Alla känslor fastnar i bröstet.
Alla.
Dom rörs ihop till ett stort, taggigt nystan, man kan nästan se och ta på det.
Det gör så fruktansvärt ont.
Allt fastnar. Det kommer inga signaler som säger att jag ska gråta,
trots att behovet att gråta är galet stort.
Jag mår illa.
Men det kommer heller ingen befriande signal som gör att jag får kräkas.
Det finns en känsla som verkar vara gjord av någon slags gelé som tar
sig igenom, det är ilskan.
Jag blir så arg.
Jag vill slå sönder saker, jag vill kasta ut något genom fönstret så
jag får höra hur fönsterglasen krossas.
Jag vill slå på mig själv, så jag känner något.
Jag vill skrika tills luften tar slut och tills stämbanden går sönder.
Men det enda jag får ur mig är "Det gör så ont."
Det är diffust, starkt, abstrakt och jävligt mycket och nära på samma gång.
Allt fastnar och jag önskar bara att jag kunde gråta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna gärna ett spår efter dig..