När Hanna kom grät jag dagligen.
I alla fall de första månaderna.
Jag grät av lycka och av hur fantastiskt hela grejen med livet var.
Jag kunde titta på henne och brista ut i gråt helt plötsligt och känna
hur hjärtat om och om igen sprängdes av kärlek.
Kan inte minnas att jag en enda gång har känt och gjort samma sak med Pelle.
Det känns så jävla orättvist.
Jag älskar den där fantastiska lilla krabaten mer än livet, men varför
kan jag inte få känna den där bubblande lyckan och kärleken som
svämmar över?
Man älskar alla sina barn lika mycket.
Alla säger det.
Alla.
Även om jag vet att jag gör det så känns det inte så.
Det känns inte så bara för att jag inte får känna det där. För att jag
inte fick känna det där.
Jag älskar dig Pelleman, precis lika mycket som jag älskar din syster.
Det känns bara så orättvist.
De lyckliga ältar inte.
Nej, det gör dom inte, men om det gör för ont då?
Om det gör för ont att inte tänka och att tänka?
Min älskade lilla Pelleplutt, jag önskar att jag fått en bättre start med dig.

Jag typ dör så fina dom är!

Pellesnutt

Amma, amma, amma, barn som inte vill sova, uppe sen klockan fem, barn
som har feber och ont i nacken och bara gråter.
Ingen bra kombination.
Jag är ett mos.

Nu är hon klarvaken och läser högt ur "Totte går till doktorn".
Tooooppen..
Nåväl.
Hon verkar må bättre, det är huvudsaken.
God natt, typ.

Vår febersjuka lillgris.
(är rädd att hon har öroninflammation på gång..)

Här kan vi gå omkring och vara sura en hel dag.

Från mage till rygg.

Finbesök från mörkaste Småland

Det är alltid så jävla värt att diska

Dom avlöser varandra mina barn med sitt gnäll och grineri.
"Jag vill inte haaa maaaat!"
Sen blir hon tyst och glad och trycker i sig nio köttbullar.
Då börjar Pelle.

I morgon kommer världens bästa Malin!
Som jag har längtat efter dig min fina.

Måndag närmar sig med stormsteg.
Jag är obarmhärtigt orolig.
Orolig för hur det kommer gå, hur jag ska hantera situationen om jag
blir så där arg så det nästan blir svart, eller om jag börjar gråta så
där hysteriskt och Hanna tröstar, vilket är så jävla fel, eller hur
jag ska klara det om stressen blir för stor och attackerna, de som är
proppfulla av ångest, kommer.
Min dotter är tvåochetthalvt. Hon ska bannemej inte behöva trösta mig,
eller se mig så arg, ledsen och hjälplös. Hon ska heller inte behöva
bli skälld på av ett monster till morsa för att hon gungar spjälsängen
lite för hårt, eller kastar en "jägurt" över vardagsrumsgolvet.
Gud hjälpe mig på måndag.
Gud hjälpe mig, om du finns.

Övertrött minigris somnar till sist ihopknölad i min famn.

Å satan vilken jäfvla miss!!

Sov sött!

..för det gör jag.

Skjut upp idag det du kan göra i morgon

Jodå.
I morgon ska vi boka tider på Stures.
I morgon ska vi kasta, rensa, sortera, packa om och packa rätt.

Helt plötsligt fick jag en näve tålamod och glädje kastad på mig och
lät Hanna hjälpa till att laga maten.
Inte heller blev jag stressad och irriterad över att hon sen inte ville äta den.
Efter det möblerade vi om lite i hennes rum vilket ju var fantastiskt
spännande och hela tiden med ett glatt humör.
Sån vill jag alltid vara, glad, lycklig, tålmodig och med ork.
Kom tillbaka Jenny, kom tillbaka!

Ska vi kvotera in kvinnor i idrotten nu också?
Bara för att?
Larv.

Köpte en app idag, den dyraste jag nånsin köpt.
Körkortsteori.
Det går helt okej tycker jag väl ändå.

Hur tänkte hon när hon sa att jag skulle natta H i sängen med en saga?
Jag säger om och om igen att jag har noll tålamod.
Hur tänkte hon då?
Att jag helt plötsligt skulle få en näve tålamod och kunna övertala
och tvinga lillfröken att somna i sin säng?

Screw nattningsrutiner.
Hade vi bara lagt oss på soffan, som vi brukar hade hon sovit för en
halvtimme sen.

"Att sova på dagen gör inte depressionen bättre, så låt bli det."
Vad gjorde jag?
Somnade på soffan efter lunch.
Jamen vadå?
Vad ska jag göra då?

Jag hajar. Jag hajar att jag måste ta tillbaka lite av det som var jag
för att orka med.
Jag är också med på att vi måste komma på något bra sätt att få
kvällsrutiner, det mår vi alla bra av och vi kanske kommer i säng
tidigare.
Jag vet att jag och Hanna måste få mer egentid och jag SKA avsätta tid för det.
Men jag fattar inte vitsen med att fundera på att köpa en annan vagn
för att jag lättare ska kunna ta mig ut.
Ståbrädan funkar perfekt! Det är inte den det är fel på, det är hela
momentet med att ta sig ut och ta sig en längre bit med en nyfiken,
envis tvåochetthalvåring och en ammande knorrig bebis.
Det är ett moment av stor stress.
Jag tyckte inte vi kom fram till nåt idag.
Ingen lösning på något.
Bara tankar på mer stress, mer pengabekymmer, mer att lägga in i dagsschemat.
Sen att det är två veckor, ja precis - TVÅ låååånga veckor tills nästa
gång jag ska till terapeuten, som jag fan inte vet om jag får ut nåt
av efter vad det känns idag, gör ju inte saken bättre.
S börjar jobba på måndag och magen vänder sig ut och in bara jag tänker på det.
Tid, rutiner och struktur.
Absolut, men jag behöver ju få hjälp.
Men jag får väl sitta här, gråta och få ångestattacker och fundera på
vad det är för vagn jag ska köpa.

Äh!

HURRA!

Idag fyller min kära illerbror år. Grattis!

Nån gång ska vara den första

Har just beställt en bok.
Den första i mitt liv.
Ja, om man bortser från "Tvillingarna på Sweet Valley High"- böckerna..

Tack fina bloggläsare för stöd och fina ord!
Tack!!

Nu är det kväll.

I morgon ska vi åka till Eskilstuna.
Där har vi inte varit sen Pelle kom till världen.
Kan inte beskriva känslan eftersom nostalgi och melankoli inte räcker till.
Ni tycker säkert att jag är dum i huvudet, men jag vill dit och inte.
Det är så rörigt.
Rörigt i huvudet, i magen och i hjärtat.
Jag vill tillbaka till i början av juli och göra om. Ta vara på varje sekund.
Jag vill göra om.
Och må bättre.

Inte får jag tillbaka den här tiden heller.
Hanna som är alldeles fantastisk och Pelle som växer, pratar och
utvecklas i rasande fart.
Jag får inte tillbaka det här.
Så gråter jag bort allt och är arg.
Helvete.

Förstör.
S skulle ju på herrmiddag.

Man nästan riktigt ser vad lördagsgodiset leder till..

Bara några minuter över sex så såg det ut så här hemma hos oss.
Fantastiskt!
Men då får vi räkna med att det blir en tidig morgon också, så god
natt och tack för en dag utan jobbigheter.

Vem är vem?

Tre gånger ikväll har Hanna vaknat och ropat "mamma!".
Åh vad härligt det kändes.
Den senaste veckan har det känts som om hon tagit något slags avstånd
från mig, så när hon nu ropar på mig känns det gott i det ledsna
mammahjärtat.

Men gå och lägg mig!!

Typ dog av stress på Maxi efter lunch.
När sista kylvaran var inställd och kylskåpsdörren stängd andades jag
ut och kände sådan otrolig lättnad.
Sen stressade vi vidare ner på stan för en fika med den fantastiska
familjen Iwar.
Full av glädje och energi nynnade jag lite på vägen hem.
Välbehövligt.
Tack underbara ni för laddning!

Nu är det klippt!
Ja, håret alltså.
En decimeter kortare men fasen så mycket mjukare.
Nu fastnar jag inte halvvägs med fingrarna.
Tack Linda!

Minigrisen har sovit sen halv nio och nu, först nu går jag och lägger mig.
Mitt dumma, dumma mupphuve!
Han lär vakna två minuter efter att jag somnat och vilja ha mat.
Mupphuve.

Idag har jag fått veta att jag ÄR tuff!
Tack fina L för fina och stärkande ord!

Vem röstar för att jag ska bli rödhårig?!

När man blir sjukskriven får man annat huvudbry så som:
- Hur ska pengarna räcka till?
- När tusan kommer mina pengar?

Nya brallan! Älska hösten!

Nåväl

Solen är också påväg upp..