1.12.16

Jag kastas minst tio gånger om dagen mellan att hata allt jag gör och allt jag är till att fullkomligen älska det.
Det frestar på. Jag blir trött, urlakad. Utmattad.

13.11.16

Jag kan inte hålla ihop längre. Jag faller ner på knä här. Gråter. Smälter bort med snön när regnet kommer. Jag kan inte hålla ihop längre.

6.11.16

När en ena dagen rockar livet och nästa bara vill skjuta sig själv i huvudet för att allt är så meningslöst.
Visst är det väl alldeles fantastiskt?!

3.11.16

Jag vaknar kring 04 varje morgon. Det är helt jävla orimligt.
Idag kände jag dock att det var farligt att somna om. Sista salstentan klockan 08.10.

15.10.16

Bedöva mig.

Man ser det inte utanpå hur ont det gör inuti.
Det är så det sägs. Jag orkar verkligen inte känna mer. Jag är så otroligt utmattad av att kastas mellan eufori och total katastrof inom loppet av några timmar. Varje dag. Varje jävla dag. Att det är något stort jäkla fel på mitt belöningssystem är självklart när jag gör en flygtur till månen över en klarad tenta och jublar och gläds i en kvart för att sedan kastas ner igen, ner i det avgrundsdjupa, mörka. Det är som om allt dopamin i min hjärna exploderar i ett enda stort fyrverkeri. Sen är det slut. Här småskvätts det inte med lite dopamin här och var utan allt ska ut. Allt på en jävla gång. Jag orkar faktiskt inte mer. På måndag är det jag som lyfter luren, ber om seraquel eller litium. Det är inte längre hanterbart.

19.9.16

Tänk att jag igen skulle få lära mig mer om min egen sjukdom på högskolenivå och sedan hålla föredrag om det.

3.9.16

Vi dricker te hon och jag, pratar om livet och viker tvätt.

1.9.16

"Mamma, du luktar så himla gott! Du luktar som vaniljtårta."

29.8.16

Nej. Det här är inte alls så lätt som ni kanske tror att jag tycker. Jag är full av ångest och dåligt samvete. Det gör ont i varje fiber i min kropp. Men någonstans måste man göra något, förändra något. Det är skitsvårt och jag har ett konstant tryck över bröstet. Det här är otroligt svårt och jobbigt för mig.

2.7.16

Det händer ju att jag lider av endagsdepressioner. Ibland håller de i sig längre. Idag är en sån dag. Det gör det ju inte mindre värdelöst. Att ena dagen vara enormt kärleksfull, glad, empatisk och livsglad för att nästa dag vara enormt arg, känna avgrundsdjup meningslöshet och olycka gör mig galen.

30.6.16

"Mamma! Jag drömde en magdröm att jag hade två små bilar som nån kastade ut på tågrejslen." - Pelle, snart 4 år.
Älskar när orden blir fel.

29.6.16

Dag två som sommarvikarie fick en bekänna färg när det var full rulle från 14-22. Men jag känner inte av stressen, bara att det är mycket att göra. Och mycket att komma ihåg och mycket som inte blir gjort när en vill för att det ammas och sovs när en kommer in för att utföra arbetsuppgifter. Det är mycket som ska kontrolleras med de små liven och deras mammor.

21.6.16

När man inte tycker det är jobbigt att jobba. Då har man väl ändå hittat rätt?!

13.6.16

Bifår änd after

21.5.16

Jag är så enormt tacksam, för jag har det vackraste som finns. Att få vara mamma till de här tre är det mest fantastiska, det jobbigaste och bästa jag vet. Ni får mig att känna precis alla känslor som finns, ibland så överrumplande starkt att jag inte vet var jag ska ta vägen. Tack för att jag får låna er en stund. Tack för att jag får vara er mamma.

19.5.16

Tomhetskänslan och meningslösheten är på besök. Jag hoppas innerligt att det beror på att jag avslutade den stora biten av praktiken igår samt att mina rutiner bröts av att jag idag fick vabba. Förändring är inte riktigt min grej..

6.5.16

De senaste dagarna har jag tvivlat. Massor. Jag vill inte. Jag kan inte. Jag hoppar av. Lägger mig. Ger upp. Men så idag fick jag vara med om en förlossning och uppleva den från andra sidan sängen. Någonstans inuti mig vaknar glöden till liv igen. Snart åtta veckors slit på medicinvårdsavdelning har gjort mig en aningens bitter, ledsen och förvirrad. Men några trappor ner. Det är där det händer.

Hon tog sina första steg igår!!

1.5.16

Det är bara en period..

Stundtals kan jag känna att kraschen är nära. Jag har alldeles för mycket att göra, tagit på mig för mycket, det ställs jättehöga krav på mig från flera olika håll. Också från mig själv - i vanlig jävla ordning. Jag säger till folk när de frågar hur det går att "det är bara en period", men jag känner hur allting inom mig bara rasar, är svart, fult, trött och fullt fast tomt. Jag är konstant arg, konstant trött och jag ser varningssignalerna blinka ilsket rött när jag börjar bli folkskygg och vill slå sönder och samman allt och alla som råkar stå just där just då. Jag är livrädd för att bli sjuk igen och den rädslan spär på allt jag redan känner. Men fejset åker på, för jag gillar det jag gör, det får mig samtidigt att växa något enormt. Jag har börjat skada mig själv igen. Psykiskt. Jag säger elaka saker om mig själv, att jag är värdelös, världens sämsta mamma, att jag är oduglig och alla de här tecknen är högljudda varningssignaler, som jag är fullt medveten om den här gången, men som jag inte riktigt kan hantera, för jag vet inte hur jag ska göra den här gången för att trycka på stoppknappen. Varje dag ser jag som enda lösning att flytta ifrån min familj, för att inte göra mer skada än vad som redan har gjorts. Jag menar inte att fly, jag menar att skydda. Det är bara en period. Hoppas jag tar mig igenom den bara..

26.4.16

Hon som börjar på förskolan om två veckor.

23.4.16

Idag på Biltema tvättade jag Pelles händer efter att jag varit på toaletten.

10.4.16

Det är bara en dålig dag, inte ett dåligt liv. Med vänlig hälsning, Borderlinepsykot

4.4.16

När barnet börjar tonårsrevolta redan vid 6 års ålder och en känner sig bortglömd, överflödig och bortvald.

30.3.16

Nu börjar de, helvetesveckorna, som jag både sett fram mot och fasat för. Vfu i veckorna och inskolning på kvinnokliniken på helgerna och någonstans där emellan ska det skrivas inlämningsarbeten som hör till kursen. Ser ni hur trött jag är? Redan. Nåväl. Det är bara för en kort (?) tid.
Nu kör vi!!

26.3.16

GLAD PÅSK!

Hoppas ni har gjort er en glad påsk, det har jag, med jobb och min älskade familj. Och att solen sedan värmde gott på vägen hem till mor och far gjorde ju inte saken sämre.
Nu är klockan omställd och jag dör stora trötthetsdöden. Gnatt!

Jag vet att det kan verka fånigt, men det var ett enormt steg för den här damen. Idag tog jag alltså venprover, på mina kollegor dock, men ändå! Efter första släppte en stor sten och press så pass att jag faktiskt började gråta. Men OJ vad jag har varit nervös för det här med att sticka folk. Nästintill livrädd.

20.3.16

Att den här lilla snorfian blev 11 månader idag är ju helt galet!

"Det känns som om du räddade mitt liv idag!"
Tänk så mycket lite tid kan göra.

17.3.16

Inte nog med att vi hamnade på väggen, nu hamnar vi på facebooksidor också.

14.3.16

I 20 år har ni varit med och format mig. I 20 år har ni varit med och stöttat mig. Fått mig att känna mig stark, låtit mig gråta, låtit mig vara svag. Ni är en del av mig.
Och nu är det slut.
Tack för allt!
Tack som fan!

9.3.16

Min tappra lilla tjej. Fejset fullt av snor, ändå så glad.

5.3.16

Hej framtiden!

Idag gjorde jag alltså mitt första pass på kvinnokliniken. Vi rände mellan gyn, förlossningen och BB, jag såg sorg och lycka, jag kände mäktiga känslor i mig själv, jag kastades tillbaka till mina egna lyckliga, jobbiga och sorgliga stunder. Jag jobbade ihop med fantastiska människor. Hjältar. Tänk att jag ska bli som dem!

2.3.16

Inskolningstajm!

På lördag påbörjar jag inskolningen på kvinnokliniken! Gaah! Så jävla verkligt allt blev!

1.3.16

Jomen!

Så blev det visst ett litet VG på senaste tentan. (Vilket då innebär VG på kursen!)

27.2.16

Vi tjejer drog upp till min farmor idag efter lunch. Vet faktiskt inte om hon visste vilka vi var..

26.2.16

Här ligger jag och håller en av världens bästa minimänniskor i handen. Hon babblar och babblar och sekunden senare blir hon knäpptyst och andas sådär tungt.
Livet är väl förjävla fint nästan jämt.

22.2.16

TAMEJFAN!

Jag - Jenny - ska jobba som uska på förlossning/gyn/BB i sommar!!
Jag är så lycklig så jag hör fåglar kvittra! Så jäkla fantastiskt! Ett steg på vägen.

14.2.16

Ni säger att ni också kan bli arga..

Då säger jag att ni aldrig kan bli lika arga som jag blir när jag blir arg. Ni tror förmodligen inte att det stämmer. Men om jag skulle berätta för er, helt rakt och ärligt, hur jag blir, då skulle ni bli rädda och tycka att jag är en hemsk människa, fru och mamma.
Jag önskar att jag öppenhjärtigt vågade berätta, i detalj. Men jag gör inte det, det är för fult. Men tänk er den trotsigaste jävla snorunge till treåring ni bara kan. Och så ser ni en snart trettiofyraårig kvinna bete sig så.
Där har ni det.

9.2.16

Min fina, fina son, 3 år gammal, klämmer ur sig så mycket fint. Som exempelvis i lördags; "Det här är en jättebra familj!"
Eller som i morse när jag tagit på mig nya örhängen; "Vilka vackra örhängen! Är dom nya?"

3.2.16

Dessa jävla jävlar och hålet de lämnat efter sig. Smärtan på en VAS-skala. Typ 9,5. Jag vill inte vara med längre. Maxdos Alvedon gånger två inom loppet av två timmar och så två lergigan på det och jag hoppas att jag stendäckar och inte vaknar av smärtan i natt. Det suger att vara jag just nu. Smärtmässigt i alle fall..

1.2.16

Infektion i tandkött och käkben. Jag kände hur hon skrapade i käkbenet och bedövningen hjälpte inte ordentligt. Det var så att säga mindre skoj..

27.1.16

Som en tandlös kärring

Idag rök alltså två tänder till. En kvar att ta bort. Jag har sällan, näst intill aldrig varit så sugen på pizza som idag. Typiskt.

25.1.16

I morse, hundra meter hemifrån, fick jag en panikångestattack. Den första på över ett år. Man liksom överrumplas något enormt. Hyperventilera. Andas för i helvete människa! Andas!!
Ett snabbt beslut att gå till skolan, trots att jag hellre hade vänt om, gått hem, tagit medicin, dragit täcket över huvudet och inte visat mig något mer på hela jävla dagen.
Jag tänker på det där som inte syns utanpå. Som jag idag. Jag var livrädd hela dagen. Ångesten lade sig som en stor magsjuka över hela mig och jag mådde så illa. Ändå satt jag där. Med stor klump i halsen satt jag i cafeterian och läste mina vetenskapliga artiklar och låtsades som om allt var bra. Ingen såg. Ingen märkte. Ingen kunde veta hur hela mitt allt bara ville skrika, slåss, gråta. Det där som inte syns utanpå.
Jag undrar hur många med mig idag i skolan som kände så. Som gjorde samma sak som jag.

20.1.16

Älskade barn

Hon verkar nöjd, trots att vi inte levererade någon pruttkudde. Paket i mängder, tårta, kusinbus, korvsnåganåff, ballonger, serpentiner, sång och människor som betyder mycket för henne.

Grattis Rultan 6 år!!

För sex år sedan gjorde du mitt liv tusenmiljarder gånger bättre, lyckligare och ljusare. (För att inte nämna jobbigare, krångligare och läskigare..) Du är mitt allt. Jag älskar dig min fina, fina Hannabanan.