Väcker hemska minnen till liv.

När Hanna kom grät jag dagligen.
I alla fall de första månaderna.
Jag grät av lycka och av hur fantastiskt hela grejen med livet var.
Jag kunde titta på henne och brista ut i gråt helt plötsligt och känna
hur hjärtat om och om igen sprängdes av kärlek.
Kan inte minnas att jag en enda gång har känt och gjort samma sak med Pelle.
Det känns så jävla orättvist.
Jag älskar den där fantastiska lilla krabaten mer än livet, men varför
kan jag inte få känna den där bubblande lyckan och kärleken som
svämmar över?
Man älskar alla sina barn lika mycket.
Alla säger det.
Alla.
Även om jag vet att jag gör det så känns det inte så.
Det känns inte så bara för att jag inte får känna det där. För att jag
inte fick känna det där.
Jag älskar dig Pelleman, precis lika mycket som jag älskar din syster.
Det känns bara så orättvist.
De lyckliga ältar inte.
Nej, det gör dom inte, men om det gör för ont då?
Om det gör för ont att inte tänka och att tänka?
Min älskade lilla Pelleplutt, jag önskar att jag fått en bättre start med dig.

Pelle hade en fästing på halsen.
Den satt fast.
Jag mådde illa, blev orolig och så undrade vi hur den redan hade
hunnit sätta sig.
Vi kom ju just hem från skärgården.
Huuu!

När vi skulle iväg på ultraljud så sa vi till Hanna att vi ska träffa
doktorn och kolla så bebisen mår bra.
Hon accepterade det varje gång.
Den där onsdagen, den elfte juli, när vi skulle iväg på sista
ultraljudet sa Stefan återigen samma sak till Hanna.
- Men bebisen mår inte bra, svarade hon då.
- Jo då, det gör den, sa Stefan.
- Bebisen mår inte bra! hade hon sagt igen.
Nu mådde ju Pelle förhållandevis bra i magen, men ibland undrar man ju
om barn har ett sjätte sinne..

Tittar på "Doctor's" där nån tjock jävla muppmorsa tvingar sin dotter
på skönhetstävlingar.
Jag gråter.
Jag bara gråter och funderar på att skolka från jobbet och springa
till dagis och hämta hem min pärla.
Om inte föräldrarna skyddar barnet, vem ska då göra det..?

I väntan på tandläkarn

Då blir det snart tandläkaren för lilla fröken.