Känslan av att ha försummat barnen är enorm. Speciellt Hanna. Och nu, när jag faktiskt tvingar mig själv till att ha tålamod och ork för att ge av mig själv, då vill hon inte ha. Då är hon bara arg och jag når inte fram.
"Ta det inte personligt."
Jag försöker, men det sliter sönder mig, hela kroppen gör ont av att inte räcka till.

Jag borde vara lycklig.
Jag borde vara jättelycklig.
Istället är jag som ett mörkt moln som gråter för mycket och som bara känner hopplöshet och värdelöshet.
Engelskan är för svår, jag fattar inget, och vem tror jag att jag är? Om jag nu, mot förmodan, skulle komma in på skolan, så kommer jag ju inte fatta ett skit. Jag är sån där medel, sån som klarar sig, men inte med bravur.
Det är för mycket mörker nu.
Alldeles för mycket.

Omställningen. Den där omställningen. Att från att umgås dygnet runt till en stor, tom och tyst lägenhet.
I morse, jag vill inte ens prata om i morse.
Jag vet inte om det här är en sån jävla bra idé, jag känner redan hur katastrofkänslor och värdelöshetskänslor tar över mig.

Hela kroppen värker av känslor.
Det är så vidrigt. Att känna så starkt. Att känna så mycket.

Alltså. Denna oro. Denna stress. Jag är så rastlös att det kliar inuti, ni vet där man inte på något vis kan komma åt att klia.

Min värld rasar samman

Nu gör det så där jävla, jävla ont igen.
Så där jävla ont att jag måste få ont någon annanstans innan min själ faller sönder.
Jag känner mig så liten, så maktlös, så djupt jävla ledsen. Så blir jag arg. Arg för att jag inte kan hantera mig själv. Orden från psykologen jag träffade ekar i mitt huvud.
"Do är voxen. Do ska inte beteee dig såm ett baaaarn."
Det var samma människa som sen gav mig diagnosen, hotade med att anmäla mig till soc och som sen släppte iväg mig storgråtandes.
Beter jag mig som ett barn? Gör jag verkligen det? Det kanske jag gör. Fast det jag egentligen gör är är allt som står i min makt för att Monstret inte ska ta över min själ.
Jag kämpar för att inte bli uppäten.
Det jag gör och det jag säger när allt blir mörkt, det är det som sedan plågar mig. Det plågar mig i form av ångest, skam och skuld, självhat. Jag är inte värd någonting. Jag är en usel människa.
I morgon kommer det vara över. Förmodligen. Förhoppningsvis.

Det börjar ta knäcken på mig nu.
Yrseln. Tröttheten.
Jag skulle kunna sova dygnet runt.
Jag försöker vara glad när jag egentligen känner mig ledsen långt in i själen.
Jag vill inte fira midsommar i morgon. Jag vill inte le och se glad ut när det känns som om jag ska svimma hela tiden.
Jag vill sova, för när jag sover känner jag ingenting.

Jag känner mig liten. Jätteliten.
Jag vet att det är övergående, att det bara är biverkningar av utsättningen, men mitt i allt det här så känns det outhärdligt. Och jag känner mig liten.
Liten och väldigt sårbar.

Utan att jag är medveten om det så städar jag.
Gnor fläckar som suttit på bordsbenen i säkert ett halvår.
Kommer på mig själv, mitt där i någonstans - så här gör jag bara när det är riktigt rörigt i skallen.

Idag är jag emotionellt bakis.

När man går sönder inuti, på riktigt.
Kommer man kunna laga?

Vissa dagar känns själen tyngre än andra.

Där kom det.
Utbrottet.
Som en vulkan.
Om inte min syster hade svarat hade jag fått ringa psykakuten.
Nattsvartaste svart och allt jag vill är att ha sönder.
Ha sönder. Ha sönder.
Allt. Alla. Mig själv.
Ha sönder.
Istället för att ha sönder mer saker så sätter jag mig i ett hörn i sovrummet.
Hulkar, gråter, morrar, river mitt hår.
Att vara så där arg och när det blir så där svart så gör det ont.
Ont i varje fiber i kroppen och jag vet inte vart jag ska göra av allt raseri.
Så jag sätter mig i mitt hörn.
Gråter.
Låter bli att ha sönder fler saker.

Jag längtar efter mig själv.

I mitt huvud tar det aldrig stopp.
Där finns ingen gräns.

"Identifiera dig inte med din diagnos."
Nej då.
Men jag förväntas klara saker på samma sätt som alla andra trots min diagnos.
Jag förväntas inte bli rasande.
Jag förväntas ha samma tålamod.
Varför fick jag överhuvudtaget diagnosen?
För att psykologen tyckte det var lite kul att ställa den?
För att vi inte hade nåt bättre för oss?
Jag har BORDERLINE.
Jag blir rasande, för mig kan en missad tid innebära katastrof, jag älskar i kvadrat, jag hatar lika mycket.
Jag vill göra mig själv illa när det blir svart inuti. Det skulle kännas bättre då. För stunden.

Det är många gånger svart eller vitt för mig. Trots att jag VET att det egentligen inte är så.

Jag ställer skyhöga krav på mig själv samtidigt som jag är osjälvständig och osäker på mig själv.
Jag ÄR inte Jenny Borderline Wahlstedt, men jag bär det med mig vart jag än går. Jag har en diagnos.
En diagnos som i halva mitt liv för mig har inneburit ett känslomässigt handikapp.
Jag kämpar hela tiden.
Sen jag fick diagnosen för över ett år sen har det gett mig FÖRSTÅELSE.
Förståelse för mitt beteende, men att jag förstår innebär inte alltid att jag kan hantera det.
Snälla, kom ihåg det.

Och läs gärna:

http://www.1177.se/Sormland/Stall-en-anonym-fraga/Fragor/Vad-innebar-diagnosen-borderline/

Det gosas, bråkas, kramas, nyps och knuffas om vartannat här hemma.
Hela dagen har känslorna i min kropp bubblat över.
I skrivandets stund har jag så otroligt mycket ångest att jag vill kräkas.
Men jag andas.
Jag andas.

"Vi mår fint!"

Många onödiga bråk med fröken H, inskolning med Pojken.
Inget jobb och förmodligen lika mycket utgifter som inkomster.
Vill inte veta.
Min terapeut, min Heliga Birgitta, som inte (för tillfället) finns tillgänglig.
Trött.
För mycket av "jag klarar det här själv".
För mycket av det där jävla självhatet.
Jo visst, vi mår fint.
Vi som familj mår fint.
Men jag.
Inte så mycket.
Jag har bara idag haft två vidriga ångestattacker där för stunden den enda utvägen är att dö.
Det är så extremt.
Det är så långt ifrån den Jenny jag är och vill vara.
Det är skrämmande.
Men jag har ju Dig min kära S.
Dig, som jag kan berätta för och slänga ur mig skit inför, gråta inför.
Till Dig kan jag säga att jag är så arg att jag vill göra illa mig själv.
Får jag det sagt så vill jag göra det lite mindre i alla fall.
Även om jag fortfarande kokar och vill slita mitt skinn i stycken.
Jag har Dig.
Snälla, stå ut med mig.

Korv, korv, röv, fan, kula, tomtejävel, fan, prutt, korv.

Påminnelse!

Större sårbarhet.
(Jag glömmer så lätt.)