I morgon ska jag få träffa min nya psykolog. Omgång No:2 i ordningen inom psykiatrin. 

Kommer det bli bra? Vilken arbetssätt har hon? Kommer jag få nya medikamenter? Kommer jag få ångestdämpande som jag faktiskt kan ta? Kommer vi få bra kontakt? Kommer jag kunna öppna mig tillräckligt för henne för att det ska hjälpa mig må bättre? Frågorna är många. 

Påväg till fritids håller jag och Hanna varandra i handen. Jag går som i en bubbla, hör ljuden från bilarna som ett dovt brus, det är som att mitt huvud är isolerat. "Gud! Jag vill bara sätta mig ner. Jag orkar inte mer!" utbrister jag. Hanna klappar mig tröstande på armen. "Snart mamma är vi framme, då får du sätta dig och vila. Det finns en mjuk soffa på Vintergatan. Snart får du sätta dig." Vi fortsätter gå, för livet fortsätter ju.

"Snart får du sätta dig." För mig känns det som om det där snart aldrig kommer. Jag skulle verkligen, verkligen behöva sätta mig ner i den där mjuka soffan. På riktigt. 

Jag är så jävla snäll, jag är rolig, empatisk, gullig, kvicktänkt, kärleksfull. Jag är smart, jag bryr mig om, ger massor, försöker ta så lite jag kan, jag anpassar mig, är följsam, jag ställer upp. Jag är tuff, stark och känslosam. Jag är givmild, jag pratar, skrattar, är rolig, jag bjuder på mig och mitt. Ändå hatar jag mig själv innerligt. Hur kan man hata en sån människa med alla dessa fantastiska egenskaper? Vad är det som gör att jag trots allt detta känner en kronisk tomhetskänsla, ett stort självförakt?
Hur kan man avsky en sån vacker människa?

Jag är en vuxen person nu. En person som står på egna ben och som klarar sig själv. En sån där vuxen som betalar alla räkningar själv, som ringer viktiga samtal, tar barnen till skolan i tid, gör allt för att hämta hem dem i tid. Jag är en sån där vuxen som inte räcker till, som låter alla tre barnen somna på soffan vareviga kväll därför att - åter igen - jag inte räcker till. Jag har inte längre en bättre hälft att luta mig mot när det blåser kraftiga stormar, ingen som drar fingrarna genom mitt hår för att lindra ångest efter en jobbig dag på jobbet eller efter kvällens krig om tandborstning med barnen. Jag är en sån där vuxen person nu som tar egna beslut utan att ha någon att bolla dessa med. En vuxen som inte har någon att reflektera dagens roliga händelser, tråkiga händelser, jobbiga och hemska och underbara händelser med. Jag är den där ensamma vuxna som får skratta rätt ut i luften när jag kommer på något roligt som hänt utan att få berätta det för någon. 

Att vara ensam är fruktansvärt svårt stundtals efter att i så många år, dag ut och dag in haft någon att ösa varje tanke på, viktig som oviktig. Jag söker strategier, hittar strategier, provar strategier för att överleva allt från snålblåst i ett grått oktober till roséskimrande sena augustikvällar. Vem bestämmer vad som är rätt? Vem bestämmer vad som är fel? Jag gör alltid vad jag kan för att leva dagen och ibland eller till och med jävligt ofta bara överleva den. Bara orka andas. 

Hon blev bitter ändå. Trots att hon aktivt arbetat för att låta bli.