Det handlar om det lilla, lilla extra i vardagen.
Som att faktiskt orka göra rent spisen efter matlagning, eller Pelles stol.
Som att dammsuga köksgolvet efter varje måltid eller att orka plocka
undan efter Hannas tejp och klippmani.
Att spontanrensa skafferiet, att spontanbaka kakor mitt i matlagningen
eller att tvätta sängkläderna, inte för att det verkligen behövs utan
för att det luktar så gott med renbäddad säng.
Allt sånt där kan tyckas att det bara ska göras, att det är väl ingenting.
Men för ett år sedan så var det fruktansvärt tungrott, att ens tvätta
kläder, plocka undan eller laga mat var en ansträngning, men visst
blev det gjort.
Det blev gjort. Tvångsmässigt.
Det var så rörigt inuti så att för att ens kunna förstå hur jag skulle
klä på mig
så var det tvunget att vara städat och undanplockat på alla andra ställen.
Allt i Hannas rum uppradat längs med väggarna, gosedjuren i lådan och
dockorna i vagnen eller docksängen.
Samma i Pelles rum. Och i vardagsrummet..
Tvång.
Mitt tvång är borta nu.
Lika så det där jätteröriga inuti.
Nu kan jag hantera att det är lite rörigt inuti samtidigt som det är
stökigt hemma.
Nu funkar det, mitt maskineri.
Nu funkar det.

Idag hos Biggan ägnade vi våra fyrtiofem minuter åt att prata om hur
bra jag mår.
Om hur jag varje dag faktiskt jobbar med mitt humör och tålamod.
Om hur jag tagit till mig av hennes kbt-råd.
"Vad roligt! Och spännande!" sa hon.
Jag känner mig stark och som vilken lattemorsa som helst.

Hanna leker för fullt i sitt rum på kvällskvisten och avbryter
plötsligt, lite mot sin vilja.
"Jag måste bajsa. Jag måste bajs.. Nej! Jag måste skita!"
Jag svär på att det är ditt fel Ofar.

Vi tog som sagt en rejäl sovmorgon men hann med en massa skoj i alla fall.
Farmor drog ut oss i skogen för svampplockning och blåbärsjakt och sen
stack vi alla hem till kusinerna i krikon för kaffe och fruktfika.
Sen hann vi också med ett besök hos mormor och morfar där vi åt bullmellis.
Vi fångade den här dagen.
Ingen sovaförlängeångest och ingen stress.
Bra avslut på veckan.
Tackom.

Vi har två barn. En som är tre och ett halvt och en som är drygt ett år.
Dom sover till tio på förmiddagen.
Fatta vilken lyx!
Även om rutinerna bara brakade så tänker jag njuta av det.

Att komma upp till det här på morgonen alltså.

Idag har vi varit på syssling Jacks kalas ute i Palstorps hage.
Massa bus, linbanor, grillad korv, rutschkanor och toppenfin och god tårta.
Tack Kusin L med familj för att vi fick komma!

Hoppla!

http://www.youtube.com/watch?v=XrDe70UKVto&sns=em

Fyller kylen.
Är less på att inte kunna äta som folk och att blodsockernivån sjunker
som en betongklump.

Det var då verkligen inte så bråttom med dessa att du hade behövt posta dom.
Fast det var fint med lite kompispost bland alla räkningar.
Puss!

Hanna tokdäckar på soffan.
När jag bär över henne till sängen vaknar hon till:
"Jag sover inte. Ska bara vila.."
Jo visst.

Hurra!!

I

Har firat lillebror som fyller tjugotvå.
Han önskade sig en godistårta.

Vi MÅSTE flytta!
MÅSTE.
Jag vill inte bli indragen i den här fajten.
Ge mig ett nytt boende.
NU.

Jag har haft en dålig dag.
Jag okejar det.

Jag tänkte mig en tidig kväll.
Det tänkte inte barnen.
Gissa hur det går när jag och barnen tänker olika.

Dagen efter handlar bara om att överleva.
Och jag tror jag har gjort det nu.
Överlevt.
(Mamma! Söndagsstek i morgon??)

Foto: Hanna Bianca

Kvällen, ur Hannas synvinkel.

Nattbussade hem. Hela tjugosex kronor kostade det mig.
Jenny - Taxi 1-0.

Fina familjen i tidningen idag.

Försenade till dagis med en sprudlande glad Hanna.
Frysta kanelkakor till frukost samtidigt som jag rensar i den
klassiska kökshögen bestående av postorderkataloger, reklam och ett
och annat försäkringsbrev som ska in i viktigapapperpärmen.
I morgon kommer tjejorna hit på ett glas vin sen ska vi ta
landsortsbussen in till stan.
Kan bli ett fint veckoslut.

Jag gör mina läxor, jag tänker på döden, på livet, på samvetet och på
den alldeles för stora platsen som empatin tar i min kropp.
Jag tänker på och förundras över känslan av katastrof som uppstår inne
i mig och hur jävla hjälplös och hopplös jag känner mig när jag blir
så där arg.
Så där arg att jag behöver ha sönder och skrika lungorna tomma.
Jag hatar när jag blir sån.
Jag hatar mig själv för att jag har så jävla svårt att stoppa mig själv.
Sen blir jag ledsen, överfylld med ångest och trött.
Urlakad.
Själslig tomhet.

Idag.

Igår.

Ett utbrott på nästan en vecka.
Bra jobbat Jenny!
Bra jobbat!

Det här med att Pojken knappt sover något på dagarna men istället
sover som en stock hela nätterna har ju sina för och nackdelar.
#tröttsomengammalgnu

Pojken ser ut som en pojke igen, massa mys och kattspaneri.
Det var den förmiddagen det.

Någonting hände hos Heliga Birgitta i onsdags.
För sedan dess känner jag mig bra, lugn, trygg och glad.
Självföraktet är som bortblåst och jag är en alldeles underbar mamma
med tålamod, förståelse och ork.
Att Pojken använder tallriken med spaggar och köttfärssås som hatt och
att Hanna spiller strössel över hela köksgolvet rör mig inte i ryggen.
"Det gör inget." "Det är lugnt."
Allt känns fint.

Idag har jag gjort det där som alla andra mammor gör men som för mig
har varit en omöjlighet förut.
Jag har lagat mat och spontanbakat på samma gång.
Med hjälp av Fröken dessutom.
Sen äter hon upp maten, trots att det slank ner lite kakdeg under baket.
Jag dog stora kärleksdöden.
Tack för att ni finns min underbara familj och tack för att ni stått ut med mig.

Hanna ställde sig just med rumpan ett par decimeter från mitt ansikte
och lade av en brak.
"Jag pruttade på dig!"
Jag kämpar fortfarande med att hålla mig för skratt.

Välkommen friska, livfulla höst!

Här kommer hösten!

När jag försöker låta bli att känna mig irriterad över gnället så
gnälls det mindre eftersom jag inte gnäller så mycket på att hon hela
tiden gnäller.

Som sagt - vilka vänner jag har!
Ni är så fina hela bunten.

Dag tre nu.
Jag känner mig nästan som en ny människa.
När i helvete kommer dippen?!
#trajingtukipitrel

Vilka vänner jag har!
Tack!

Dag två och jag kan fortfarande behålla lugnet.
Jag behöver inte ens pysa.
Vi sitter, som sig bör en fredagskväll, och äter tacos allihop runt
bordet och jag känner hur det bubblar i kroppen av att vara vi fyra.
Vi är en familj.
En komplett, fantastisk familj.
Jag vill ha fler Hannor och Pellar.
Fler!
Och jag känner hopp om att jag faktiskt kommer att klara av det.

Det var en himlarns vacker morgon. Och kvällen likaså.
Tack för idag ni vackra människor som finns runt omkring mig och ett
stort tack ska jag själv ha för att leendet på mina läppar hela dagen
har varit äkta.

Idag har jag känt mig följande:
Glad.
Lycklig.
Fri.

1. Sluta säga nej på automatik.
2. Okeja känslan även om den inte stämmer med det jag ser eller hör.
3. Andas.
4. Pys.
5. Träna mer för att få utlopp för ilskan.
6. Låta saker ta tid genom bättre planering.
7. Bekräfta hennes känslor, tankar och vilja mer, bättre och oftare.

Gyllefjyn

I morgon är det S som lämnar fröken på dagis.
Ändå är det jag som sitter här med en oroskänsla i hela kroppen.

"Mamma? Var det igår du ramlade på cykeln och tappade huvudet?"

Efter att ha träffat Heliga Birgitta idag och packat ryggsäcken med en
hel massa klokheter så kände jag hur stark jag egentligen är.
Jag kan, jag vill och jag orkar tamejfan.
Jag fixar det här.
Och jag får bli arg.
Jag får.
Precis som jag får vara glad så får jag vara arg.
Det är en del av den jag är.
Nu när jag anses frisk från förlossningsdepressionen (vilket tog ett
år, precis som dom säger) så ska jag nu bara se till att göra slut på
diagnosen jag fick.
Den ska bort.
Och nog ser jag hur möjligt det faktiskt är.
Nu jävlar!!

"Jag tycker inte att du verkar deprimerad längre."
Tjoho!!
En sak mindre.

Hur kan ett så litet barn reta total gallfeber på TVÅ vuxna?!

Försökte förklara för Hanna hur en dag ser ut.

Hon vägrar bli lämnad på dagis.
Hon gråter som aldrig förr när jag ska försöka lämna, ungefär på samma
sätt som hon gråtit när jag har tvättat hennes hår.
Hon får följa med tillbaka och spendera dagen med mig och Pojken.
"Okej. Inga konstigheter. Jag fixar det här. Ingick inte i dagsplanen,
men okej. Jag tänker om."
Försöker peppa mig själv.
Leker på äppelgången och njuter av alla barnen och snusar bebisar.
På Knutens parkering gömmer jag mig för min döda morfars fru och
hennes nya gubbe.
"Kärring!" tänker jag och känner hur en våg av falskhet och svek
väller över mig.
"Jävla kärring!" väser jag och rättar till Hannas spegel i bilen för
att undvika att hon ska se mig. Deras bil står parkerad bredvid min.
Vi drar en lunch hos mormor.
Fort ska det gå.
Jagar Hanna in och ut i bilen. Hon bits. Hon sliter i mina kläder.
Planerar in att komma lagom i tid till tågstationen eftersom man bara
får stå där i trettio minuter utan att betala.
Äter glass i solen med mina fina barn.
Vi sätter oss i bilen och se där - en parkeringsbot!
Femhundra jävla spänn.
Fy fan så jävla värdelöst.
Fy fan så jävla värdelös jag är.
Läste aldrig skylten. När faaan ändrade dom den??
Jag är så jävla värdelös.
Då kommer det.
Självhatet.
Det slår mig hårt i magen och jag knäpper upp bältet, säger åt S att stanna.
Jag måste kliva ur.
Springa.
Fly.
Bort.
Allt gör plötsligt så ont.
Jag har ingen ork. Jag har misslyckats igen.
Sätter på mig bältet igen och även det känns som ett misslyckande.
Varför klarar jag inte ens av att fly?
Hemma kommer ångesten.
Mina barn förtjänar så mycket bättre.
Inte en sån som jag.
Mina fina barn ska ha en glad och pigg mamma som inte går in i en
betongvägg så fort dagens schema och rutiner ändras.
Fan.
Ut.
Andas.
Jag är så jävla bra på att slå på mig själv.
Det om något är jag helt sjukt bra på.
Nu har jag andats klart.
Ska gå in igen. Göra ett nytt försök.

Idag har S jobbat hela dagen och jag har klarat av min första dag
"själv" med barnen.
Vi hade lite uppdrag på förmiddagen och till lunch fick vi sällskap av
fina Miskäll.
Hanna har ritat det perfekta spöket och september har bjudit på det
perfekta vädret.