Det här hade jag tänkt skicka till vår hyresvärd i morse. Stefan undrade om han inte skulle försöka ringa honom först...

"Hallå Janne!
Det här är inte ett dugg roligt längre. Att en stank tar sig in hemma hos oss, i vårt hem, där vi bor är inte okej. Det handlar om vårt hem. Vårt liv.
Sedan i mitten av Augusti har vi levt med stanken VARJE dag. I två och en halv månad. Det är inte ok att leva så och det är heller inte ett dugg jävla okej att behöva betala dyra 10400 kronor varje månad för att leva och bo i en stank man själv inte orsakar.
Jag vill inte att du skickar dina balter igen, för de kan VERKLIGEN INTE göra något. Vad jag behöver är fackfolk.
Det här är så INTE okej! Jag är arg. Jag är ledsen och det tär på mitt psyke.
Nu räcker det."

Så har jag till sist fått fram en vad jag tror är en vetenskaplig artikel.
Nu ska den "bara" läsas också. Och förstås.

Jag tycker det är så dyrt med gardiner, men tänk vad de kan göra för ett rum. Nu är sommaren med vit spets som fladdrar i vinden borta. In med mys och murr.

Min ångest tar sig olika uttryck. Idag: "Jag MÅSTE springa en mil. Minst."
#ångestkandraåthelvete

I morgon är det spökfest på dagis. Vi provsminkar.

Så kom jag då ÄNTLIGEN iväg och tränade. Bara inte sammandragningarna sätter stopp så kommer jag vara i högform till förlossningen.

Hanna drog på kalas idag. Alldeles själv.

Först kommer lyckan. Och lättnaden.
Sen kommer funderingarna och tvivlen.
Jag blev godkänd. Tar jag mig igenom de här tre åren med "bara" godkänt så kommer jag bli lika mycket sjuksköterska som de som fått VG rätt igenom.
Men så ploppar facebookstatusarna upp om VG och bra feedback.
Mina tunga, mörka moln hopar sig.
Var det på gränsen att jag fick G? Är jag den där medelmåttan igen som kämpar men som trots det bara klarar sig på det berömda?
Jag jämför mig. Mycket. FÖR mycket.
Jag MÅSTE komma ihåg att jag blir en toppensyrra på "bara" G. Att godkänt tamejfan är godkänt och inte bara nästan godkänt.
Fan.
Jävla monster. Lägg ner. Jag är fan inte sämre än NÅGON annan bara för att jag inte får VG. Jag får lika många högskolepoäng för det.
Det är jag som är Jenny, och jag är så in i helvete bra.

Pump it!

Första pumpan någonsin hemma hos familjen Moscarda.

Jaaa!

Kurs avklarad.

Jag kladdar sönder min kurslitteratur med blå och neonrosa pennor. Jag känner mig nyttig, duktig.
Ändå känns det som om jag inte fattar ett enda jävla dugg.
Konsensusbegrepp. Vårdteoretiker.
Klinisk praxis. Hälsa och lidande.
Vem är jag?

Till Janne:

Kasta ut engelsmännen, sanera, sätt in ett vettigt fläktsystemet.
Fan.

Apelsinmonster

Jag kommer åkandes i en stor, svart buss på busstationen. Kastar mig ur den med en liten Pelle på armen. Jag vet att jag är sen till något, vet bara inte vad.
Där möts jag av ett gäng olika präster, poliser, läkare, socialarbetare.
"Vart har du varit? Du är sen."
Jag hälsar artigt och tar var och en i hand. Det är folk från förr. En av poliserna var skolpolis när jag gick i lågstadiet, prästen heter Petter och hans son David är med.
Medan jag tar alla i hand känner jag hur mina fingrar gör ont och plötsligt sitter jag på ett rusande tåg, fortfarande med Pelle på armen, då mina fingrar fläks upp och trillar isär och ut kommer tarmar och blod. Tåget rusar och skumpar.
Jag behöver operation och någon ska operera mig på det skumpande tåget men poliserna och socialtanterna sliter i Pelle för att ta honom ifrån mig.
Ingen hjälper mig. Det är ingen som hjälper mig.

Kämpa!

Eftermiddag, tröttast.

Älskade Mamma!

v. 15

Tjocksmock.

Om man inte har lust med nånting då?

Idag har Pojken flyttat in hos sin storasyster på riktigt. Kommer bli bra, det här.

Alltså, mina vänner!

Ungarna testar på det här med att dela rum. De verkar tycka det är himlarns mysigt.

Vänskap

Sju sorters kakor

Ja, eller två i alla fall.
Hanna och jag slog till och bakade lite igår.

Det är kul att man måste ställa fönstren på vid gavel tidig morgon för att det luktar så jävla illa i lägenheten.

Så fick jag min allra första högskolepoäng.

(Bara 179 kvar..)

I går kväll och i morse var det någon som gav sig tillkänna.

Började just följa på Insta.
Igenkänningsfaktorn slog i taket.
"Fast du kan ju inte ha borderline, du är ju normal."
När jag får höra den kommentaren känns det som om man stjäl en bit av mig, tag ifrån mig mitt svar på varför jag är som jag är. Då blir jag bara till en vilsen, osjälvständig och arg jävla idiot igen.
Säg aldrig mer till någon som fått en diagnos, oavsett om det är för att vara snäll eller inte, att hon "inte kan ha" diagnosen. Det blir så jävla orättvist för henne. Och fel.

Den ena somnade under bordet och den andra i mitt knä.
"Sluta prata nu, Zlätan!" sa Pojken.

Känslan av att ha försummat barnen är enorm. Speciellt Hanna. Och nu, när jag faktiskt tvingar mig själv till att ha tålamod och ork för att ge av mig själv, då vill hon inte ha. Då är hon bara arg och jag når inte fram.
"Ta det inte personligt."
Jag försöker, men det sliter sönder mig, hela kroppen gör ont av att inte räcka till.

Den här fröke...förlåt, frun, går i flytteritankar. Igen.
Ja. Igen. Förlåt då.

Pojke på gosedjurshög

Han har feber. Precis som sig bör när föräldrarna egentligen "inte har tid" att vara hemma. Tur att jag har en sån jäkla bra man som sätter sig själv och sitt jobb i andra hand så jag inte missar något i skolan.