp vid fem. Jag blev sur. Vi har bara varit vakna i tre timmar, men det känns redan i kroppen som om det vore eftermiddag.

Grattis Gagga!

Grattis på födelsedagen käraste Farmor. De säger att du inte riktigt vet om att du fyller år idag. Det gick så fort allting. Hoppas ändå att du har det fint när du försvinner iväg till din värld.

Små, smutsiga fotspår efter barn på parketten.

Sommar, sol och träiga rabarber

Så här nöjd och glad kan man bli om man fått hänga med mamma och pappa lite spontant till Täby en söndag för att köpa bil.

Där står den och glänser.