Jag borde vara lycklig.
Jag borde vara jättelycklig.
Istället är jag som ett mörkt moln som gråter för mycket och som bara känner hopplöshet och värdelöshet.
Engelskan är för svår, jag fattar inget, och vem tror jag att jag är? Om jag nu, mot förmodan, skulle komma in på skolan, så kommer jag ju inte fatta ett skit. Jag är sån där medel, sån som klarar sig, men inte med bravur.
Det är för mycket mörker nu.
Alldeles för mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna gärna ett spår efter dig..