Jag hajar. Jag hajar att jag måste ta tillbaka lite av det som var jag
för att orka med.
Jag är också med på att vi måste komma på något bra sätt att få
kvällsrutiner, det mår vi alla bra av och vi kanske kommer i säng
tidigare.
Jag vet att jag och Hanna måste få mer egentid och jag SKA avsätta tid för det.
Men jag fattar inte vitsen med att fundera på att köpa en annan vagn
för att jag lättare ska kunna ta mig ut.
Ståbrädan funkar perfekt! Det är inte den det är fel på, det är hela
momentet med att ta sig ut och ta sig en längre bit med en nyfiken,
envis tvåochetthalvåring och en ammande knorrig bebis.
Det är ett moment av stor stress.
Jag tyckte inte vi kom fram till nåt idag.
Ingen lösning på något.
Bara tankar på mer stress, mer pengabekymmer, mer att lägga in i dagsschemat.
Sen att det är två veckor, ja precis - TVÅ låååånga veckor tills nästa
gång jag ska till terapeuten, som jag fan inte vet om jag får ut nåt
av efter vad det känns idag, gör ju inte saken bättre.
S börjar jobba på måndag och magen vänder sig ut och in bara jag tänker på det.
Tid, rutiner och struktur.
Absolut, men jag behöver ju få hjälp.
Men jag får väl sitta här, gråta och få ångestattacker och fundera på
vad det är för vagn jag ska köpa.

Eftersom förskolechefen förra veckan inte ville hjälpa mig att ansöka
om utökad tid på dagis för Hanna (det är ju en så lång och jobbig
process och hon kunde ju inte tänka sig att det var så särskilt
jobbigt här hemma, hon har ju två barn själv så hon veeeet ju precis
hur det kan vara..) så ringde jag igår kommunen, tänkte om jag på
något vis kunde gå bakvägen.
Jag hann inte mer än fråga om hur jag går tillväga innan jag, än en
gång brast i gråt.
Vuxna människa, kan inte sluta lipa i tid och otid.
Nåväl.
Ansökningsblanketterna är nu på väg.
En bra början.

Ett myggbett under foten, en icke befintlig bostadskö som helt
plötsligt blev en, en timme hos psykologen som behövde vara tre.

Varnar för dåligt bloggande tills jag fått ordning på förhållandet mellan mailen och blogger.
Puss!

Nästa sommar MÅSTE vi bo någonstans där vi har tillgång till uteplats.
Jag blir galen!
Jävla fängelse att bo i en lägenhet utan balkong när det inte regnar.

Jag önskar så att jag orkade

Idag viskade en fågel i mitt öra.
Jag tänker gå som en hök.
Om det nu är sant, då jävlar ska dom få se vad det är för monster dom
har att göra med.

Doktorn hade inte tid med mig.
När jag frågade om vi kunde ta blodtrycket sen efter att jag tagit
blodprover fick jag till svar: "Det har vi inte tid med ska du veta,
vi har akuta fall här ute."
Vill bara skrika, gråta och springa härifrån.

Nej då, jag är inte ett dugg irriterad.

Fan att det ska va så jävla krångligt med räkningshelvetena!
Autogiron hit, e-faktura dit, kvartalsräkningar, hittepåfakturor och massa onda ting.
Tänk om jag bara kunde få alla mina jävla fakturor på papper igen, så jag kunde bunta ihop skiten, se vad den totala slutsumman blir och sedan betala dom direkt den tjugofemte när pengarna har kommit.
Inte som nu:
Autogiron som dras, en den tjugofemte, en den tjugoåtttonde, två den första och resten den tredje.
"Nä, du måste betala via autogiro, annars får du betala hela årsbeloppet på en gång."
Kul, då måste jag ändå sitta och lägga undan till mina fejkfakturor en gång i månaden.. Liksom låtsas att jag betalar månadsvis. Nä, okej, jag tar autogiro, då försvinner i alla fall pengarna från mitt magra konto varje månad.
Sen har vi piss-csn som bara delar ut fina kvartalsräkningar så jag då faktiskt måste låtsas (som jag skrev ovan) att jag betalar ett belopp varje månad för att inte få en hemsk månad varje kvartal.
Idioti.
Helvete.
Mutter mutter.
Sen är det ju olika belopp på dessa sketna autogiron lite då och då, så jag kan inte ha någon slags stående överföring på skiten heller, för att göra det lite enkelt.
Ge mig månadsräkningar.
På papper.
Nu.
Gah!
Detta snurr och virrvarr har gjort att vi i flera månader har missat någon jävla räkning.
Och som vanligt står vi där, dumma som fån och fattar ingenting.
"Vadå? Vi som kollade igenom det där så noga. Eller..?!"
Sen får jag panik.
Sen kommer pengaångesten.
Sen blir jag tråkig, så där som bara en hysterisk, passionerad och känslostyrd kvinna i sina bästa år kan vara.
Jag blir tokig.
Pappersfakturor. Varje månad.
Nu.
Korv.

Varför kan inte folk vara lika smarta som jag?
Mupphuven.

Idag fick jag skällning för att våra presentkort är fula, för att våra
presentpåsar är gräsliga samt för att vi höjt priset på en skjorta
precis inför jul (?!) med hela åttio procent.
Egentligen var det bara med sextiosju procent och vi höjer och sänker
priser vartefter att bomullspriserna på marknaden går upp eller går
ner och defentivit inte innan jul. Sen är det maaaaassa andra konstiga
faktorer som spelar in.
Så klart.
(för hennes information så har vi sänkt priset på nästan halva butiken
innan jul..)
Tänk vad julen gör med folk.
Mupphuven.

Visst är det väl för härligt när det går bra..

Klockan 22:15 ställer jag mig och kokar lagen till sillen.
Den är fortfarande kokhet där den står i kylskåpet..
En stund innan upptäckte vi att vi i julstressen med skrikande barn
köpt fel jävla skinkhelvete till morgondagens skinkmacksmysbjudning.
Rimmad.
Inte kokt.
Till saken hör att vi har typ fyrtiosju kronor på kontot tills på torsdag.
Får ringa ett samtal i morgon.
"Pappa...?"
Visst är det fantastiskt att jobba inom handels i juletid och ha ett
barn som inte somnar innan klockan tjugotvå.
Det är ju tur också att man är gravid, hormonell, trött och har fin foglossning.
Så roligt när man hinner med det man ska.
Livet leker idag.
Verkligen.
Undrar när min sill blir klar?

Vad är det du inte fattar???

Jag kommer aldrig hitta några bågar som ser kloka ut på mig.
Näsryggen för bred, ögonen sitter för tätt, för smalt huvud, för bred käke.
Varför kan det aldrig vara enkelt.
I-landsproblem när det är som bäst.

Påväg från jobbet, till dagis för att hämta finaste fröken mötte jag
flertalet snärtiga artonåriga flickor.
Söta, fräscha, modemedvetna, smala, piffiga, långa,
gossipgirlperfekta, fnittriga..
Jag önskar att jag var arton igen, inte tjugonio, fast med en känsla
över hela mitt jag som säger att jag är fyrtiosju.
Typ.
Med kutrygg, trötta fötter, stressad hjärna, hängtuttar, rynkor och
med smink som trillat ner till hakan.
Komplimangerna jag fått senaste tiden, samma komplimang av tre olika
människor, den om att jag inte ser ut att vara en dag över arton.
Go fuck yourself komplimangjävel.

Idag är en sämre sådan igen.
Köpte mig ett lack i lysande gul, tänkte att det kunde muntra upp.
Det ser hemskt ut.

Just idag är verkligen inget bra.