Hon och jag

Vi hänger hela tiden, jag och Klara.
H och jag bråkar mest. Jag hinner knappt säga hej när vi hämtar på förskolan innan det gnälls, tjafsas och stöddas. Jag blir ledsen långt in i själen. Jag kommer ju dit glad, fylld med kärlek och längt och så möts jag av tjurigheter och elakheter. Hon kanske är arg på mig. Det väcker ett sådant avgrundsmörker i mig. Monstret är påväg att vakna. Men jag andas. Andas och gråter. Och försöker sätta ord på det jag känner. Jag försöker få andra att förstå, jag försöker dela med mig för att Monstret inte ska börja äta av min själ igen. Jag är trött och det är inte långt kvar i skolan nu. En vecka bara. Men det är då det jävliga börjar. Det är då min stora skräck börjar. Tre veckor själv med barnen. Det var då det brakade sist. Jag vet inte hur det ska gå när jag blir själv med tre barn varav en ska ammas i tid och otid medan de andra två smiter ut, klättrar i fönster, slåss eller hoppar i sängar. Jag vet fan inte och jag är livrädd. Livrädd för det där mörka i mig, det som lockas fram i stressiga och pressade situationer.