..glömde säga.

(Anatomi och fysiologitentan jag skrev för en vecka sedan blev tydligen godkänd.
Nära målet nu.)

Mors dag

Idag har jag ätit paj, varit arg, kastat äpplen och tomma ananaskonservburkar i väggen och gungat.
När jag i min ilska hivade äpplet i väggen kände jag mig lite som Mattis i Ronja Rövardotter. Och ja, ni som undrar, efter att jag hört det mäktiga klonket av metallen och splashet av äpplet i väggen kände jag mig faktiskt lite bättre. Ni kanske borde testa det någon gång?!

Hon och jag

Vi hänger hela tiden, jag och Klara.
H och jag bråkar mest. Jag hinner knappt säga hej när vi hämtar på förskolan innan det gnälls, tjafsas och stöddas. Jag blir ledsen långt in i själen. Jag kommer ju dit glad, fylld med kärlek och längt och så möts jag av tjurigheter och elakheter. Hon kanske är arg på mig. Det väcker ett sådant avgrundsmörker i mig. Monstret är påväg att vakna. Men jag andas. Andas och gråter. Och försöker sätta ord på det jag känner. Jag försöker få andra att förstå, jag försöker dela med mig för att Monstret inte ska börja äta av min själ igen. Jag är trött och det är inte långt kvar i skolan nu. En vecka bara. Men det är då det jävliga börjar. Det är då min stora skräck börjar. Tre veckor själv med barnen. Det var då det brakade sist. Jag vet inte hur det ska gå när jag blir själv med tre barn varav en ska ammas i tid och otid medan de andra två smiter ut, klättrar i fönster, slåss eller hoppar i sängar. Jag vet fan inte och jag är livrädd. Livrädd för det där mörka i mig, det som lockas fram i stressiga och pressade situationer.

Om bråk och om att vara konsekvent

Hon måste lära sig. Hon måste lära sig att vi menar allvar med det vi säger. I både stort och smått.
Att vara konsekvent är nog det svåraste jag vet.
Jag tänker irrationellt. "Tänk om hon skulle dö i morgon, då skulle jag göra vad som helst i världen för att få natta henne ett par timmar varje kväll."
Jag resonerar så. Det är därför det så ofta blir fel. Det är också därför jag vänder ut och in på mig själv, därför jag blir helt slut. Och arg. Jag vet att jag tänker fel. Jag vet verkligen det. Men det är svårt, oerhört svårt.

Idag är jag trött. Allt känns tungt, jobbigt, stressigt. Jag gråter, är rädd, och vill hoppa av utbildningen, det är ju för svårt, och skulle jag klara det så kommer det med ett alldeles för stort ansvar.
I morgon känns det nog bättre.

Det där fantastiska, när man ammar och hör hur hon andas och sväljer, andas och sväljer. Allt är lugnt och rofyllt. När kärleken väller över en. När hon alltid varit självklar.
Jag älskar dig Klara. Till stjärnorna och tillbaka.

Sådär ja! Två veckor och två tentor kvar. Sen är det: SOMMARLOV!!!

Tenta i anatomi och fysiologi i morgon och bröstmjölksproblem.

Nio år

I nio år, min älskade, har du orkat med mig. Du har orkat med mina dåliga hårdagar, mina bra dagar, mina borderlinedagar, i sol och regn. Med dig vid min sida klarar jag allt. Jag har haft en sån jävla tur att träffa just dig, du som står så stadigt när jag inte gör det.

Jag börjar (?) bli trött

Ja. Det är ju baksidan av det hela. Baksidan av slitet. Tentaångesten är på besök med buller och bång och att jag inte sover så mycket är hur tydligt som helst.

Nu lägger jag ner min "bokföring" av amningen.
Känns jättekonstigt. *raderar anteckning*

Först hängde vi i skolan och sen drog vi till BVC och vägde 3220 gram vilket innebär att mamman kan fortsätta låta bli tvångsamning.

Hur mycket jag klarar av?

MASSOR tydligen.
Nyförlöst, i min bebisbubbla och med överfulla mjölktuttar skrev jag tentan i årets tråkigaste kurs och fick godkänt.
Det är tydligen så, att när jag gett mig fan på något, då ska det fan se till att göras också. Jag förundras över min egen förmåga, hur mycket jag klarar av och orkar. Jag ÄR jävligt stolt över mig själv. Jag är så inihelvete bra!

Ikväll ger jag upp jäkligt mycket tidigare än vanligt.

Idag gjorde vi krikon och hälsade på fyra femtedelar av fina familjen Iwar. Erika är min idol. Här är i alla fall alla våra barn. Tre var, sex totalt. Vi ynglar av oss.

Mina fina tjejer

Grattis Klara Svea SOFIA på din första namnsdag! (Du vackra lilla barn.)

Här är vi, två fett jävla trötta. Idag har vi firat Morfar och pluggat, såklart.

Mot ännu en natt med mardrömmar om att mina barn dör eller skadas jävligt illa.
God natt då..

Alltså!

Jag är kär i det här lilla Trynet!

Jag har börjat bli arg. Jag har börjat gråta. Jag har känt den där ihåligheten. Jag har suttit i skolan och tvivlat enormt på att det är det här jag vill. Jag har känt det avgrundsdjupa dåliga samvetet.
Kanske går det över snart. Kanske inte.

3070 g

Här är hon, vår trekilosklump.
Och ja, jag FÅR dra ner på amningen.

Värsta bästa musiktipset!

Lyssna. Och lyssna högt. Gärna ensam, körandes i en bil.

Livet är himla härligt. Och jobbigt. Vi kämpar på dagligen, varje vaken timme, från tidig, tidig morgon till sen kväll. Med en treårstrotsig och en femårig tonåring och sen den där treveckorsfisen som ska matas elva gånger om dagen. Och skolan. Skolan med tre tentor i anatomi, fysiologi, farmakologi och läkemedelsberäkning om alldeles för få dagar. Livet är jättehärligt och precis lika mycket jobbigt, men jag skulle inte byta min plats med någon.

Ny dag. Ny chans att göra den bra.

Vi tog ett par selfies idag, Klara och jag.

Min klippa. Han som tror på mig, stöttar och tröstar. Han som får ta min skit när min värld rasar samman.
Tack! Jag älskar dig.

Grejen är, att när det blir sådär som i morse, så tvivlar jag enormt mycket på mig själv. Jag är rädd att jag tagit mig vatten över huvudet och att folk ska få säga "vad var det jag sa". Att jag ska verka dum som trodde att jag kunde, för att jag trodde att jag skulle fixa det.

Idag gick allt fel. Jag skulle ha lämnat barnen själv på dagis, S skulle ha åkt till Stockholm. Men jag får inte ihop det. Sämsta hårdagen (svettas som en gris varje natt pga amning och håret ser ut som en lejonman varje gång jag vaknar), inga kläder sitter bra (pga av alldeles för stora mjölktuttar), jag vaknar för sent (pga trött). Nu är jag det mest värdelösa i mina ögon. Jag har fortfarande inte ätit frukost.

Min lilla, vackra bebis. Du är alldeles underbar.

Alltså, jag skulle kunna vara spädbarnsmorsa i resten av mitt liv.

Okej. Heldag i skolan med Klara - inte att rekommendera. Hon har varit supersnäll, dock knappt sovit på hela eftermiddagen. Jag är helt slut.

Det här är alltså Emil och Ida.

Jag känner mig sliten. Först gråter jag, hängandes över köksbänken, över att mat måste lagas och att maten för kvällen är tacopaj. Sen gör jag både tacopaj och ananaspaj - samtidigt. Skjut mig nån. Skjut mig.

Jomen!

Amningen gav resultat. Klara har gått upp 120 gram på 4 dagar. Vi är ju ena jävla kämpar du och jag Klara.

Upp till bevis!

I morgon börjar det vanliga livet igen. Det är nu jag ska "bevisa" att jag klarar av det där jag bestämde i sensomras, att jag kan ta med mig bebisen till skolan, att jag klarar av att plugga och samtidigt ha en spädis.

Bvc i morgon. Har du gått upp i vikt tro?

Är det långfredag idag? Har aldrig varit med om maken till lång förmiddag.