Vilken fantastisk dag det blev!

God morgon

Jag bara älskar att bo här.
Jag är äntligen hemma.

Pojken envisas med att sova på mage.
Det spelar ingen roll att vi vänder på honom stup i kvarten.

Att klockan bara är tio när jag har gått och lagt mig betyder status usel.
En dag utan grått och regn i morgon skulle sitta fint.
I så fall ska vi ta en runda på byn, gå ner till hästarna och kika in i kyrkan.
Ladda för en jobbig stund på psyk avdelning ett.
Jag vill inget hellre än att lägga ner nu.
Vill inte prata med någon, inte ta några jävla mediciner, inte lägga
mitt liv i deras händer.
Resultat av idag.

Piss och pest och senapsgas

Det har varit en förfärlig dag.
Har fått förklarat för mig att jag har prioriterat fel när jag pluggat
körkortsteori när jag borde ha prioriterat barnen (utan att hon visste
att jag pluggat efter halv tio på kvällarna i ett halvår..).
Jag har fått höra att mina barn far illa av att jag blir arg och
skriker och att det finns en oro som togs upp på läkarkonferensen och
att jag var tvungen att snarast kontakta BVC och berätta sanningen om
hur vi har det hemma, annars var det psykologens juridiska skyldighet
att göra en anmälan.
"Bla bla bla göra anmälan.."
"Bla bla bla göra anmälan.."
"Bla bla bla göra anmälan.."
Hon sa det tre gånger utan att förklara för mig vad hon menade med det.
Jag började må illa och kände hur paniken kom.
Först när jag storgråtandes frågade vad som menades med anmälan, om
dom skulle ta mina barn ifrån mig så berättade hon att det handlade om
en anmälan om att vi behöver hjälp och stöd.
Varifrån minns jag inte, men var gärna lite mer tydlig när du pratar
med en trögtänkt, ledsen mamma som redan tycker att hon är värdelös
och som anser sig vara oförtjänt av dessa fantastiska, glada, friska
och lyckliga barn.
Innan jag skulle gå frågade hon hur jag kände mig och om jag var
benägen att skada mig själv.
Nästan hånfullt svarade jag att jag självklart inte skulle skada mig
själv, men att jag kände mig jävligt ledsen och mådde fruktansvärt
dåligt och illa.
Sen släppte hon iväg mig, med tårarna rinnandes.
Som om jag skulle berätta för henne om jag skulle vara suicidal?
Hon som, i alla fall som det känns, använder allt jag säger när jag
försöker vara ärlig i ett tappert försök att få den hjälp jag så
desperat behöver, emot mig.
Vilken rutten jävla dag det blev.
Var det inte det jag befarade i morse?
Vill inte säga vad var det jag sa.
Eller jo.
Fanshelvetesjävlaskit.

Vad hände?
Hur kunde det bli så här?

Efter en helt fantastisk helg så känner jag att den här måndagen
kommer skita sig totalt.
Redan runt tre i morse började det.

Försök förklara för en treåring vad fasen du ska ha en tampong till.

Det slog mig att planen var att jag skulle börja söka jobb innan jul
och att S skulle vara pappaledig efter nyår.
Inget blir som man tänkt sig.

Äter nybakta saffransskorpor och S spelar piano.
Ibland är det fint alltså.

Busar sönder min alldeles för pigga son och inser att barn(en) är
meningen med MITT liv.

Livet på landet

Idag har vi varit hos Catrine ute i Sörby och hälsat på kossorna och kalvarna.

Våra underbara barn

Hanna är Pelles stora idol.

Det känns lite som att sumpa miljonfrågan och åka ner på tiotusen.

Korvars

Jaha.
Då har jag alltså gjort körkortsteori och körprov idag.
Teorin gick fint med 58 poäng av 65 möjliga, själva körningen däremot
gick käpprätt.
Jag lärde inte känna bilen efter fem minuter som man tydligen ska och
jag tänkte fel när han sa väster så jag tänkte öster och han ingrep.
Nu ska jag vara ledsen och besviken på mig själv en stund, sen är det
"bara" att skrapa ihop tolvhundra spänn..
Korvarsel.

Hälften klart.
Hälften kvar.

Flera nätter i rad har jag drömt mardrömmar om hur jag antingen kör ihjäl mig själv eller någon annan.

Jaha..

Sista körlektionen.

Somliga sparar ut håret, andra sparar ut sina ögonbryn.
Jag gör båda.
Långt hår och buskiga bryn.
Less på att härja fåret en gång i månaden, less på att plocka brynen.
Jag må se ut som en vilde, men ack så skönt att slippa hålla på!

Det är vid middagsbordet de kommer.
Känslorna.
Kärlek, dåligt samvete, skuld och skam, lycka, ångest och oro.
Det är vid middagsbordet, när vi sätter oss tillsammans och tar det
lugnt och pratar.
Vid middagsbordet, när Hanna filosoferar över livet.
Det är då.

"Winterbirds", lugna barn, talgboll uppsatt utanför fönstret.
Just nu är livet fantastiskt!

Jag var så tveksam till att flytta hit.
Jag hade mycket ångest och stor oro för hur det skulle bli.
Helt i onödan visade det sig.
Jag har nog aldrig känt mig så hemma som jag gör här.
Jag kan sitta här hemma en hel dag utan att bli rastlös, jag bjuder
hem folk till Hannas stora förtjusning och jag bara går och myser när
jag plockar undan frökens leksaker och viker tvätt.
Hej hemma, jag har längtat efter dig!

Alltså!

Min säng är helt galet ljuvlig!!

Tack kära svärmor för dom fina kopparna!

Efter en stundtals pruttig dag kramar Hanna mig och säger:
"Mamma! Min mamma! Min BÄSTA mamma!"
Jag älskar dig du underbara lilla liv!

Att tappa befattningen som jag gör skadar mitt barn.

Alla känslor fastnar i bröstet.
Alla.
Dom rörs ihop till ett stort, taggigt nystan, man kan nästan se och ta på det.
Det gör så fruktansvärt ont.
Allt fastnar. Det kommer inga signaler som säger att jag ska gråta,
trots att behovet att gråta är galet stort.
Jag mår illa.
Men det kommer heller ingen befriande signal som gör att jag får kräkas.
Det finns en känsla som verkar vara gjord av någon slags gelé som tar
sig igenom, det är ilskan.
Jag blir så arg.
Jag vill slå sönder saker, jag vill kasta ut något genom fönstret så
jag får höra hur fönsterglasen krossas.
Jag vill slå på mig själv, så jag känner något.
Jag vill skrika tills luften tar slut och tills stämbanden går sönder.
Men det enda jag får ur mig är "Det gör så ont."
Det är diffust, starkt, abstrakt och jävligt mycket och nära på samma gång.
Allt fastnar och jag önskar bara att jag kunde gråta.

Idag befinner jag mig på krigsstigen i ingenmansland.
Helvete vad jag hatar nya mediciner.

Fredagsmys..
Felix frysta köttbullar, snabbisar och om Hanna själv får välja - fiskbullar!

Vår fina pöjk

Vad fan gör vi uppe när vi har fått hem våra fantastiska, nya sängar??

Det här med att vara sjukskriven innebär ju inte att man inte har nåt att göra.
Det är läkartider både via telefon och på plats, det är psykologtider
och psykoterapeuttider.
Däremellan ska fröken lämnas och hämtas på dagis och ibland ska man till BVC.
Jag bara reflekterar.

Ett halvår

Japp.
Det är så lång tid det tog för mig att traggla mig igenom körkortsboken.
Sicken jäkla tur att jag blev klar nu då när jag väldans, vääääldans
snart ska göra proven.
Giv mig styrka!

För ett år sen idag fick vi veta att vi hade en liten Bosse på gång.

Jubel och dans!

Nu är dom här!!

Tog mitt första badkarsbad sen 2003.
Jag dog den stora avslappningsdöden.

Det slog mig att jag vill vara som min farmor när jag blir gammal.
Hon blir 84 år i sommar, bor kvar i sin och farfars lägenhet, är pigg
och klarar sig själv.
Hon har förvisso slutat köra bil för länge sen och nyligen slutat
cykla, är lite skröplig som man ändå blir med åldern.
Men hon sitter bannemej inte på något jäkla hem.
Hon bakar och härjar, tar promenader, hon må kanske ha blivit lite
gaggig och kallar Hanna för Jenny och mig för Margareta, men hon är
tamejtusan fortfarande med.
Så vill jag med vara när jag fyller 84.
Heja farmor Gulla!

Är svag och trött idag.
I morse åkte S in och hämtade Lady Gagga (min farmor) så hon kunde
komma till oss på fika.
Med sig hade hon sin fantastiska ananaspaj och hon kallade Hanna för
Jensan flera gånger.
Hon är rar hon, gamle tanten.
Hoppas hon finns med oss länge till.

Här ute kan man se vintergatan.
Fantastiskt och alldeles övermäktigt.
Att jag är så liten slog mig.
Som ett hårt jävla knytnävsslag, rätt i magen.

Är den här tjejen schizofren?
Jag hoppas då verkligen att det inte ligger och lurar något sånt djupt där inne.
Det skulle vara en tragedi.
Ibland undrar jag vad jag har blivit.
Känner ingen iver längre.

På torsdag kommer sängarna!
Hur najs ska inte det bli efter två veckor på luftmadrass?!

Då fick jag utskrivet en ny medicin.
Den är mot bipolär depression, mani och schizofreni.
Sådär ja.

Idag har varit en dålig dag. Och en bra dag.

För fyra månader föddes han, den lilla Pelle-Plutten.

Amenshit!

Dagen K som i körkortsprov närmar sig med stormsteg.
Helvete!
Är inte redo.

Här bor vi

Den här skylten satt inne på toaletten på öppna psykvården.
Ifall nån glömt hur man gör..

Okej.
Ny medicin, tårar och frågor om jag någon gång haft en låtsaskompis
eller känt av att jag är två olika personer.
Ett frågeformulär där det blev mer på riktigt att jag, på grund av min
sjukdom, blivit en dålig vän. Eller nej, jag har bara blivit jävligt
dålig på att höra av mig och engagera mig i er mina vänner.
Egentligen bryr jag mig precis lika mycket nu som förut och jag saknar
er och behöver er, men jag orkar inte.
Förlåt mig om ni tycker att jag har försvunnit, för det har jag, men
jag menar inget med det.
Jag finns kvar här och kämpar med mig själv.

I början av veckan var vi uppe på specialmödravården för att gå
igenom förlossningen tillsammans med en läkare.
Jag har ju inte vågat läsa Pelles journaler men det visade sig att det
inte fanns så mycket att gå igenom.
Förlossningen gick ju så vansinnigt fort.
För fort.
För fort, utan kontroll, med en stor oro för lilla Bosse som skulle
väga cirka två kilo, med grymma och läskiga hallucinationer, utan
bedövning och med en smärta utan dess like och näst intill ingen tid
till återhämtning mellan värkarna.
För mig var det en mardrömsförlossning.
Rent medicinskt var den perfekt.
Jävligt snabb, men perfekt.
I morgon ska jag prata om den igen, med min psykolog.
Det ska bearbetas.
Jag vill fly.
Bara skita i det. Låtsas som det aldrig hände.

Lite ro.

Grattis fina Miskäll på 30-årsdagen!!