Jag är så enormt tacksam, för jag har det vackraste som finns. Att få vara mamma till de här tre är det mest fantastiska, det jobbigaste och bästa jag vet. Ni får mig att känna precis alla känslor som finns, ibland så överrumplande starkt att jag inte vet var jag ska ta vägen. Tack för att jag får låna er en stund. Tack för att jag får vara er mamma.

Tomhetskänslan och meningslösheten är på besök. Jag hoppas innerligt att det beror på att jag avslutade den stora biten av praktiken igår samt att mina rutiner bröts av att jag idag fick vabba. Förändring är inte riktigt min grej..

De senaste dagarna har jag tvivlat. Massor. Jag vill inte. Jag kan inte. Jag hoppar av. Lägger mig. Ger upp. Men så idag fick jag vara med om en förlossning och uppleva den från andra sidan sängen. Någonstans inuti mig vaknar glöden till liv igen. Snart åtta veckors slit på medicinvårdsavdelning har gjort mig en aningens bitter, ledsen och förvirrad. Men några trappor ner. Det är där det händer.

Hon tog sina första steg igår!!

Det är bara en period..

Stundtals kan jag känna att kraschen är nära. Jag har alldeles för mycket att göra, tagit på mig för mycket, det ställs jättehöga krav på mig från flera olika håll. Också från mig själv - i vanlig jävla ordning. Jag säger till folk när de frågar hur det går att "det är bara en period", men jag känner hur allting inom mig bara rasar, är svart, fult, trött och fullt fast tomt. Jag är konstant arg, konstant trött och jag ser varningssignalerna blinka ilsket rött när jag börjar bli folkskygg och vill slå sönder och samman allt och alla som råkar stå just där just då. Jag är livrädd för att bli sjuk igen och den rädslan spär på allt jag redan känner. Men fejset åker på, för jag gillar det jag gör, det får mig samtidigt att växa något enormt. Jag har börjat skada mig själv igen. Psykiskt. Jag säger elaka saker om mig själv, att jag är värdelös, världens sämsta mamma, att jag är oduglig och alla de här tecknen är högljudda varningssignaler, som jag är fullt medveten om den här gången, men som jag inte riktigt kan hantera, för jag vet inte hur jag ska göra den här gången för att trycka på stoppknappen. Varje dag ser jag som enda lösning att flytta ifrån min familj, för att inte göra mer skada än vad som redan har gjorts. Jag menar inte att fly, jag menar att skydda. Det är bara en period. Hoppas jag tar mig igenom den bara..