"Jag vill gunga upp i luften!"
Så klart hon ska få gunga upp i luften tänkte jag och gav henne fart.
"Du håller i dig va?" manar jag och ger henne lite mer fart.
Det skulle jag inte ha gjort, för då glider hon av gunghelvetet och
hamnar på något jävla vis på nacken huvudet och ryggen och gör en
kullerbytta.
Helvete!
Runt omkring står föräldrar och dagisfröknar och ser allt och får nu
beviset på vilken rutten mamma jag är.
Jag gungar min dotter så hårt att hon åker av.
Helvete.
Fylld av skuld och skam rusar jag fram till Hanna som gråter, rädd och
kanske skadad.
Helvete!
Jag tröstar, säger förlåt hundra gånger, jag skäms.
Fan.
Gav jag henne så hård fart?
Vilken ansvarslös idiotmamma jag är.
Gud vad ska dom andra tro om mig?
Deprimerad, sjukskriven och benägen att skada mina barn?
Det var ju inte meningen.
Hon ville ju bara gunga upp i luften.
Ja, så blev det ju, så på sätt och vis fick hon ju sin önskan uppfylld.
Fan.
Jag svär igen.
Fan.

Jag skakar.
Har en irriterande känsla i kroppen, det liksom kliar och svider.
Rastlös.
Nerverna är utanpå.
Om nånting, det minsta går fel nu, då exploderar det.
Jag känner det.
Egentligen vill jag bara fly.
Lämna.
Gå.
Springa långt, långt bort härifrån.
Bort från gnäll, bort från disk och skitiga golv. Bort från gammal
torkad pasta i hörnen och bort från dammiga fönsterbrädor.
Allt irriterar, allt stör.
Försöker blunda, försöker andas.
Men benet rör sig, det rör sig i otakt.
Rastlös.
Jag gungar fram och tillbaka. När jag tvingar mig själv att sluta så
börjar benet igen.
Otakt.
Det stör.
Det kliar. Svider.
Jag måste gå.
Ut. Bort härifrån.

När vi träffade läkaren på psykakuten idag fick jag höra att en sån
som jag, med humör, som har höga berg och djupa dalar, som kan bli så
arg är också med andra ord väldigt kärleksfull.
Det gjorde ont att höra.
Har inte känt mig kärleksfull eller sett på mig själv som kärleksfull
på väldigt länge.
Men säkert så stämmer det hon sa.
Jag saknar mig.

Vad två öron klarar

En panikångestattack och jag bestämde mig för att psykakuten inte kan vänta.
Det blir inte bättre.
Sjukskriven.
Antidepressiv medicin.
Sömntabletter.
Lugnande medel.

När Hanna kom grät jag dagligen.
I alla fall de första månaderna.
Jag grät av lycka och av hur fantastiskt hela grejen med livet var.
Jag kunde titta på henne och brista ut i gråt helt plötsligt och känna
hur hjärtat om och om igen sprängdes av kärlek.
Kan inte minnas att jag en enda gång har känt och gjort samma sak med Pelle.
Det känns så jävla orättvist.
Jag älskar den där fantastiska lilla krabaten mer än livet, men varför
kan jag inte få känna den där bubblande lyckan och kärleken som
svämmar över?
Man älskar alla sina barn lika mycket.
Alla säger det.
Alla.
Även om jag vet att jag gör det så känns det inte så.
Det känns inte så bara för att jag inte får känna det där. För att jag
inte fick känna det där.
Jag älskar dig Pelleman, precis lika mycket som jag älskar din syster.
Det känns bara så orättvist.
De lyckliga ältar inte.
Nej, det gör dom inte, men om det gör för ont då?
Om det gör för ont att inte tänka och att tänka?
Min älskade lilla Pelleplutt, jag önskar att jag fått en bättre start med dig.

Jag hajar. Jag hajar att jag måste ta tillbaka lite av det som var jag
för att orka med.
Jag är också med på att vi måste komma på något bra sätt att få
kvällsrutiner, det mår vi alla bra av och vi kanske kommer i säng
tidigare.
Jag vet att jag och Hanna måste få mer egentid och jag SKA avsätta tid för det.
Men jag fattar inte vitsen med att fundera på att köpa en annan vagn
för att jag lättare ska kunna ta mig ut.
Ståbrädan funkar perfekt! Det är inte den det är fel på, det är hela
momentet med att ta sig ut och ta sig en längre bit med en nyfiken,
envis tvåochetthalvåring och en ammande knorrig bebis.
Det är ett moment av stor stress.
Jag tyckte inte vi kom fram till nåt idag.
Ingen lösning på något.
Bara tankar på mer stress, mer pengabekymmer, mer att lägga in i dagsschemat.
Sen att det är två veckor, ja precis - TVÅ låååånga veckor tills nästa
gång jag ska till terapeuten, som jag fan inte vet om jag får ut nåt
av efter vad det känns idag, gör ju inte saken bättre.
S börjar jobba på måndag och magen vänder sig ut och in bara jag tänker på det.
Tid, rutiner och struktur.
Absolut, men jag behöver ju få hjälp.
Men jag får väl sitta här, gråta och få ångestattacker och fundera på
vad det är för vagn jag ska köpa.

Jag gör det för att jag behöver det, för mina barns skull.

Eftersom förskolechefen förra veckan inte ville hjälpa mig att ansöka
om utökad tid på dagis för Hanna (det är ju en så lång och jobbig
process och hon kunde ju inte tänka sig att det var så särskilt
jobbigt här hemma, hon har ju två barn själv så hon veeeet ju precis
hur det kan vara..) så ringde jag igår kommunen, tänkte om jag på
något vis kunde gå bakvägen.
Jag hann inte mer än fråga om hur jag går tillväga innan jag, än en
gång brast i gråt.
Vuxna människa, kan inte sluta lipa i tid och otid.
Nåväl.
Ansökningsblanketterna är nu på väg.
En bra början.

Jag har gjort allt rätt.
Vi har haft en underbar förmiddag och jag har knackat i trä för varje
gång jag tänkt att det gått så bra idag.
Men när hon slår och slår, nyps och sparkas och avslutar med
knytnävsslag som träffar både Pelle och mig, då brister det.
Det var den dagen åt helvete.
Jag misslyckades - igen.

Tretusensjuhundrasextio.
Så många gram väger Plutt.
Snart är han en fyrakilosklump.
Efter att ha pratat med världens bästa BVC-sköterska så börjar vi
(eller jag då, såklart) med att träffa deras psykolog, samt prata med
förskolan om H kan få en timme till eller två hos dom.
Känns i alla fall bra att ta tag i skiten.
En slags början.

Påt igen i morgon.
Önskar att hon inte var så svartsjuk, att hon inte var så treårstrotsig.
Jag önskar att hon kunde sluta sparka på oss när jag ammar.
Jag önskar att hon förstod.
Och lyssnade.
Jag önskar att det var lättare.
Jag önskar att jag slipper sitta här och gråta i morgon när hon har somnat.

Vad ska man göra med liten Hanna som går in i sovrummet där Pelle
ligger och sover och skriker för allt vad lungorna orkar?
Det hela blir ju bara så mycket roligare när mamma och pappa säger
till, oavsett vilket sätt vi säger det på.
Hilfe!
Plis!

Det är en fin dag, trots regn och hagel.
Jag tar tag i saker, de där jobbiga, som jag annars brukar dra på in i det sista.
Jag är trött, fast pigg och ikväll kommer adoptivdottern på middag.

Ja.
För er som inte har hängt med så är jag efter i morgon åter igen arbetslös.
Jag avslutade min sista arbetsvecka sjukskriven med ny förkylning och feber.
Galant.
Toppen.
(Jag försöker bara hålla humöret uppe..)

Det är strama budgetar framöver.
Nästan minsta lilla slant som kan komma att bli över åker in på det så kallade maj-junikontot.
Det är då vi bara har, med största sannolikhet, Stefans lön att överleva på.
Klart att det löser sig, det har det ju för fasen alltid gjort, men ont gör det när jag inser att matbudgeten i nuläget behöver beskäras - till hälften.
Det löser sig.
Så klart.

Yes.
En dag till avklarad med feber på jobbet.
Ja, det är synd om mig.
Jävligt synd är det just nu.
På't igen i morgon.
Men sen är jag ledig.
Sen.

Är det meningen att jag ska bryta ihop när jag kommer hem?

Om fyra timmar jobb så har jag ledig helg med min familj.
Ska bli alldeles fantastiskt!
Det känns som om vi aldrig hinner umgås.
Det är bara stress och fläng fram och tillbaka till dagis, tåg och jobb och däremellan ska man hinna laga mat så alla blir mätta och får med sig lunch till morgondagen, man ska hinna städa och de dagar man mitt i veckan är ledig, ja då ska man hinna med den där tvättstugan (som ligger i ett annat hus..) och kånka på tvätt och barn, upp och ner för alla dessa trappor.
Inte undra på att man ibland däckar som en klubbad säl i soffan innan de sena nyheterna, med smink och oborstade tänder.
Ja, jag är lite less.
Jag önskar att det fanns mer energi i min kropp och att antingen dygnets timmar skulle vara fler, eller att timmarna man ska jobba här i Svedala kunde vara färre.
Så man hann med.
Att umgås.
Kanske ibland andas mellan alla svängar.
Jag vill ha sol, semester, bebis, föräldraledighet och tid för min familj nu.
Nu!
(Eller så vill jag bara ha exempelvis en tvättmaskin i lägenheten så hade ett av alla dessa små bekymmer varit löst, eller kanske körkortet så hade det inte tagit en timme av min förmiddag att ta sig till dagis och en timme av min eftermiddag att hämta på dagis.
Små, enkla ting som underlättar. Det vore något.)

Nej då, jag är inte ett dugg irriterad.

Fan att det ska va så jävla krångligt med räkningshelvetena!
Autogiron hit, e-faktura dit, kvartalsräkningar, hittepåfakturor och massa onda ting.
Tänk om jag bara kunde få alla mina jävla fakturor på papper igen, så jag kunde bunta ihop skiten, se vad den totala slutsumman blir och sedan betala dom direkt den tjugofemte när pengarna har kommit.
Inte som nu:
Autogiron som dras, en den tjugofemte, en den tjugoåtttonde, två den första och resten den tredje.
"Nä, du måste betala via autogiro, annars får du betala hela årsbeloppet på en gång."
Kul, då måste jag ändå sitta och lägga undan till mina fejkfakturor en gång i månaden.. Liksom låtsas att jag betalar månadsvis. Nä, okej, jag tar autogiro, då försvinner i alla fall pengarna från mitt magra konto varje månad.
Sen har vi piss-csn som bara delar ut fina kvartalsräkningar så jag då faktiskt måste låtsas (som jag skrev ovan) att jag betalar ett belopp varje månad för att inte få en hemsk månad varje kvartal.
Idioti.
Helvete.
Mutter mutter.
Sen är det ju olika belopp på dessa sketna autogiron lite då och då, så jag kan inte ha någon slags stående överföring på skiten heller, för att göra det lite enkelt.
Ge mig månadsräkningar.
På papper.
Nu.
Gah!
Detta snurr och virrvarr har gjort att vi i flera månader har missat någon jävla räkning.
Och som vanligt står vi där, dumma som fån och fattar ingenting.
"Vadå? Vi som kollade igenom det där så noga. Eller..?!"
Sen får jag panik.
Sen kommer pengaångesten.
Sen blir jag tråkig, så där som bara en hysterisk, passionerad och känslostyrd kvinna i sina bästa år kan vara.
Jag blir tokig.
Pappersfakturor. Varje månad.
Nu.
Korv.

Julen, mellandagarna och nyårshelgen tog andan ur mig.
Nu ser jag bara fram emot att få vara ledig från torsdag till tisdag så jag kan ta igen mig.
Sen ni alla som kommer in på Dressmann, sen kommer ni inte få en lugn stund, för då ska jag sälja arslet av er.
Typ, i alla fall.