Känslan av att ha försummat barnen är enorm. Speciellt Hanna. Och nu, när jag faktiskt tvingar mig själv till att ha tålamod och ork för att ge av mig själv, då vill hon inte ha. Då är hon bara arg och jag når inte fram.
"Ta det inte personligt."
Jag försöker, men det sliter sönder mig, hela kroppen gör ont av att inte räcka till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna gärna ett spår efter dig..