30.9.12

När Hanna kom grät jag dagligen.
I alla fall de första månaderna.
Jag grät av lycka och av hur fantastiskt hela grejen med livet var.
Jag kunde titta på henne och brista ut i gråt helt plötsligt och känna
hur hjärtat om och om igen sprängdes av kärlek.
Kan inte minnas att jag en enda gång har känt och gjort samma sak med Pelle.
Det känns så jävla orättvist.
Jag älskar den där fantastiska lilla krabaten mer än livet, men varför
kan jag inte få känna den där bubblande lyckan och kärleken som
svämmar över?
Man älskar alla sina barn lika mycket.
Alla säger det.
Alla.
Även om jag vet att jag gör det så känns det inte så.
Det känns inte så bara för att jag inte får känna det där. För att jag
inte fick känna det där.
Jag älskar dig Pelleman, precis lika mycket som jag älskar din syster.
Det känns bara så orättvist.
De lyckliga ältar inte.
Nej, det gör dom inte, men om det gör för ont då?
Om det gör för ont att inte tänka och att tänka?
Min älskade lilla Pelleplutt, jag önskar att jag fått en bättre start med dig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Lämna gärna ett spår efter dig..